Hunger Games avslöjar statens brutala sida

“Jag har alltid vetat vem fienden är. Vem som svälter och torterar och dödar oss i arenan. Vem som snart kommer att döda alla jag känner.” Katniss Everdeen, Cathing Fire, s. 456

catching-fire-movie-posterOm före detta Sovjetunionens medborgare har det sagts att de som kunde skatta sig lyckliga nog att tillåtas resa utanför den polisstat de levde i var som ”spiralfjädrar som studsade från det ena överfulla varuhuset i till det andra” när de besökte väst. I Sovjetunionen hade alla rubler, men i ett samhälle där innovativa tankegångar, egendom och profitmotiv hade avskaffats fanns det inget att köpa eftersom det fanns väldigt få incitament att producera något.

Matinköp var en daglig affär som kännetecknades av ändlösa köer eftersom hyllplanen nästan alltid var helt tomma. Det får mig att tänka tillbaka på en scen ur en dokumentär på CNN om det kalla kriget, där två rumänska kvinnor hamnar i slagsmål om en bit ruttet kött. Kapitalismen skapar överflöd medan kommunismen ser till att de enda som får något alls är de som har ”blat”, dvs. kontakter.

I Sovjetunionen hade de med kontakter i Moskva tillgång till saker som den stora massan bara kunde drömma om. Politikerna åt och levde som de kapitalister de sa att de föraktade medan den enda konsumtionsvara som det fanns gott om för massan var vodka; vodkan var användbar för att bedöva den svältande befolkningen och för att göra dem apatiska inför den politiska elit som långsamt mördade dem.

Om vi bortser från de svarta marknaderna, som skapas av företagsamma individer trots att de och deras familjer i och med detta utsätts för stora faror, var de varor som erbjöds på det statliga ”marknaderna” allt annat än bra. Staten har inga resurser annat än det som kan tas från befolkningen med våld eller hot om våld, så när staten iklär sig produktionsrollen på bekostnad av den privata sektorn blir slutresultatet knapphet, stöld och en befolkning i krig med varandra istället för att de fredligt och lönsamt producerar för varandra.

Allt detta leder mig till Catching Fire, den andra boken i Suzanne Collins trilogi Hunger Games. Filmversionen av Catching Fire gick nyligen upp på bio. Collins berättelse om ett dystopiskt samhälle fullt av misär, alkoholism, svält och rädsla för staten har naturligtvis skapat mycket reaktioner från dess läsare. Många, och det inkluderar författaren av denna artikel, såg Hunger Games som en uppenbar polemik som handlade om farorna med en okontrollerad stat, men eftersom trilogin har blivit så populär på båda sidorna av det politiska spektrumet fick jag motta en hel del argsint kritik. Gott så. Dessutom, till ”förnekarnas” försvar har Collins aldrig uttryckligen talat om sina egna politiska åsikter, om hon ens har några.

Nåväl, oavsett var hon står politiskt kan ingen som har läst Catching Fire förneka vad dess budskap är. Catching Fire har absolut ingenting att göra med kapitalism och allting att göra med vad som sker när kapitalism avskaffas och ersätts av en allsmäktig stat.

Den andra boken börjar strax efter att Katniss och Peeta har vunnit de 74:e hungerspelen. Spelet utspelar sig i Panems huvudstad, och dess främsta syfte är att ”de priviligierade” ska få avnjuta dem ifred inom stadens gränser. Det finns tolv distrikt i Panem och alla producerar för den politiska elit som bor i huvudstaden. Låter det bekant?

Det är intressant att notera att medborgarna i Panems distrikt också tittar på och underhålls av Hungerspelen, men utöver spelen är det enda som visas på TV statlig propaganda. Det sades tidigare att spelen främst genomförs för att underhålla huvudstadens invånare, och det är också fallet eftersom den politiska eliten som bor där ”tillhör de vars namn aldrig placeras i urnorna [där man väljer ut vilka som ska slåss och dö i Hungerspelen], vars barn aldrig dör för de påstådda krigsbrotten som utfördes för många generationer sedan”. Intressant att anmärka är att demokrater och vissa republikaner motsatte sig ett tillägg i Obamacare som skulle ha tvingat alla kongressledamöter och deras personal att leva under samma sjukvårdslag som resten av befolkningen.

Hungerspelen beskriver ett samhälle som har berövats på incitament, profit och ja, kapitalism. I ett kapitalistiskt samhälle är det onekligen så att vi alla arbetar för att tillfredsställa varandra; vår profit är ett resultat av hur mycket vårt arbete gör andra människors liv bättre. I Panem, där medborgarna är statens slavar arbetar folket mot varandra, och de stjäl från varandra för att överleva. Hungerspelen är ett synnerligen välvalt namn på ett spel som skapats av en mäktig stat som förbjudit profit. I dessa typer av samhällen, exempelvis Sovjetunionen eller Nordkorea, jobbar individer mot varandra och de dödar till och med varandra för att överleva. De som grymt nog väljs ut att delta i Hungerspelen kommer att dö, med undantag för den individ som är skickligast på att döda (kapitalistiska företag är som bekant intresserade av att deras kunder överlever; de vill att deras kunder ska komma tillbaka). Endast denna individ kommer att vara kvar. Givet de mer än 100 miljoner dödsoffer som kommunismen under 1900-talet har lyckats rada upp är det ganska uppenbart vad Collins, medvetet eller omedvetet, beskriver.

De 74:e Hungerspelen hade dock en twist. Med risk för att förstöra berättelsen för de som inte har läst trilogin eller sett filmerna lurade Katniss president Snow och den styrande eliten på ett sådant sätt att både hon och Peeta tilläts leva. Genom att rädda Peetas liv förudmjukade Katniss president Snow och staten, och hon är väl medveten om det. Som hon själv uttrycker det, Snow kommer ”alltid att hata mig eftersom jag överlistade hans sadistiska Hungerspel, förlöjligade huvudstaden och genom detta underminerade jag hans kontroll”.

Det är uppenbart att kontroll är viktigt i ett samhälle som flödar över av politiker och som ett resultat av att Katniss avslöjade att president Snow var naken blir det uppror i de distrikt som enbart sliter för Snow, huvudstaden och huvudstadens invånare. För att tala klarspråk så börjar en revolution bland de som är förtryckta av staten att ta form; Katniss blir massans symbol för hoppet om att åter ta kontroll över ett liv som för närvarande kännetecknas av slaveri, hunger och rädsla för en väldigt välbeväpnad stat.

Snow kan så klart inte låta detta ske. Hans styre är baserat på rädsla, men Katniss, och den härmskrika (en varelse som staten hade för avsikt att utplåna) som symboliserar att Katniss kastar sanningen i maktens anlete, har ingjutit mod i de som lider under statens förtryck. I ett försök att kväva den stundande revolten dyker Snow upp, oinbjuden, hemma hos Katniss. Katniss inser nu att hon är i fara.

Och det är hon sannerligen. Katniss är ännu en gång ett orsaken bakom en revolt och Snow varnar henne för ”hur många människor som kommer att dö” om revolten spårar ur. Som han senare säger, ”Oavsett vilka problem någon kan tänkas ha med huvudstaden, tro mig då jag säger att om den släppte sitt grepp över distrikten, om så bara för en liten stund, skulle hela systemet kollapsa”. Exakt vad en diktator de allra flesta politiker skulle säga. President Obama vill befria folket från deras påstått undermåliga sjukförsäkringar, men som så ofta är fallet när staten lägger sig i marknadens affärer var det enda han lyckades med att befria många människor från en sjukförsäkring helt och hållet.

Brutala diktatorer av Snows kaliber kan inte tolerera för mycket åsiktsmotstånd. Civilbefolkningen måste istället ge all kontroll till politikerna, och i Panems fall tvingas de bara att komma ihåg huvudstadens järngrepp genom den statliga propagandan, utan de är också tvungna att hylla det i form av de årliga Hungerspelen.

Det som gör mig fullkomligt svarslös är att vissa människor verkar tro att allt detta våld är en metafor för stora och kapitalistiska företag. Vilket skämt! På en fri marknad som drivs av profit kommer företag att betjäna våra önskemål. Istället för att tvinga oss att köpa det som de producerar måste de ge oss det vi vill ha annars går de under. Blackberry ledde länge marknaden tills Apple tog över med en telefon som folk uppenbarligen var ännu mer intresserade av.

Blockbuster Video var en gång i tiden marknadsledande inom videouthyrning, men sen kom Netflix och erbjöd folket något mycket bättre. Coca-Cola försökte en gång att lura på sina konsumenter en ”ny cola”, men deras konsumenter revolterade så högljutt att de snabbt var tvungna att föra tillbaka Coca-Cola Classic.

För att lyckas måste företag ge oss vad vi vill ha, se till att det håller länge, och de måste fortsätta att göra exakt detta. När företag kommer hem till oss innebär det inte att vi befinner oss i fara, utan vi vet att de har kommit hem till oss i ett försök att försöka tillfredställa våra önskemål. Det är även värt att notera att om vi inte gillar att de kommer hem till oss släpper vi helt enkelt inte in dem.

När man har vunnit Hungerspelen är mat ej längre ett problem för Katniss och hennes familj. Som Katniss säger, ”mat är inte längre ett problem för min mamma eller min lillasyster. De har råd att köpa kött i stan”. Precis som den sovjetiska historien lär oss råder det aldrig någon brist för de som har kontakter, och eftersom Katniss har vunnit det dödsspel som staten, vars makt i slutändan har sina rötter i dess förmåga att döda, låg bakom behöver hon och hennes familj inte längre bryta lagen och jaga för att få tag på den mat som det råder sådan brist på.

Kapitalistiska samhällen kännetecknas istället av ett överflöd av mat, och ännu mer så i de samhällen som kännetecknas av den höga grad specialisering som frihandel oundvikligen alltid leder till, där de absolut bästa jägarna, fiskarna och lantbrukarna producerar den mat som vi köper med vårt eget specialiserad arbete. Detta är inte sant i Panem där det istället är hungern som är norm, och där ”jakt i Distrikt 12 bryter mot åtminstone ett dussintal lagar och är straffbart med döden”, där en närapå säker död i Hungerspelen åtminstone kan avnjutas av den politiska eliten i huvudstaden. Svarta marknader? De finns så klart i distrikten på samma sätt som de fanns i Sovjetunionen, men i Catching Fire förstörs den svarta marknaden i Distrikt 12 av de välbeväpnade ”Fredsbevararna” som avrättar alla som varit dumma nog att göra uppror mot den vidriga och våldsamma staten.

Emedan mat och husrum inte längre är något problem för Katniss och hennes  familj vill Gale, som är Katniss livs kärlek, inte ha något att göra med de förmåner som Katniss får från staten. Som Katniss uttrycker det, ”Här är jag med hinkar fulla av pengar, mer än tillräckligt för att föda båda våra familjer, och han är inte intresserad av en enda krona”. Hon förklarar senare i boken att ”Gale är redan så arg och frustrerad på huvudstaden att jag tror att han snart kommer att starta sin egen revolt”.

Katniss känner sig illa till mods över att ha förudmjukat president Snow, för om hon inte hade gjort det, det vill säga om hon hade dött, skulle Peeta, Gale och ”alla andra varit i säkerhet”. Som svar på detta uttrycker Gale något som lika gärna hade kunnat sägas av en amerikansk nybyggare, som ju inte korsade en mäktigt hav i jakt efter ”säkerhet” när han frågar henne vad det är som är så fantatiskt med säkerhet? ”Säker att göra vadå? Svälta? Arbeta som slavar?”

Med tiden kommer vi att få reda på hur det slutar, men min gissning är att Gale, den statshatande libertarianen som vägrar att ta emot allmosor från staten, kommer att bli en hjälte. Tills dess gömmer sig Gale och Katniss i skogen, eftersom ”skogen alltid har varit den allra säkraste platsen, bortom statens räckvidd, där vi kan säga och känna vad vi vill, där vi kan vara de vi är”. Katniss är inte riktigt lika rebellisk som Gale, men hon förstår gott och väl att han utgör det mest mänskliga i detta omänskliga samhälle. Att läsa Cathing Fire och få för sig att den är något annat än en polemik mot en kommunistisk brutal stat kan bara förklaras med en sorts avsiktlig blindhet.

I en kapitalistisk värld delar vi glatt upp arbetet mellan oss och producerar ett överflöd i profitens namn, utan att vi behöver vara rädda för politiker. Panem, å andra sidan, kännetecknas av garanterad misär som slav under staten. Det en kapplöpning mot botten, och vi borde tacka Suzanne Collins för att hon skrev en sådan populär trilogi som kommer att göra det omöjligt för alla som läser böckerna att  blunda för statens hemskheter.


Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

6 reaktioner på ”Hunger Games avslöjar statens brutala sida”

  1. Får mig inte helt osökt att reflektera över att marknadsekonomins kritiker till stor del gått över från att anklaga kapitalismen för att utarma massorna, till att istället kritisera ”överflödet” den skapar (”evig tillväxt i en begränsad värld” och liknande floskler…)!

    1. Ja precis, mäter man bara tillväxt i de resurser som används så kan man inte ha evig tillväxt i en begränsad värld.

      Men mäter man i stället i det värde som produceras (ja, jag vet att man objektivt inte kan mäta värde, men subjektivt värde kan man åtminstone definiera subjektivt) så kan man faktiskt ha evig tillväxt i en begränsad värld.

      Det finns ingen gräns för subjektivt värde.

    2. Marknadsekonomi och tillväxt och tillväxt per capita är olika saker.

      Marknadsekonomi är ett effektivt sätt att fördela begränsade resurser med ett minimum av våld och tvång. Oavsett om resurserna blir mer och mer eller mindre och mindre.

      ”evig tillväxt i en begränsad värld” är en ironisk formulering av tron att vissa aspekter ej kan ha tillväxt för evigt. Till exempel leder en global befolkningstillväxt på 1.5% till 1 m2 landyta per person om 500 år. Till exempel är nuvarande energikonsumtionstillväxt ej möjlig långsiktigt. Till exempel krävs det idag betydligt mer energi för att bryta en kilowatts värde av kol eller ett kilo ren koppar eftersom tidigare kol och koppar utvinning redan utvunnit de mest tillgängliga malmerna och de malmer med högst koncentration av råvaran vi söker.

      ”Tillväxt”, vad är det? Är det nödvändigt? Är det något som stater skall eftersträva? Skall stater ens ha en åsikt om ”Tillväxt”? Till saken hör att officiell ”Tillväxt” är sådant som uppmätts och därmed kan beskattas. Vad är relationen mellan ”Tillväxt” och livsvärde? Har jag någon som helst rätt att kräva att andra skall ha ”Tillväxt” som mål? Eller ens att de skall ha ”Livsvärde” som mål? Om inte jag har det, hur kan då staten ha det?

  2. De flesta människor försöker anpassa ny information till sina befintliga referensramar. Vissa lyckas bättre än andra.

    Huvudtemat i böckerna är ”kamp om bristfälliga resuser”. The Hunger Games skildrar en värld där det inte längre finns tillräckligt med energi för att stödja dagens konsumtionssamhälle där varor hela tiden väller ut ur ett ”ymmighetshorn” och räcker till alla.

    Peak Oil verkar ha inträffat och därför tvingas människor att slita i kolgruvor för att utvinna en bråkdel av den energi vi har tillgänglig i dag. Detta mer innefektiva energislag (det är lågt EROEI på vårt kvarvarande kol) räcker inte till för att alla ska kunna ha det bra. Den centraliserade makten i staden lever givetvis i överlöd, och det finns också utrymme för att en av de tolv regionerna i taget ska ha någorlunda drägliga levnadsförhållanden. För att bestämma vilken region som under ett år ska få en större del av den de återstående resurserna så anordnar man Hungerspelen. Vinnarens region får under det följande året det betydligt bättre än de andra elva regionerna.

    Böckerna diskuterar inte korporativ kapitalism eller socialism och att, som många debatörer försöker göra, placera in böckernas budskap inom dessa referensramar kan liknas vid att försöka stoppa in en trekantig kloss i antingen ett fyrkantigt eller runt hål. I stället skildras ett ganska realistiskt framtidsscenario för vad som kommer att hända när dagens medelklass utplånas och den centraliserade maktens ”en procent” försöker behålla sin nuvarande levnadsstandard. Det centrala styret använder sig av de resurser som de själva anser sig kunna avvara som en slags morot till den grupp som bäst förtjänat det och lyckas på samma gång splittra de tolv regionerna genom att i en tävling om de kvarvararande resurserna – ställa regionerna emot varandra. Klassisk ”söndra och härska” metodologi.

    Samma scenario hade troligen utspelat sig oavsett om den enda procenten hade bestått av ett korporativt eller socialistiskt USA. Vid en kamp om knappa resurser torde båda i praktiken visa sig vara lika centralistiska till sin natur.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *