Ekonomi och praxeologi, del 1

FÖRORD

av Llewellyn H. Rockwell, Jr.

MisesianMethodDet var fruktansvärt då ekonomin, samhällsvetenskapernas drottning, anammade naturvetenskapens metoder: empirism och positivism. Den här förändringen skedde inte utan anledning ungefär samtidigt som intellektuella och politiker började tro på staters förmåga att kunna planera samhället. Trots dessa teoriers totala misslyckanden är de fortfarande sedda som sanningar.

I denna utmärkta text av Hans-Hermann Hoppe utvecklas Ludwig von Mises argument om att de naturvetenskapliga metoderna inte kan användas i ekonomisk teori. Professor Hoppe argumenterar för en a priori syn på kunskap, för styrkorna i rent teoretiska resonemang, för användandet av logisk deduktion, för att ekonomiska lagar alltid stämmer och för att ekonomin inte är mer än en del av den större vetenskapen praxeologin: läran om mänskligt handlande.

Om ekonomer lyckas befria sig själva från det felaktiga antagandet om att de kan förutspå framtiden och att staten därmed kan planera ekonomin bättre än marknaden kommer de att behöva revidera mer grundläggande metodologiska antaganden. När det händer kommer professor Hoppes, den idag ledande praxeologen, arbete ha varit ovärderligt för detta.

PRAXEOLOGI OCH EKONOMISK VETENSKAP

Det är känt att österrikarna skiljer sig starkt från andra skolor inom ekonomiskt tänkande såsom keynesianerna, monetaristerna, public-choice, historicisterna, institutionalisterna och marxisterna. [1] Denna skillnad syns naturligtvis tydligast när det kommer till ekonomisk politik och förslag på ekonomisk politik. Ibland formas allianser mellan österrikare och andra skolor, i synnerhet med monetaristerna och public choice-skolan. Ludwig von Mises, Murray N. Rothbard, Milton Friedman och James Buchanan, för att nämna några, stod ofta på samma sida för att försvara den fria marknadsekonomin mot socialister och kommunister.

Oavsett hur viktiga sådana tillfälliga allianser kan vara för taktiska eller strategiska skäl kan de aldrig helt överbrygga skillnaderna mellan de olika skolorna. De döljer nämligen några fundamentala skillnader mellan den österrikiska skolan, representerad av Mises och Rothbard, och alla andra. Den stora skillnaden från vilka alla typer av olikheter härstammar – olikheter i åsikter om vad som är fördelaktigt av guldstandarden kontra papperspengar, ett frimarknadsbanksystem kontra en centralbank, välståndsutfallen av en fri marknad kontra en stor stat, kapitalism kontra socialism – är från svaret på den första fråga varje ekonom måste ställa: vad är ekonomi för typ av vetenskap och vad för typ av omdömen utfärdar ekonomisk teori?

Mises svar är att ekonomi är en del av vetenskapen om mänskligt handlande. Vid en första anblick verkar detta inte särskilt kontroversiellt. Men Mises säger sedan detta om den ekonomiska vetenskapen:

Dess förklaringar och omdömen härleds inte från erfarenheter. De är istället, likt de hos matematik och logik, a priori. De kan inte verifieras eller falsifieras av erfarenheter eller fakta. De är både logiskt och tidsmässigt oberoende av alla tolkningar av tidigare erfarenheter. De är en nödvändig förutsättning för att kunna förstå något om historiska skeenden. [2]

För att betona ekonomins roll som en rent teoretisk vetenskap, en vetenskap som har mer gemensamt med en disciplin som logik snarare än naturvetenskap, föreslog Mises ordet “praxeologi” (implikationerna av det faktum att människor agerar) för den gren av kunskap som exemplifieras i den ekonomiska vetenskapen. [3]

Det är denna förståelse av ekonomin som en a priori vetenskap, en vetenskap vars förklaringar bygger på en logisk grund, som skiljer österrikare och särskilt misesianer, från alla andra ekonomiska skolor. Alla de andra ser på ekonomin som en empirisk vetenskap, en vetenskap likt fysik där hypoteser kontinuerligt testas mot empiriska erfarenheter. Och de tycker alla att det är dogmatiskt och ovetenskapligt att likt Mises anse att ekonomiska teorem – som lagen om marginalnytta, lagen om avtagande avkastning, lagen om tidspreferenser och den österrikiska konjunkturcykelsteorin – kan bli bevisade bortom allt tvivel, vilket skulle utgöras av att ett försök att motbevisa automatiskt innebar att man bevisade dem.

Mark Blaugs syn på den österrikiska metoden är representativ för det stora motstånd som riktas mot den. Blaug säger följande om Mises,

Hans arbete om grunden för den ekonomiska teorin är så knäppt och egendomligt att man enbart kan förvånas över att någon tagit honom på allvar”. [4]

Blaug ger inte ett enda argument som grund för sitt utfall. Hans kapitel om den österrikiska skolan slutar med citatet ovan. Skulle det kunna vara så att Blaugs och andras fördömande av ekonomi som en a priori vetenskap bygger på att de höga krav på stringens i argumentationen, vilket en a priori metod innebär, är för höga för dem? [5]

Vad ledde Mises till denna syn på ekonomi som en a priori vetenskap? Från ett nutida perspektiv kan det vara märkligt att höra att Mises inte såg sin uppfattning som särskilt annorlunda i förhållande till andra ekonomer under 1920-talet. Mises försökte inte beskriva vad ekonomer borde göra i motsats till vad de faktiskt gjorde. Istället såg han sitt arbete som ett systematiskt sätt att beskriva vad ekonomer faktiskt gjorde och därmed förklara hur fel ekonomer hade uppfattat den egna metoden.

Och detta stämmer väl. Genom att erbjuda en systematisk förklaring av vad som tidigare enbart var implicit och outsagt introducerade Mises några begreppsmässiga och terminologiska distinktioner som tidigare hade varit okända, iallafall för den engelskspråkiga världen. Men hans position skiljde sig inte nämnvärt från den allmänna synen på hur ekonomen borde arbeta. Även om de inte använde sig av begreppet “a priori” så beskrev erkända ekonomer såsom Jean-Baptiste Say, Nassau Senior och John E. Cairnes ekonomi på liknande sätt.

Say skrev:

En undersökning av politisk ekonomi kommer att … vara begränsad till formulerandet av ett fåtal generella principer, som inte kräver det minsta stöd av fakta eller exempel; eftersom dessa kommer att vara ett uttryck för det alla redan vet, utformade på ett sätt som gör de enkla att förstå, såväl i sig själva som i deras relation till de andra principerna.” Och politisk ekonomi … när principerna som utgör dess bas är baserade på en noggrann deduktion från oförnekbara sanningar, vilar på en orubblig grund.” [6]

Enligt Nassau Senior, består ekonomiska

omdömen … av ett fåtal generella omdömen, härledda från observationer eller förståelse, som knappast kräver några bevis, eller inte behöver sägas, som varje personer så fort man hör dem erkänner som bekant för hans tidigare tankar, eller åtminstone ingår i hans tidigare kunskaper, och hans slutsatser är nästan lika självklara, om han har resonerat korrekt, som hans premisser. Senior menade även att ekonomer borde vara “medvetna om att vetenskap vilar på resonemang snarare än observation och att den primära svårigheten inte ligger i insamlandet av fakta, utan i bruket av dess grund.” [7]

John E. Cairnes påpekade att trots att

människor inte har någon direkt kunskap om grundläggande fysiska principer har ekonomen från början en grundlig förståelse om orsakerna han studerar”… “Ekonomen kan således ses som redan i början av sin studie i besittning av de slutliga principerna för de fenomen han studerar, en upptäckt som för fysikern skulle utgöra svaret på den svåraste av frågor. Gissningar [i ekonomi] skulle vara helt oanvändbart, eftersom vi i vårt medvetande och i vår förståelse av våra sinnen … har direkta och enkla bevis på vad vi vill veta. I den politiska ekonomin kan hypoteser därför aldrig användas”. [8]

Mises intellektuella föregångare Carl Menger, Eugen von Böhm-Bawerk och Friedrich von Wieser var av samma åsikt. De beskriver också ekonomin som en disciplin vars omdömen kan – till skillnad från naturvetenskapen – styrkas av universella bevis. Med risk för att jag upprepar mig gör de dock så utan att använda sig av den Misesianska terminologin. [9]

Slutligen, Mises epistemologiska beskrivning av ekonomin var också relativt ortodox – och verkligen inte egendomlig, som Blaug påstår – efter att ha blivit uttryckligen formulerad av Mises. Lionel Robbins bok The Nature and Significance of Economic Science, som publicerades 1932, är ingenting annat än en något urvattnad beskrivning av Mises syn på ekonomi som en praxeologisk vetenskap. Den var av ekonomer ansedd som den vägledande boken inom ekonomisk metod i 20 år.

Det är till och med så att Robbins i sitt förord nämner Mises som den viktigaste källan av inspiration för sin egen metodologiska position. Mises och Richard von Strigl – vars hållning i stort sett inte skiljer sig från Mises [10] – citeras som stöd för Robbins hållning mer ofta än någon annan[11].

Ändå, trots den kunskap detta erbjuder för en förståelse av dagens situation, är det enbart historia. Vad är då de klassiska ekonomernas argument för att se på sin vetenskap som helt skild från naturvetenskapen? Och vad ligger till grund för Mises formulering av denna skillnad som den mellan a priori och a posteriori vetenskap? Det var erkännandet att bekräftelseprocessen – undersökningen av huruvida ett visst omdöme är sant eller inte – skiljer sig mellan olika fält.

Låt oss först ägna lite uppmärksamhet åt naturvetenskapen. Hur vet vi att ett visst kemiskt ämne kommer att reagera på ett visst test på ett visst sätt, låt oss säga att vi blandar ämnet med ett annat ämne? Naturligtvis kan vi inte veta något på förhand utan vi experimenterar och observerar resultatet. Vi skulle kunna förutspå utgången, men dessa förutspåelser kan bara vara av en hypotetisk karaktär och observationer krävs för att avgöra vad som stämmer och inte stämmer.

Dessutom, även om vi har observerat ett specifikt resultat, till exempel att blandandet av två ämnen leder till en explosion, kan vi vara säkra på att en sådan explosion kommer hända varje gång vi blandar dessa två material? Återigen är svaret nej. Våra förutspåelser kommer fortfarande vara, och alltid förbli, av en hypotetisk karaktär. Det är möjligt att en explosion enbart kommer att ske om villkoren A, B och C är uppfyllda. Vi kan enbart ta reda på om det är så eller inte och vilka dessa andra villkor är, genom att ägna åt oss ett evigt projekt av “trial and error”. Detta kommer kontinuerligt att öka vår kunskap om hypotesens användningsområde.

Låt oss nu vända oss till några av ekonomins omdömen. Tänk på hur en bekräftelse av följande omdöme ska gå till: varje gång person A och B genomför en frivillig transaktion måste de båda förvänta sig att vinna på det. De måste ha omvända värderingar för de varor och tjänster som erbjuds så att A värderar vad han får från B mer än vad han värderar det han ger, och B måste värdera samma saker tvärtom.

Eller tänk på detta: varje gång en transaktion sker som inte är frivillig utan tvångsmässig vinner en aktör på bekostnad av en annan aktör.

Eller lagen om marginalnytta: varje gång utbudet av en vara ökar med en enhet, förutsatt att en person finner enheten lika användbar som andra enheter, måste värdet på den tillförda enheten vara mindre än de andra enheterna. Denna enhet kan nämligen enbart användas för att tillfredsställa ett mål som är ansett mindre viktigt än vad tidigare enheter kunde.

Denna extra enhet kan endast användas som ett medel för att uppnå ett mål som anses mindre värdefullt än värdet på det tidigare tillfredsställda målet ifall utbudet var en vara mindre.

Eller ta Rikardos lag om komparativa fördelar: två producenter där A är mer effektiv i sin tillverkning av två varor än B, kan fortfarande utnyttja sig av arbetsdelning som gynnar båda. Detta för att den totala produktionen är högre om A fokuserar sig på att producera det han är mest effektiv på istället för att de båda ska producera alla varor för sig själva i ensamhet.

Eller ett annat exempel: varje gång lagar om minimilöner klubbas, vilka kräver att lönerna ska vara högre än lönerna på en fri marknad, kommer det att skapa ofrivillig arbetslöshet.

Eller för att ta ett sista exempel: varje gång pengautbudet ökar samtidigt som efterfrågan av att hålla pengar är konstant kommer pengars köpkraft att sjunka.

Är bekräftelseprocessen för sådana omdömen samma för att avgöra om de stämmer eller inte samma som för de i naturvetenskapen? Är dessa omdömen hypotetiska på samma sätt som påståenden gällande utfallet av ihopblandandet av två olika ämnen? Måste vi kontinuerligt testa dessa omdömen i förhållande till olika observationer? Och kräver detta ett evigt testande genom “trial and error” för att ta reda på i vilken utsträckning dessa påståenden gäller och för att gradvis öka vår förståelse, som vi har sett är fallet i naturvetenskapen?

Det verkar rätt självklart – för alla förutom ekonomsläktet de senaste 40 åren – att svaret är ett klart och tydligt nej. Att A och B måste förvänta sig en vinst och ha omvända preferensförhållanden följer av vår förståelse för vad ett utbyte är. Samma gäller för konsekvenserna av ett påtvingat utbyte. Det är otänkbart att saker och ting skulle kunna vara på ett annat sätt: det var så för en miljon år sedan och det kommer att vara på samma sätt om en miljon år. Och till vilken utsträckning dessa omdömen kan användas är också självklara: de stämmer när någonting är ett frivilligt utbyte och de stämmer när något är ett påtvingat utbyte, mer än så är det inte.

Det finns ingen skillnad vad gäller de andra omdömena. Att marginalnyttan av en extra enhet av samma vara måste vara avtagande följer av det obestridbara påståendet om att varje agerande varelse alltid föredrar vad som tillfredsställer honom mer över vad som tillfredsställer honom mindre. Det är befängt att tro att ett flertal experiment skulle behövas för att styrka ett sådant påstående.

Rikardos lag om komparativa fördelar, tillsammans med en begränsning av dess användningsområden, följer logiskt från situationen beskriven. Om A och B skiljer sig från varandra som i beskrivningen och det därför existerar en teknologisk skillnad i ratio av produktion (en viss ratio för A och en för B), då måste den totala produktionen, om de ägnar sig åt arbetsdelning i enlighet med lagen, vara större än vad den annars skulle vara. Alla andra slutsatser är logiska felslut.

Det gäller även för konsekvenserna av en lag om minimilöner eller en ökning av kvantiteten pengar. En ökning av arbetslöshet och en minskning av pengars köpkraft är konsekvenser som är logiska i förhållande till den ursprungliga beskrivningen av rådande förhållanden, förklarade i det ursprungliga påståendet. Rent faktiskt är det absurt att se på dessa omdömen som hypoteser och att tro att deras sanningshalt skulle kunna bestämmas genom observationer av vad som händer när lagstiftning om minimilöner införs eller vad som händer när pengar trycks.

För att dra en parallell, det är som om man skulle vilja bekräfta sanningshalten i Pythagoras sats genom att faktiskt mäta sidor och vinklar i en triangel. Precis som vad alla som skulle säga om ett sådant försök, måste vi inte säga att tanken om att ekonomiska teorier ska testas är ett tecken på en total intellektuell förvirring?

Men Mises noterar inte bara denna ganska uppenbara skillnad mellan ekonomin och de empiriska vetenskaperna. Han får oss att förstå karaktären av denna skillnad och förklarar hur och varför en unik disciplin som ekonomin, som lär oss saker om verkligheten som inte kräver observationer, kan existera. Detta bidrag av Mises kan knappast överskattas.

För att bättre förstå hans förklaring måste vi besöka filosofin, mer specifikt kunskapsteorin och vetenskapsteorin. Vi måste särskilt undersöka den epistemologi som Immanuel Kant utvecklade i bland annat sin Kritik av det rena förnuftet. Mises idé om praxeologi är tydligt influerad av Kant. Detta innebär dock inte att Mises är blott en av alla kantianer. I själva verket, som jag kommer att utveckla senare, tar Mises den kantianska kunskapsteorin vidare från den punkt där Kant själv slutade. Mises utvecklar den kantianska filosofin på ett sätt som hittills helt har ignorerats och knappast uppskattats av ortodoxa kantianska filosofer. Detta trots att Mises använder sig av Kants konceptuella och terminologiska distinktioner samt vissa fundamentala kantianska insikter i förståelsen av människors kunskap. Därför måste vi vända oss till Kant.

Kant utvecklade genom sin kritik av klassisk empirism, särskilt David Humes, tanken att alla våra omdömen kan klassificeras på ett tvådelat sätt: å ena sidan är de antingen analytiska eller syntetiska och å andra sidan är de antingen a priori eller a posteriori. Innebörden av dessa distinktioner är kort sagt följande. Omdömen är analytiska närhelst formell logik är tillräcklig för att ta reda på om de är sanna eller inte, annars är omdömena syntetiska. Och omdömen är a posteriori när observationer är nödvändiga för att fastställa sanningen i omdömen eller åtminstone bekräfta dem. Om observationer inte är nödvändiga är omdömena a priori.

Det som utmärker den kantianska filosofin är påståendet om att satser som är syntetiska och a priori existerar – och det är därför Mises, som instämmer i detta, kan kallas en kantian. Syntetiska a priori satser är omdömen vars sanningsvärde kan vara definitivt etablerat, även om formell logik inte räcker (må vara att det självklart är en nödvändig grund) och där observationer är onödiga.

Enligt Kant är matematik och geometri bra exempel på a priori syntetiska påståenden. Han tycker även att ett påstående som det om kausalitetsprincipen – tanken att vissa saker påverkar andra – är ett sant syntetiskt a priori påstående.

Jag har tyvärr inte utrymmet att här utveckla resonemanget om hur Kant förklarar denna syn. [12] Några korta rader kommer att få räcka. Först och främst, hur kan man veta att sådana omdömen är sanna, om formell logik inte är tillräcklig och observationer onödiga? Kants svar är att sanningshalten följer från att de är axiom, omdömen som bevisar sig själva.

Vad gör att axiom bevisar sig själva? Kants svar är inte att det är för att de är självklara på en psykologisk nivå, i så fall skulle vi vara ständigt medvetna om dem. Nej hävdar Kant, det är vanligtvis mycket mer krävande att upptäcka sådana axiom än det är att finna empiriska samband som att löven på träden är gröna. De axiomatiska påståendena är av en sådan karaktär att någon inte kan försöka motbevisa dem utan att bevisa dem.

Hur finner vi sådana axiom? Kants svar är genom att vi reflekterar över oss själva och genom en förståelse av att vi är tänkande varelser. Och faktumet – att sanningen av dessa syntetiska a priori omdömen ursprungligen härleds från inre reflektiv erfarenhet – förklarar också varför sådana påstående kan förstås som helt sanna. Erfarenheter från observationer kan enbart visa saker som de råkar vara; det följer inte av observationer att saker måste vara på det sättet. I motsats till detta skriver Kant att vår reflekterande förståelse kan visa att saker måste vara sanna på det sätt de är, ”de följer av sig själva att de är som det är”. [13]

Mises håller med Kant om allt detta. Dock, som jag sa tidigare, så tillför Mises en extremt viktigt insikt som Kant endast snuddar vid. Det har ofta hävdats att kantianism följer med någon typ av idealism, eftersom, som Kant ser det, sanna syntetiska a priori omdömen är omdömen om hur vårt sinne fungerar och nödvändigtvis måste fungera. Hur kan det då förstås som att sådana sinnliga kategorier är relevanta för verkligheten? Hur kan man till exempel förklara att verkligheten innefattar kausalitetsprincipen om denna princip måste förstås som en princip vårt tänkande måste anpassa sig till? Måste vi inte göra det absurda idealistiska antagandet att det är möjligt enbart för att verkligheten är skapad av vårt tänkande? För att vara tydlig, jag anser inte att det motargumentet mot kantianism har någon tyngd [14]. Och trots detta öppnar Kant tidvis i sitt arbete upp för möjligheten att det föreligger på detta vis.

Betänk till exempel uttalandet om att “[d]et givna antagandet har hittills varit att vår kunskap har skapats efter att ha sett verkligheten”; medan det istället borde antas att “verkligheten skapas av vår kunskap”. [15]

Mises erbjöd en lösning på detta problem. Det stämmer, som Kant säger, att sanna syntetiska a priori omdömen baseras på axiom och att dessa axiom måste förstås genom reflektioner över oss själva snarare än genom reflektioner över något som kan ”observeras”. Trots detta måste vi gå ett steg längre. Vi måste erkänna att sådana nödvändiga sanningar inte bara är en del av vårt sinne, utan att vårt sinne är det av en handlande människas. Uppdelningar av vårt sinne måste i grunden förstås som handlingskategorier. Och så fort allt detta erkänns försvinner direkt alla idealistiska idéer. Istället framstår en epistemologi som hävdar att det finns sanna syntetiska a priori påståenden som en trovärdig sådan. Eftersom det är förstått som ursprungligt grundat i handlingskategorier så har gapet mellan det sinneliga och den verkliga fysiska världen överbryggats. Som uppdelningar av handlande måste de vara sinneliga saker lika mycket som de föreställer verkligheten. För det är genom handlande som sinnet och verkligheten vidrör varandra.

Kant hade snuddat vid denna lösning. Han trodde att matematik, till exempel, var tvungen att grunda sig i kunskap om innebörden av repetition och repetition av händelser. Han hade också insett, okänt till vilken grad, att kausalitetsprincipen följer av vår förståelse av vad det är och innebär att agera. [16]

Det är dock Mises som fullt ut når denna insikt: kausalitet, inser han, är en kategori inom handlande. Att agera innebära att göra något tidigare för att producera något senare, och därför förutsätter existensen av aktörer en koppling mellan olika händelser. Kausalitet är en nödvändighet för handling, som Mises säger.

Men Mises är inte som Kant intresserad av epistemologi i sig själv. Med insikten att handlande är bron mellan sinnet och verkligheten har han funnit en lösning till det Kantianska problemet om hur sanna syntetiska a priori omdömen ens är möjliga. Och han har nått några extremt värdefulla insikter gällande den absoluta grunden för alla andra epistemologiska påståenden utöver kausalitetsprincipen, såsom lagen om motsägelsefullhet som en av logikens byggstenar. Genom detta har han öppnat upp en väg för framtida filosofiska undersökningar. En väg, som såvitt jag förstått det, knappt har nyttjats. Mises ämne är dock ekonomi och därför kommer jag att låta bli att utveckla om varför kausalitetsprincipen är att betrakta som ett sant a priori omdöme. [17]

Mises insåg att epistemologi inte bara indirekt vilar på vår reflektiva förståelse av agerande och kan därför hävda att omdömen om verkligheten kan vara sanna a priori, men också att ekonomi gör så på ett mycket mer direkt sätt. Ekonomiska omdömen härstammar direkt från vår reflektiva förståelse av handlande; och att uppfattandet av dessa omdömen om verkligheten som sanna a priori härleds från vår förståelse av det Mises kallar ”handlingsaxiomet”.

Detta axiom, omdömet att människor agerar, lever upp till alla krav som ställs för att något ska kunna räknas som ett syntetiskt a priori omdöme. Det kan inte förnekas att detta omdöme är sant eftersom förnekandet skulle behöva räknas som en form av handlande – vilket gör att sanningen i omdömet därmed inte kan bestridas. Axiomet är inte heller skapat med hjälp av observation – det är bara kroppsliga rörelser som kan observeras, handlingar kan inte observeras – utan kommer från en reflektiv förståelse.

Dessutom, som någonting som måste förstås snarare än observeras, är det fortfarande kunskap om verkligheten. Detta då de konceptuella distinktioner som innefattar denna förståelse inte är någonting annat än kategorier i sinnets interaktion med den fysiska världen genom sin egen kropp. Och handlingsaxiomet och alla dessa implikationer är verkligen inte självklara i ett psykologiskt perspektiv även om det då det formulerats kan förstås som ett sant omdöme om något som verkligen existerar. [18]

Det är självklart inte på en ren psykologisk nivå eller observerbart att genom varje handling så söker en aktör ett visst mål; och att oavsett vad det målet är så är det ett faktum eftersom aktören eftersöker just det målet att han värderar det högre än andra möjliga mål han kunde ha eftersökt.

Det är varken självklart eller observerbart att för att uppnå sitt högst värderade mål måste en aktör bestämma sig för att göra något eller att inte göra något (vilket självklart även det är ett val) vid en tidigare tidspunkt för att åstadkomma ett senare resultat; eller att sådana handlingar alltid innefattar bruket av begränsade resurser (iallafall de av aktörens kropp, det kroppsliga utrymmet och tiden som krävs för att göra något).

Det är inte heller självklart eller observerbart att dessa medel måste ha ett värde för aktören – ett värde härlett från målet – eftersom aktören måste värdera användandet av medlen som nödvändigt för att uppnå målet; och att handlingar enbart kan utföras efter varandra, vilket innebär att aktören gör ett val om att utföra en handling som vid en viss punkt kommer att resultera i det högst eftersökta målet och att andra lägre värderade mål kommer att behöva exkluderas i jakten på de högre värderade målen.

Det är inte absolut tydligt eller observerbart att konsekvenserna av att vara tvungen att välja och föredra ett mål framför ett annat – av att inte kunna fullfölja alla mål – är att varje handling därmed innebär en kostnad. Till exempel, att offra värdet av det högst värderade alternativa målet – det näst högst värderade målet totalt – som inte kan bli uppfyllt eftersom medlen för att uppnå detta mål krävs för att uppnå ett annat ännu högre värderat mål.

Slutligen, det är inte fullständigt självklart eller observerbart att innan varje handling måste målet vara högre värderat än kostnaden och därmed ha möjligheten att skapa en vinst, en utkomst vars värde är högre än andra möjliga mål som kunde uppfyllts. Varje handling kan också alltid resultera i en förlust om aktören i efterhand inser att det uppfyllda målet – i motsats till tidigare förväntan – hade ett lägre värde än det alternativa målet skulle haft.

Alla dessa kategorier – värden, mål, medel, val, preferenser, kostnader, vinst och förlust, såväl som tid och kausalitet – är implicerade av handlingsaxiomet. Att någon har förmågan att tolka observationer i följande kategorier innebär att den redan vet vad det är att agera. Ingen som inte är en aktör skulle någonsin kunna förstå dem. De är inte ”givna”, redo för observation, utan erfarenhet från observation formas i dessa begrepp endast när de tolkas av en aktör. Inte heller är deras konstruktion en enkel psykologiskt enkel uppgift, vilket bevisas av en lång rad av misslyckade försök att få insikt i handlandets natur.

Det krävdes en smärtsam intellektuell process för att förstå tydligt vad det är, som alla erkänner direkt som sant när det tydliggjorts, och kan förstå som sanna syntetiska a priori påståenden. Det vill säga påståenden som kan bekräftas oberoende av observationer och därmed inte på något sätt skulle kunna bli motbevisade av en observation.

Försöket att förneka handlingsaxiomet skulle i sig själv vara en handling för att nå ett mål, vilket skulle kräva medel, och därmed utesluta andra möjliga handlingar, alltså innefatta kostnader, och få aktören att befinna sig i en situation där målet kan uppfyllas eller inte uppfyllas och beroende på detta därmed antingen gå med vinst eller förlust.

Och själva innehavet av sådan kunskap kan aldrig motsättas sen, och dessa fenomens giltighet kan aldrig motbevisas av någon eventuell erfarenhet, eftersom ett försök att motsätta sig eller falsifiera dessa redan skulle ha förutsatt deras existens. Det är ett faktum att en händelse aldrig skulle ha kunnat observeras om inte dessa kategorier funnits, då att observera också är en handling.

Mises stora insikt var att ekonomisk teori har sin grund i förståelsen av handlandet; och att ekonomins ställning som en del av en applicerad logik härstammar från handlingsaxiomets ställning som ett sant syntetiskt a priori omdöme. Lagen om handel, lagen om avtagande marginalnytta, Rikardos lag om komparativa fördelar, lagen om priskontroller och kvantitetsteorin – alla exempel på olika ekonomiska omdömen jag har nämnt – kan härledas logiskt från detta axiom. Detta är anledningen till att det framstår som löjligt att tänka sig att sådana påståenden skulle vara av samma epistemologiska typ som om de presenterade av naturvetenskapen. Att tro att de är det och att de därför kräver samma typ av tester för att bekräfta deras sanningshalt är som att tro att vi förutsättningslöst skulle behöva genomföra ett flertal olika tester för att klargöra faktumet att vi är aktörer. Detta är självklart helt absurt.

Praxeologin hävdar att alla ekonomiska omdömen som säger sig stämma måste kunna härledas med hjälp av formell logik från handlingsaxiomet. Mer specifikt så består all typ av ekonomisk teori av följande:

(1) en förståelse av de olika handlingskategorierna och innebörden av förändringen gällande saker såsom värderingar, preferenser, kunskap, medel, kostnader etc.

(2) en beskrivning av världen i vilken de olika handelskategorierna antar en konkret innebörd, där bestämda människor ses som aktörer med specifika objekt definierade som deras medel för handlande, med några specificerade mål och deras värderingar och kostnader identifierade. Sådana beskrivningar skulle kunna vara av en av Robinson Crusoes världar, eller en värld där mer än aktör finns och relationer kan bildas; eller av en värld där byteshandel föregår eller en av pengar och handel där pengar används som ett medel för handel; eller av en värld med bara mark, arbete och tid utgör de enda produktionsfaktorerna, eller en värld med kapital: av en värld där allt är perfekt uppdelningsbart eller helt saknar möjlighet till uppdelning; eller av en värld med diverse sociala institutioner där olika handlingar behandlas som aggressiva och dessa besvaras med hot om fysisk bestraffning etc.; och (3) en logisk deduktion av konsekvenser som kommer från någon specifik handling i den här världen, eller konsekvenserna för en viss aktör om den här världen är förändrad på något specifikt sätt.

Om deduktionsprocessen har genomförts korrekt måste slutsatsen som dras av den stämma a priori eftersom validiteten ursprungligen härletts från inget annat än den ultimata sanningen i handlingsaxiomet. Om situationen och förändringarna i den är påhittade eller antagna (till exempel i en av Robinson Crusoes världar, eller en värld med enbart ouppdelbara objekt eller en värld med enbart vissa produktionsfaktorer) är slutsatserna, givetvis, endast a priori sanna i en sådan påhittad värld. Å andra sidan, om situationen och förändringarna stämmer för verkligheten, upplevda och bestämda så av verkliga aktörer, så måste slutsatserna vara a priori sanna omdömen om världen som den är[19].

Detta är idén om ekonomi som praxeologi. Det är också förklaringen till den totala motsättningen mellan österrikarna och deras kollegor: kollegornas omdömen kan nämligen inte härledas från handlingsaxiomet och står ibland i direkt motsats till omdömen som har härletts från handlingsaxiomet.

Även om det ibland finns en gemensam syn på viss fakta och på hur vissa händelser hänger ihop med varandra i form av orsaker och konsekvenser så är denna överensstämmelse ytlig. Detta då dessa ekonomer felaktigt tror att deras omdömen är grundligt testade när de i själva verket är omdömen som är sanna a priori.


[1] De första två texterna är baserade på föreläsningar givna vid Ludwig von Mises Institutes ”Advanced Instructional Conference on Austrian Economics,” 21-27 juni, 1987. Den tredje texten var först publicerad i The Economics and Ethics of Private Property (Kluwer Academic Publishers in 1993), sidorna. 141-64.

[2] Ludwig von Mises, Human Action (Chicago: Henry Regnery, 1966), s. 32

[3] Mises metodologiska arbete återfinns mestadels i hans Epistemological Problems of Economics (New York: New York University Press, 1981); Theory and History (Washington, D.C.: Ludwig von Mises Institute, 1985); The Ultimate Foundation of Economic Science (Kansas City, Kans.: sheed Andrews and McMeel, 1978); Human Action, Del I.

[4] Mark Blaug, The Methodology of Economics (Cambridge: Cambridge University Press, 1980), s. 93; för ett liknande argt uttalande läs Paul Samuelson, Collected Scientific Papers, vol. 3 (cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1972, p. 761.

[5] En annan erkänd kritiker av praxeologi är Terence W. Hutchison, The Significance and Basic Postulates of Economic Theory (London: Macmillan, 1938). Hutchison, som precis som Blaug är en anhängare av den popperianska formen av empirism, har sedan dess blivit mycket mindre entusiastisk vad gäller möjligheten att använda empirism i ekonomi (läs, till exempel, hans Knowledge and Ignorance in Economics [Chicago: University of Chicago Press, 1977]; och The Politics and Philosophy of Economics[New York: New York University Press 1981]), trots detta ser han inget alternativ till Poppers falsifieringsteori. En ställning och utveckling liknande denna kan ses i H. Albert (läs hans tidigare Marktsoziologie und Entscheidungslogik (Neuwied: 1967). För en kritik av denna empiristiska position läs Hans-Hermann Hoppe, Kritik der kausalwissenschaftlichen Sozialforschung. Unterschungen zur Grundlegung von Soziologie und Ökonomie (Opladen: 1983); ”Is Research Based on Causal Scientific Principles Possible in the Social Sciences?” Ratio 25, no. 1 (1983; ”In Defense of Extreme Rationalism,”[i .PDF] Review of Austrian Economics 3 (1988); ”On Praxeology and the Praxeological Foundation of Epistemology and Ethics,” in Llewellyn H. rockwell, Jr., ed., The Meaning of Ludwig von Mises (Auburn, Ala.: Ludwig von Mises Institute, 1989).

[6] Jean-Baptiste Say, Treatise on Political Economy (New York: Augustus Kelley, [1880] 1964, s. xx, xxvi.

[7] Nassau Senior, An Outline of the Science of Political Economy (New York: Augustus Kelley, [1836] 1965), sidorna. 2-3,5.

[8] John E. Cairnes, The Character and Logical Method of Political Economy (New York: Augustus Kelley, 1965), s. 83,87,89-90,95-96.

[9] Läs Carl Menger, Untersuchungen über die Methoden der Sozialwissenschaften (Leipzig: 1883); idem, Die Irrtümer des Historismus in der Deutschen Nationalökonomie (Wien: 1884); Eugen von Böhm-Bawerk, Schriften, F.X. Weiss, ed. (Vienna: 1924); Friedrich von Wieser, Theorie der gesellschaftlichen Wirtschaft (Tübingen: 1914); idem, Gesammelte Abhandlungen (Tübingen: 1929). För Mises åsikter om sina företrädare läs hans Epistemological Problems of Economics, s. 17-22. Begreppet ”a priori” i samband med ekonomisk teori är även använt av Frank H. Knight; hans metodologiska arbete saknar dock systematik. Läs hans ”What Is Truth in Economics,” i Knight, On the History and Method of Economics (Chicago: University of Chicago Press, 1956); och hans ”The Limitations of Scientific Method in Economics,” i Knight, The Ethics of Competition (Chicago: University of Chicago Press, 1935).

[10] Richard von Strigl, Die ökonomischen Kategorien und die Organisation der Wirtschaft (Jena: 1923).

[11] Det kan vara värt att nämna att Robbins metodologiska position, likt Friedrich A. Hayeks, blev mycket mindre Misesiansk under tidens lopp. Detta mycket på grund av det inflytande deras kollega på London School of Economics, Karl R. Popper, utövade över dem. För detta läs Lionel Robbins, An Autobiography of an Economist (London: Macmillan, 1976); Hayeks meningsskiljaktighet med Mises idé om praxeologi har nyligen blev återberättad i hans ”Einleitung” to Ludwig von Mises’s Erinnerungen (Stuttgart: 1978). Mises egna fullständigt negativa omdöme om Popper återfinns i hans The Ultimate Foundation of Economic Science, s. 70. Ett stöd för denna syn finns även i Hans H. Hoppe Kritik der kausalwissenschaftlichen Sozialforschung (Opladen: Westdeutscher Verlag, 1983), sidorna. 48-49

[12] En utmärkt tolkning och försvar av Kants a prioristiska epistemologiska finns i  F. Kambartel, Erfahrung und Struktur. Bausteine zu einer Kritik des Empirismus und Formalismus (Frankfurt/M.: 1968, spec. kapitel 3; läs även Hans-Hermann Hoppe, Handeln und Erkennen (Bern: 1976).

[13] Immanuel Kant, Kritik der reinen Vernunft, in Kant, Werke, vol. 2, W. Weischedel, ed. (Wiesbaden: 1956), p. 23.

[14] Detta syns tydligt i F. Kambartels arbete hänvisade till i fotnot 12; pedagogiskt är även Kanttolkningen av biologen och etologen D. Lorenz, Vom Weltbild des Verhaltensforschers (Munich: 1964); idem, Die Rückseite des Spiegels, Versuch einer Naturgeschite menschlichen Erkennens (Munich: 1973). Bland vissa österrikare finns en stark popularitet för Ayn Rands tolkning av Kant (läs till exempel, hennes Introduction to Objectivist Epistemology (New York: New American Library, 1979); eller For the New Intellectual (New York: Random House, 1961) Hennes tolkning, fylld av olika förolämpningar, saknar dock helt någon form av grund. För mer om Rands ignorans vad gäller Kant, läs B. Goldberg ”Ayn Rand’s ’For the New Intellectual’,” New Individualist Review 1, nummer 3 (1961).

[15] Kant, Kritik der reinen Vernunft, s. 25.

[16] För kantianska tolkningar av matematik läs H. Dingler, Philosophie der Logik und Mathematik (Munich: 1931); Paul Lorenzen, Einführungin die operative Logik und Mathematik (Frankfurt/M.: 1970); Ludwig Wittgenstein, Remarks on the Foundations of Mathematics (Cambridge, Mass.: M.I.T. Press, 1978); samt Kambartel, Erfahrung und Struktur, pp. 118-22; för en osedvanligt noggrann och genomtänkt tolkning av kantianism från den moderna fysikens perspektiv läs. Mittelstaedt, Philosophische Probleme der modernen Physik (Nannheim: 1967).

[17] För några mer djupgående resonemang på de områdena läs Hoppe ”In Defense of Extreme Rationalism,” Review of Austrian Economics 3 (1988).

[18] För det och det kommande läs Mises, Human Action, kapitel IV,V.

[19] Läs även Hoppe, Kritik der kausalwissenschaftlichen Sozialforschung, kapitel 4.


Detta kapitel har översatts till svenska av Benjamin Juhlin. Läs även de andra delarna av Ekonomi och praxeologi här.

4 reaktioner på ”Ekonomi och praxeologi, del 1”

    1. ”Österrikisk filosofi” kan betyda i stort sett vad som helst. Österrike, och i synnerhet Wien, var på Wicksells tid en central plats i utvecklingen av både filosofi och ekonomi. Men jag läser på wikipedia att Wicksell tydligen studerade under Carl Menger, så det kanske är det man syftar på?

      Tack för länken! Det är med skräckblandad förtjusning jag lyssnar på SR:s program om nationalekonomi och ”nyliberalism”.

  1. Fotnot 15, Kantreferensen, var försvunnen i ett flertal olika upplagor och gick inte att hitta ända tills vi hörde av oss för denna översättning. Så, på något sätt kan man säga att översättningen är unik mer än av att bara vara på svenska 🙂

  2. En reflektion:
    ”… användandet av medlen som nödvändigt för att uppnå målet; och att handlingar enbart kan utföras efter varandra, vilket innebär att aktören gör ett val om att utföra en handling som vid en viss punkt kommer att resultera i det högst eftersökta målet…”

    Gäller detta en dator som utför en ”subrutin” – istället för att gälla en levande individ – så uppfattar jag det som nära nog en definition av en algoritm:

    ”… kan också beskrivas som en systematisk procedur för hur man genom ett begränsat antal steg utför en beräkning eller löser ett problem…”

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Algoritm

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *