Ekonomi och praxeologi, del 3

OM PRAXEOLOGI OCH DEN PRAXEOLOGISKA GRUNDEN FÖR EPISTEMOLOGIN

I

MisesianMethodSom många stora och kreativa ekonomer ägnade även Ludwig von Mises mycket tid och kraft åt att analysera frågan om den logiska statusen hos ekonomiska omdömen, dvs. hur vi kan känna till dem och hur vi kan bekräfta dem. Mises sällar sig till den grupp som tror att den frågan är nödvändig för att kunna åstadkomma systematiska framsteg i ekonomivetenskapen. Varje snedsteg vad gäller en sådan fundamental fråga skulle självfallet leda till en total intellektuell härdsmälta, dvs. till felaktiga ekonomiska teorier. Det är därför naturligt att tre av Mises böcker är helt ägnade åt att undersöka och klargöra den logiska grunden för ekonomin: hans tidiga Epistemological Problems of Economics, som publicerades på tyska 1933; hans Theory and History, som publicerades 1957; och hans Ultimate Foundations of Economic Science från 1962, Mises sista bok som publicerades när han var mer än 80 år gammal. Och hans arbete inom ekonomin visar utan undantag den vikt Mises la på epistemologiska problem. Mest karaktäristiskt för detta är Mises Magnum Opus Human Action som de första hundra sidorna enbart handlar om sådana problem och de andra nära 800 sidorna som genomsyras av epistemologiska resonemang.

I linje med den Misesianska traditionen är ekonomins grund även detta kapitels ämne. Jag har formulerat två mål för mig själv. Först vill jag förklara den lösning Mises presenterar på frågan om den allmängiltiga grunden för ekonomin, dvs. hans idé om en sammanhållen teori om mänskligt handlande, eller som han själv benämner den: praxeologin. Efter det vill jag visa varför Mises lösning är så mycket mer än bara en obevisbar insikt i ekonomin och ekonomiska omdömens natur.

Det är en insikt som också ger oss möjligheten att förstå den slutgiltiga grunden som epistemologin vilar på. Faktiskt, som kapitlets rubrik antyder, vill jag visa att det är praxeologi som måste vara den faktiska grunden för epistemologin och att Mises således, förutom hans stora bidrag till ekonomin, också bidrog med centrala insikter vad gäller förklaringen av hela den rationalistiska filosofins system[40].

Denna text är från Hans-Hermann Hoppe, The Economics and Ethics of Private Property (Kluwer Academic Publishers 1993), sidorna 141-64 och den är återpublicerad här med tillstånd från Kluwer Academic Publishers.

II

Låt mig nu vända mig till Mises lösning. Vad är den logiska statusen av ekonomiska omdömen såsom lagen om marginalnytta (som säger att varje gång utbud av en vara vars enheter är sedda som likvärda medel ökar av en enhet måste värdet av denna enhet vara avtagande eftersom det endast kan användas som medel för att uppfylla ett mål som är ansett mindre värdefullt än det mål som den förra enheten kunde uppfylla); eller av kvantitetsteorin (som säger att varje gång kvantiteten av pengar ökar samtidigt som efterfrågan av att hålla pengar är konstant kommer pengarna att tappa i köpkraft)?

Då han skulle utforma sitt svar stod Mises inför två utmaningar. Den ena utmaningen utgjordes av den moderna empirismens svar på frågan. Det Wien Ludwig von Mises verkade i var en av de tidiga knytpunkterna för empirismen: den rörelse som var på väg att etablera sig själv som den dominerande akademiska filosofin i västvärlden för årtionden, och som till idag formar den bild ekonomer har av sin egen disciplin. [41]

Empiricismen ser naturen och naturvetenskaperna som sin förebild. Enligt empirism har de ovan nämnda exempel på ekonomiska omdömen samma status som naturlagar: likt naturlagar utgör de hypotetiska relationer mellan två eller fler händelser och utgör ”om då”-omdömen. Och likt hypoteser i naturvetenskapen kräver ett påstående om relationer mellan olika ekonomiska händelser kontinuerligt testande gentemot erfarenhet. Ett påstående gällande ekonomiska händelser kan aldrig bekräftas en gång för alla med fullkomlig säkerhet. Istället är det hela tiden beroende av framtida kunskap. Sådan erfarenhet skulle kunna bekräfta hypotesen. Men detta skulle inte bevisa hypotesen då det ekonomiska omdömet skulle ha använt generella begrepp (i filosofisk terminologi: universella) i beskrivningen av de relevanta händelserna och således skulle den kunna applicerar på en obegränsad mängd händelser och därför alltid kunna falsifieras. Allt en bekräftelse skulle visa är att hypotesen inte hade blivit motbevisad än. Å andra sidan skulle erfarenhet kunna falsifiera hypotesen. Detta skulle visa att någonting var fel med hypotesen som den var formulerad tidigare. Men detta skulle inte bevisa att det hypotetiska förhållandet mellan två händelser aldrig skulle kunna observeras. Det skulle enbart visa att de saker man tänkt och beräknat för i en observation endast upp till vad som nu hade varit fokuset så hade relationen inte funnits. Det skulle inte kunna avskrivas dock att den skulle kunna hittas när man hade beräknat för någon annan omständighet.

Attityden som denna filosofi föder och som har blivit karaktäristisk för hur de flesta ekonomer idag bedriver sin forskning är skepticismen — mottot att ”ingenting kan vetas med säkerhet i den ekonomiska vetenskapen”. Ännu mer precist, då empirism ser på ekonomiska fenomen som objektiv data som kan mätas kvantitativt – i direkt jämförelse till naturvetenskapliga fenomen – skulle skepticismen hos den empiristiska ekonomen kunna beskrivas som den hos en social ingenjör som inte kan garantera något[42].

Den andra utmaningen kom från den historiska skolan. Under Mises liv i Österrike och Schweiz var den historicistiska filosofin den dominerande idén i de tyskspråkiga universiteten och deras omgivning. I och med det kraftiga uppsvinget för empirismen har denna förut så populära skola fått se sitt stöd minska kraftigt. Men de senaste årtiondena har historicism åtnjutit ett ökat stöd bland västvärldens akademier. Idag är den med oss överallt under namnet hermeneutism, retoricism, konstruktivism och epistemologisk anarkism[43].

För historicism, och särskilt för dess nutida versioner, är området som ska beforskas inte att anse som naturen utan snarare som en litterär text. Ekonomiska fenomen är enligt den historicistiska doktrinen inte något som kan mätas. Istället är de subjektiva uttryck och tolkningar som visar sig i historiken och kan förstås och tolkas av ekonomen på samma sätt som en litterär text visar sig och tolkas av sin läsare. Som subjektiva kreationer styrs dessa händelser inte av några objektiva lagar. Ingenting i en litterär text och ingenting i en följd av historiska händelser och tolkningar av dessa är styrda av något bestående. Självklart så existerar text och även vissa sekvenser av historiska händelser. Men detta innebär inte att något orsakade detta. Det bara hände. På samma sätt som man kan hitta på olika litterära berättelser kan historia och historiska händelser skett på ett flertal olika sätt. Dessutom, enligt historicism och särskilt dess nutida version hermeneutism, är ordningen av dessa alltid obevisbara sammankopplade mänskliga uttrycken och tolkningarna av dessa inte begränsade av någon objektiv lag. I textförfattande kan allting bli uttryckt och tolkat angående allting och likt det är historiska och ekonomiska händelser så som de uttrycks eller tolkas av någon, och beskrivningen av dem av en historiker eller ekonom är vad han uttrycker eller tolkar dessa subjektiva händelser som.

Attityden som den historicistiska filosofin skapar är en relativistisk sådan. Mottot lyder: ”allt är möjligt”. Utan begränsningar av objektiva lagar är historia, ekonomi och litteraturkritik för historicist-hermeneutikern ämnen enbart av en estetisk karaktär. Följden av detta blir att hans arbete utgör en form där någon berättar vad han känner att någonting kändes för någon – en litterär form vi känner till alltför väl från ämnen såsom sociologin och statsvetenskapen[44].

Jag tror att alla förstår rent intuitivt att det är något konstigt med både den empiristiska såväl som den historicistiska filosofin. Deras epistemologiska hållningar verkar inte ens passa deras förebilder: naturen å ena sidan och en litterär text å andra. Och oavsett så verkar de båda vara fel ute när det gäller ekonomiska omdömen såsom lagen om marginalnytta eller kvantitetsteorin. Lagen om marginalnytta verkar säkerligen inte vara en hypotetisk lag som alltid är beroende av att testas för att bekräfta dess sanningshalt. Att se på de fenomen som förekommer i lagen som något som skulle kunna mätas verkar inget annat än dumt. Inte heller den historicistiska tolkningen verkar bättre. Att tro att relationen mellan de olika händelserna förklarade i kvantitetsteorin skulle kunna göras ogjorda om man bara önskade det verkar absurt. Och idén verkar inte mindre konstig när den påstår att koncept såsom pengar, efterfrågan av pengar och köpkraft skulle vara formade utan objektiva lagar som skulle utgöra ett ramverk och därmed bara är subjektiva begrepp. Istället, i motsats till den empiristiska doktrinen, verkar båda exemplen på ekonomiska omdömen vara logiskt sanna och syfta på händelser som är subjektiva i naturen. Och i motsats till historicism verkar dessa lagar hävda vad som omöjligen skulle kunna bli ogjort i historien och skulle innehålla sådana konceptuella distinktioner som samtidigt som de hänvisade till subjektiva händelser skulle vara objektivt begränsade och innehålla universellt bekräftad kunskap.

Likt många av de erkända ekonomerna före Mises tid delade Mises dessa intuitioner[45]. Men i frågan om ekonomins grund går Mises djupare än intuition. Han antar utmaningen från empirismen och historicismen i syfte att systematiskt återskapa grunden som intuitionen kan förstås och rättfärdigas utifrån. Han vill därmed inte skapa en ny typ av ekonomi. Men genom att förklara vad som tidigare bara hade förståtts rent intuitivt går Mises längre än vad som någonsin tidigare gjorts. Genom att återskapa den rationalistiska grunden för de ekonomiska intuitionerna garanterar han oss rätt väg för framtida utveckling av ekonomin och försvarar oss mot systematiska intellektuella misstag.

Mises inledde sin rekonstruktion med att påpeka att empirism och historicism är självmotsägande teorier[46]. Den empiristiska idén om att alla händelser, både i naturen och i ekonomin, enbart är hypotetiskt relaterade är självmotsägande av innebörden av detta grundläggande empiristiska påstående i sig själv: för om detta omdöme i sig självt som någonting som bara var hypotetiskt sann, dvs. ett hypotetiskt sant påstående om hypotetiskt sanna påstående, skulle det inte ens kunna räknas som en epistemologisk ståndpunkt. Då skulle det inte kunna utgöra något rättfärdigande alls för påståendeet att ekonomiska omdömen inte är och aldrig kan vara kategoriskt sanna vilket vår intuition säger oss. Men om de grundläggande empiristiska premisserna antogs vara kategoriskt sanna i sig själva, dvs. om vi antar att man skulle kunna veta någonting a priori om hur olika händelser är relaterade till varandra, då skulle detta gå emot den egna tesen om att empirisk kunskap nödvändigtvis måste vara hypotetisk kunskap, vilket således skulle öppna upp en möjlighet för att ett ämne såsom ekonomi skulle kunna utfärda a priori sann empirisk kunskap. Utöver detta måste den empiristiska tanken om att ekonomiska fenomen måste vara observerbara och mätningsbara objekt – i likhet med de i naturvetenskapen – vara inkonsekvent också den av sig själv: För empirism vill ge oss meningsfull empirisk kunskap när den hävdar att ekonomisk teori grundar sig i observationer. Och detta samtidigt som konceptet observationer och mätningar i sig själv, vilka empirism måste använda sig av i sitt eget arbete, självklart inte kan vara härledda från observationer på samma sätt som begrepp som hönor eller ägg och äpplen eller päron är. Man kan inte observera någon som gör en observation eller mäter något. Snarare måste man först förstå vad observationer och mätningar är i syfte att sedan kunna tolka erfarenhet från observationer som utförandet av en observation eller som genomförandet av en mätning. Därför, i motsats till sin egen doktrin, är empirismen tvungen att erkänna att det finns empirisk kunskap som är härledd från förståelse – precis som vår egen intuitiva kunskap om ekonomiska omdömen är grundad i förståelse – snarare än sprungen ur observationer.

Och gällande historicismen är dess självmotsägande inte mindre tydlig. För om, som historicister hävdar, historiska och ekonomiska händelser – som den ser på som sekvenser av någonting som är subjektivt förstått snarare än observerade händelser – inte är styrda av konstanta tidsoberoende orsaker, då kan detta omdöme inte heller säga någonting som är absolut sant om historia eller ekonomi. Istället skulle detta vara ett omdöme med så att säga varierande sanningshalt: det kan vara sant nu, om vi vill det, men det kan också vara falskt en stund senare om vi skulle vilja så då, och resultatet skulle vara att ingen skulle kunna veta vad vi tyckte om ett omdöme. Om detta var statusen för den grundläggande historicistiska premissen skulle inte heller den kunna räknas som en epistemologi. Historicism skulle inte ha gett oss något skäl att tro på något den hävdar. Men om den grundläggande premissen antogs vara sann i alla lägen då skulle ett sådant påstående om konstanta naturliga, historiska och ekonomiska fenomen gå rakt emot den egna doktrinen som förnekar alla sådana konstanter. Dessutom skulle historicismens – och dess moderna arvtagare hermeneutismens – centrala tes om att historiska och ekonomiska händelser är subjektiva till sin natur obegränsade av objektiva lagar falsifieras direkt då den yttrades. För naturligtvis så måste en historicist tro att detta påstående är meningsfullt och sant och han måste tro att det säger någonting specifikt om någonting snarare än att det skulle vara mumlande av något osammanhängande såsom hokuspokus. Om detta vore fallet är det tydligt att hans påstående måste vara begränsat av någonting utanför det godtyckliga och subjektiva området. Jag kan säga vad historicisten säger på engelska, tyska eller kinesiska eller med vilket annat språk jag önskar så länge som historiska och ekonomiska uttryck kan ses som subjektiva skapelser. Men varje sak jag säger på varje språk måste vara begränsat av något underliggande i det jag säger, vilket innehar samma innebörd i varje språk och existerar fullkomligt oberoende oavsett vilken särskild typ av lingvistisk form som det är uttryckt i. Och i motsats till den historicistiska synen är denna begräsning inte något som skulle kunna försvinna bara man önskar det. Istället är det objektivt då vi förstår att det är nödvändigtvist sant om vi ska kunna säga något meningsfullt alls som inte bara är meningslösa ljud. Historicisten skulle inte kunna hävda någonting om det inte vore för det faktum att hans uttryck och tolkningar faktiskt är begränsade av logikens lagar som är den verkliga grunden för att kunna formulera meningsfulla omdömen[48].

Med ett sådant avfärdande av empirism och historicism, påpekar Mises, är den rationalistiska filosofins slutsatser slutligen återskapade och den möjliga existensen av sanna a priori omdömen är bevisad. Mises uttrycker explicit att han ser på sitt epistemologiska arbete som någonting som följer i spåren av den västerländska rationalistiska filosofin. Tillsammans med Leibniz och Kant står han direkt emot Humes och Lockes tradition. Han står tillsammans med Leibniz när han besvarar Lockes berömda påstående om ”ingenting är i intellektet som inte tidigare har varit i sinnet” med det lika berömda ”förutom intellektet själv.” Och han ser på sitt uppdrag som en filosof inom ekonomi som strikt jämförbart med Kants som en filosof inom det rena förnuftet. Likt Kant vill Mises visa att det finns sanna a priori syntetiska omdömen, eller omdömen vars sanningshalt kan bestämmas definitivt även om formell logik inte är tillräcklig och observationer är onödiga.

Min kritik av empirism och historicism har bevisat att den rationalistiska synen håller. Den har visat att vi innehar kunskap som inte är härledd från observationer men som samtidigt är begränsad av objektiva lagar. I själva verket så ingår det i vårt avfärdande av empirism och historicism sådan syntetisk a priori kunskap. Men hur gick det med att visa att de ekonomiska omdömena – såsom lagen om marginalnytta och kvantitetsteorin – räknas till denna typ av kunskap? För att kunna göra det visar Mises i enlighet med kriterier formulerade av traditionella rationalistiska filosofer att dessa ekonomiska omdömen måste uppfylla två saker: först måste det vara möjligt att visa att de inte är härledda från observationer, för erfarenheter från observationer kan bara visa saker som de var och säger inte att det måste vara så. Istället måste ekonomiska omdömen visa sig vara grundade i en kognitiv reflektion, i vår förståelse av oss själva som tänkande varelser. Och för det andra måste denna reflektiva förståelse resultera i omdömen som är självbevisande axiom. Inte på ett sätt som att sådana axiom skulle vara tvungna att vara självbevisande på ett psykologiskt plan, dvs. att man skulle förstå det direkt man hör dem eller att deras sanningshalt skulle bero på en stark psykologisk känsla av övertygelse. Istället, likt Kant före honom, betonar Mises att det vanligtvis är mycket mer ansträngande att upptäcka sådana axiom än det är att upptäcka sanningar härledda från observationer, såsom att löven på träden är gröna eller att jag är 188 cm lång[50].

Snarare, vad som gör dem till självbevisande axiom är det faktum att ingen kan förneka dess sanning utan att samtidigt säga emot sig själv, eftersom ett försök att förneka dem redan skulle förutsätta att de stämmer.

Mises poängterar att båda kraven är uppfyllda av det han kallar handlingsaxiomet, dvs. omdömet att människor agerar, att de använder sig av medvetet beteende[51]. Detta axiom är självklart inte härlett från observation – enbart kroppsrörelser kan bli observerade och inte saker såsom handlande – utan härstammar istället från vår reflektiva förståelse. Och denna förståelse är självfallet av ett självbevisande omdöme. För dess sanning kan inte förnekas, eftersom förnekandet själv skulle klassas som en handling. Men är inte detta trivialt? Och vad har det att göra med ekonomi? Det hade självklart redan innan funnits en förståelse för att ekonomiska koncept såsom priser, kostnader, produktion, pengar, ränta etc. hade någonting att göra med att människor agerande. Men att all ekonomi skulle vara grundad i och kunna återskapas utifrån något så simpelt som detta och hur var allt annat än klart. Det är ett av Mises största bidrag att ha visat exakt detta: att det finns insikter i det från ett psykologiskt perspektiv triviala handlingsaxiomet som inte var psykologiskt tydliga själva; och att det är dessa insikter som utgör grunden för ekonomiska teorem som sanna a priori syntetiska omdömen.

Det är verkligen inte psykologiskt självklart att med varje handling så strävar en aktör efter ett mål; och att oavsett vad målet var så visar det faktum att aktören strävade efter det att han måste ha satt ett högre relativt värde på det målet än andra mål han kunde tänka på då han handlande. Det är inte uppenbart att för att åstadkomma sitt högst värderade mål måste en aktör ingripa eller bestämma sig för att inte ingripa – vilket förstås också är ett ingripande – vid ett tidigare tillfälle i tiden för att kunna åstadkomma ett senare resultat; inte heller är det självklart att ett sådant ingripande undantagslöst utnyttjar begränsade resurser – det vill säga en aktörs kropp, utrymmet den tar upp och tiden som krävs för handlingen. Det är inte självklart att dessa medel därför måste ha ett värde för en aktör – ett värde som kommer från målet – eftersom aktörer måste se på utnyttjandet som nödvändigt för att effektivt kunna uppnå målet; och att handlingar bara kan utföras efter varandra vilket alltid innefattar ett val, vilket innebär att börja utföra en handling som ska resultera i det mest värdefulla målet på samma gång utesluter strävan efter andra mindre värdefulla mål. Det är inte ens självklart att som konsekvens av att man måste välja vilka mål man föredrar över andra – av att inte kunna genomföra alla mål samtidigt – så innebär varje handling en kostnad, dvs. kostnaden av att missa värdet förknippat med det mest värderade alternativa målet som inte skulle kunna förverkligas och bli uppfyllt eftersom medlen som krävs för att uppnå det är nödvändiga för att nå ett annat mer värdefullt mål. Slutligen, det är inte självklart att inledningsvis så måste varje mål av en handling antas vara mer värt för aktören än kostnaden och därmed inneha möjligheten att generera vinst, dvs. ett utfall vars värde är rankat högre än det hos den missade möjligheten, och utöver detta att varje handling också ofrånkomligt kan generera en förlust om aktörer retroaktivt inser att i motsats till hans förvätningar så hade utfallet ett lägre värde än de förväntade utfallen av alternativen skulle ha.

Alla dessa klasser som vi vet är en del av ekonomins hjärta – värderingar, mål, medel, val, preferenser, kostnader, vinst och förlust – är inbegripna i handlingsaxiomet. Likt axiomet själv är de inte härledda från observation. Snarare, faktumet att man kan tolka observationer i termer av sådana klasser innebär att man redan vet vad det är att agera. Ingen som inte är en aktör skulle någonsin kunna förstå dem eftersom de inte är ”givna”, redo att bli observerade, men observatorisk erfarenhet är beskrivet i dessa begrepp då det konstruerats av en aktör. Och trots de och deras sammanlänkningar inte var utskriven i handlingsaxiomet, när det har tydliggjorts att de är inbegripna i det och på vilket sätt, är det inte längre svårt att se att de är sanna a priori på samma sätt som axiomet är det. För varje försök att motbevisa vad Mises har återskapat som inbegripet i själva konceptet handling skulle ha ett mål, vilket skulle kräva medel, därmed utesluta annat handlande, vilket resulterar i kostnader och därmed tvinga aktören till att antingen lyckas eller misslyckas med att uppnå det önskade målet och beroende på utfallet antingen generera vinst eller förlust. Således är det helt omöjligt att motsätta sig eller falsifiera Mises insikter. I själva verket skulle det i en situation då klasser av handlingar upphört att existera aldrig kunna observeras eller diskuteras då att göra en observation och att diskutera själva är handlingar.

Alla sanna ekonomiska omdömen, och detta är vad praxeologi handlar om och vad Mises stora insikt består i, kan bli härledda med hjälp av formell logik från denna obestridliga kunskap om innebörden av handlande och dess klasser. Mer precist, alla sanna ekonomiska omdömen består av (a) en förståelse av innebörden av handlande, (b) en situation eller en förändring i en situation – antagen att vara given eller att bli given – och beskriven i termer av handlingsklasser, och (c) en logisk härledning från konsekvenser – återigen i termer av sådana klasser – som följer för en aktör från denna situation eller situationella förändring. Lagen om marginalnytta till exempel[52] följer av den oemotsägliga kunskapen om att alla aktörer alltid föredrar vad som tillfredsställer honom mer än vad som tillfredsställer honom mindre och antagandet att hans utbud kommer att öka med ytterligare en enhet av en vara som han ser som likaktig i användbarhet. Från detta följer det med logisk nödvändighet att denna extra enhet enbart kan användas som medel för att uppnå ett mål som verkar mindre viktigt än det minst viktiga målet som tidigare uppfylldes av en sådan vara.

Om det inte skett några misstag i härledningsprocessen måste slutsatserna som dras från ekonomiska teorem, inte på något annat sätt i någon annan ekonomisk teori än i lagen om marginalnytta, vara sanna a priori. Sanningshalten i dessa omdömen går tillbaka till ingenting annat än det obestridbara handlingsaxiomet. Att tro, som empirismen gör, att dessa omdömen skulle kräva ständigt testande för att bekräfta deras sanning är absurd och ett tecken på total intellektuell förvirring. Och det är inget mindre absurt och förvirrat att tro, som historicisterna gör, att ekonomi inte har någonting att säga om konstanta och oberoende relationer utan bara behandlar tillfälliga historiska händelser. Att säga så meningsfullt är att bevisa omdömet felaktigt, eftersom att säga någonting meningsfullt alls förutsätter handlande och en kunskap om innebörden av klasserna av handlande.


[40] Läs om detta även min Kritik der kausalwissenschaftlichen Sozialforschung. Untersuchungen zur Grundlegung von Soziologic und Ökonomie; idem, ”Is Research Based on Causal Scientific Principles Possible in the Social Sciences?,” kapitel 7; idem, ”In Defense of Extreme Rationalism,” [i .PDF] Review of Austrian Economics 3 (1988)”

[41] Om Wienkretsen läs V. Kraft, Der Wiener Kreis (Vienna: Springer, 1968); för den
empiristiska-positivistiska synen på ekonomi läs representativa arbeten såsom Terence W Hutchison, The Significance and Basic Postulates of Economic Theory (Hutchison, en anhängare av den popperianska varianten av empirismen har sedan detta blivit en betydligt mycket mindre entustiastisk följare av den popperianska synen på ekonomi, läs till exempel hans Knowledge and Ignorance in Economics, han kan dock inte föreställa sig något alternativ till Popper); Milton Friedman, ”The Methodology of Positive Economics,” i idem, Essays in Positive Economics; Mark Blaug, The Methodology of Economics; ett positivistiskt perspektiv givet av en deltagare i en Mises Privat Seminar i Wien är E. Kaufmann, Methodology of the Social Sciences; den stora dominansen empirismen åtnjuter syns i det faktum att det antagligen inte finns en enda lärobok som inte explicit benämner ekonomi som – vad annars? – en a posteriori vetenskap.

[42] Om de relativistiska följderna av den empiristiska-positivistiska positionen läs också Hoppe, A Theory of Socialism and Capitalism (Boston: Kluwer Academic Publishers, 1989), kapitel 6; idem, ”The Intellectual Cover for Socialism.”

[43] Läs Ludwig von Mises, The Historical Setting of the Austrian School of Economics (Auburn, Ala.:Ludwig von Mises Institute, 1984); idem, Erinnerungen (Stuttgart: Gustav Fischer, 1978); idem Theory and History, kapitel 10; Murray N. Rothbard, Ludwig von Mises: Scholar, Creator Hero (Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute, 1988); för en kritisk genomgång av historicistiska idéer läs även Karl Popper, The Poverty of Historicism; för ett verk representativt för den äldre historicistiska synen på ekonomi läs Werner Sombart, Die drei Nationalökonomien (Munich: Duncker & Humblot, 1930); för den moderna hermeneutiska versionen läs Donald McCloskey, The Rhetoric of Economics (Madison: University of Wisconsin Press, 1985); Ludwig Lachmann, ”From Mises to Shackle: An Essay on Austrian Economics and the Kaleidic Socicty,” Journal of Economic Literature (1976).

[44] Om den extrema relativismen i historicism-hermeneutik läs Hoppe ”In Defense of Extreme Rationalism,” [i .PDF] Review of Austrian Economics 3 (1988); Murray N. Rothbard, ”The Hermeneutical Invasion of Philosophy and Economics” [i .PDF] Review of Austrian Economics (1988); Henry Veatch, ”Deconstruction in Philosophy: Has Rorty Made it the Denouement of Contemporary Analytical Philosophy,” Review of Metaphysics (1985); Jonathan Barnes, ”A Kind of Integrity,” Austrian Economics Newsletter (Summer 1987); David Gordon, Hermeneutics vs. Austrian Economics (Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute, Occasional Paper Series, 1987); för en lysande kritik av samtida sociology läs Social Science as Sorcery (New York: St. Martin’s Press, 1973).

[45] Vad gäller den epistemologiska synen hos företrädare såsom J. B. Say, Nassau W. Senior, J. E. Cairnes, John Stuart Mill, Carl Menger och Friedrich von Wieser läs Ludwig von Mises, Epistemological Problems of Economics, s. 17-23; samt Murray N. Rothbard, ”Praxeology: The Methodology of Austrian Economics,” i Edwin Dolan, ed., The Foundations of Modern Austrian Economics (Kansas City: Sheed and Ward, 1976).

[46] Utöver de av Mises verk som citeras i början av detta kapitel och litteraturen som nämns i fotnot 40, läs Murray N. Rothbard, Individualism and the Philosophy of the Social Sciences (San Francisco: Cato Institute, 1979); för en briljant filosofisk kritik av den empiristiska synen på ekonomi läs Hollis and Nell, Rational Economic Man; som är särskilt värdefull som ett generellt försvar för rationalism mot empirism och relativism – utan någon explicit koppling till ekonomi dock – läs Blanshard, Reason and Analysis; Kambartel, Erfahrung und Struktur.

[47] För ett utvecklat försvar av epistemologisk dualism läs också Apel, Transformation der Philosophie, andra volymen. Och Habermas, Zur Logik der Sozialwissenschaften.

[48] Läs om detta särskilt Hoppe, ”In Defense of Extreme Rationalism,” [i .PDF] Review of Austrian Economics 3 (1988).

[49] Läs Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science, s. 12.

[50] Läs Kant, Kritik der reinen Vernunft, s. 45; Mises, Human Action, s. 38.

[51] Läs om följande Mises, Human Action, kapitel 4; Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State (Los Angeles: Nash, 1962), kapitel 1.

[52] Om lagen om marginalnytta läs Mises, Human Action, s. 119-27 och Rothbard, Man, Economy, and State, s. 268-71.


Detta kapitel har översatts till svenska av Benjamin Juhlin. Läs även de andra delarna av Ekonomi och praxeologi här.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *