På SvD Näringsliv skriver Louise Andrén Meiton en halvt raljerande krönika (”analys”, som tidningen kallar det) under rubriken ”Nej nej nej! Ingen bra dag”. Det är inte klart vad textmassan går ut på eller om vi verkligen lär oss något matnyttigt av den, men det är ju detta som vi på senare tid lärt oss kallas ”journalistik”. Däremot vet vi att den handlar om Riksbanken, inflationen och att det inte går riktigt som tänkt. Inte heller är de allvetande i riksbanksstyrelsen överens (hua!). Medan riksbankschef Stefan Ingves vill låta räntan ligga där den är tycker vice riksbankschef Martin Flodén att den ska sänkas:
Det är inte inflationen på kort sikt som oroar honom [Flodén] utan de svagt fallande inflationsförväntningarna. Risken är att svenska hushåll och företag börjar räkna med att inflationen bara blir 1 procent framöver.
Inflationstakten ligger under tvåprocentmålet (på 0,8-1,0%, typ). Riksbanken har med andra ord inte uppnått målet. Och det är ju väldigt illa, för… ja, för vadå? Varför skulle två procent inflation vara ”bäst”? Bara för att det är politiskt beslutat? (Men t ex Milton Friedman hade ju röstat för tre procent!)
Jo, problemet är ju om folk i gemen börjar räkna med att inflationen är ”bara” en procent när det politiska målet är det dubbla. Och det är ju fruktansvärt, för i så fall kommer de att (korrekt, förvisso) tro att halveringstiden på deras surt intjänade pengar är dubbelt så lång som politikerna bestämt. Och då finns risken att de inte längre i vild panik konsumerar innan pengarna förlorat sitt värde, utan snarare gör genomtänkta och kalkylerade inköp för att de vill ha grejorna snarare än att de köper nu för att de inte kommer att ha råd senare. Illa!
Om man har en syn på ekonomi där det inte spelar någon roll vad eller varför någon konsumerar (utan bara att de gör det), samt att produktion därför inte behöver syfta till något speciellt annat än att hålla hjulen i rullning (vilket ju följer av neutral konsumtion), så bör man utan tvekan förfasas över att inflationen (dvs en i realiteten urvattnad valuta) är lägre än man ”bestämt”.
Men det är ju ett helknasigt sätt att se på den ekonomiska verkligheten – vem tror väl att världen är så beskaffad? Jo, en hel del: allehanda keynesianer/makroekonomer, politiker, centralbankirer – och journalister.
Intressant nog kommer Tom Woods att diskutera just deflation och varför man inte ska vara ”rädd” för deflationsspöket. Sänds kl 18 svensk tid på tomwoodsradio.com, samt finns därefter på samma hemsida streamat.
Jag minns att jag fick lära mig i högstadiet att deflation var dåligt. Redan då ifrågasatte jag det, till min SO-lärares stora förtret.
Man lär sig snabbt att man inte ska ifrågasätta i skolan. Svälj på lektionen och kräks upp på provet.
Att SO-läraren inte gillade det förstår jag, han har förmodligen inte läst en sida mer ekonomi än han varit tvungen och tyckte väl att du var jobbig som ifrågasatte något som påstås så ofta av akademiker att det ”måste” vara sant.
Vad som förbluffar mig är hur personerna som lär ut detta på universiteten kan upprepa allt detta utan att ens problematisera sina påståenden. Jag är alldeles för lite av en foliehatt för att tro på någon konspiration bland ”enkla universitetslektorer” – de måste verkligen tro på detta. Och visst, jag kan tänka mig att det är möjligt att gå igenom en hel doktorsutbildning utan att någonsin lämna de keynesianska modellerna, men även någon som aldrig har tvingats läsa om alternativa teorier borde vilja söka upp sådana, då så mycket av makroekonomin verkar så kontra-intuitivt vid första anblick.
Problemet är nog vad som lärs ut (efter Paul Samuelsons omgörning av nationalekonomi till ”naturvetenskaplig”). På grundläggande nivå lärs ofta den ekonomiska intuitionen ut, dvs enkla tillgång/efterfrågan-samband, vad som händer vid regleringar osv. Men, i alla fall i USA, redan på ”intermediate”-nivån (dvs fortfarande i grundutbildningen, men endast för dem som tar ”major” i nationalekonomi) bortser man helt ifrån intuitionen och sysslar endast med matematiska modeller. För att inte tala om magister- eller doktorandnivå, där både mikro- och makroekonomi endast består av att lösa långa ekvationer, derivera dem, maximera dem, osv. Att man då mister de ekonomiska perspektivet är inte konstigt.
Tyvärr är nationalekonomi en sådan vetenskap som lider under en slags singularism som inte plågar andra samhällsvetenskaper. I t ex sociologi (inte för att jag vill hävda att det är en vetenskaplig disciplin…) finns flera parallella ”spår” eller ”skolor” som alla tas på allvar i någon mån. Så är det också i statsvetenskap, men inte i nationalekonomi – i Nek gäller bara huvudfåran. Så kallat ”heterodoxa” skolor måste man hitta själv, för dessa finns inte i tidskrifterna (de har sina egna) och ingår därmed inte i den vetenskapliga diskursen.
Så det är lättare sagt än gjort att snubbla över alternativa teorier. Det talas inte om dem och de finns inte nära till hands. Endast dem som påbörjar sin utbildning med ett annat perspektiv känner till att de finns – oftast är de österrikare eller marxister.
Bara ett exempel på hur det kan se ut i nationalekonomisk utbildning på avancerad nivå. Min första doktorandkurs i nationalekonomi var i mikroekonomi. Första föreläsningen fyller föreläsaren (chefen för Nek-institutionen) tavlan med en ekvation i flera rader, som använder en väldig massa grekiska bokstäver. Sedan börjar han prata om variablerna och drar partiell derivata (eller vad det nu heter på svenska) utifrån de olika variablerna.
Sedan fortsätter det så i stort sett hela terminen. Bara ekvationer, bara ”maximeringar” och diskussion kring ”formen” på den 3D-kurva (ett ”berg”) som man utgår ifrån när man t ex använder Lagranges maximerare.
På sista föreläsningen fortsätter deriveringen av en ekvation, men när föreläsaren slutligen sätter punkt stryker han också under slutsatsen. Och säger: ”and so, we’ve proven that demand curves slope downwards”.
Nej, jag skämtar inte. Hela kursen handlade om att ta derivatan av grekiska bokstäver och försöka hitta ”corner solutions” eftersom ekvationer i nationalekonomi för det mesta är begränsade till positiva värden och alltså inte kan ”maximeras” annat än i vissa av koordinationssystemets kvadranter. De som var klart bäst i klassen var de som sedan tidigare hade examen i matematik (eller t ex fysik); de som var sämst var de som tidigare studerat nationalekonomi och andra samhällsvetenskaper (för att inte tala om den stackars österrikaren! 😉 )
Oj… Men det är klart, hur många ekonomer skulle inte bli arbetslösa om det visar sig att det är meningslöst att härleda efterfrågekurvor och nyttofunktioner matematiskt?
Kanske blir det annorlunda för generationen som utbildar sig nu. Jag kan förstå att man förr i tiden inte hade tid eller ork att parallellt med sin doktorsutbildning att söka upp och studera alternativa perspektiv, men nu tar det ju två sekunder att googla fram något. Österrikisk ekonomi dominerar på internet, så länge det inte rör sig om hemsidor som är kopplade till det politiska eller mediala etablissemanget. Skriver du ”Peter” i sökrutan på youtube så är i skrivande stund Peter Schiff det tredje högsta förslaget i listan, efter Peter Pan och Peter Gabriel.
De flesta nationalekonomer anställs ju av staten som ”statistiker som fokuserar på marknadsdata”, så staten upprätthåller utan tvekan utbildningens utformning.
Vad gäller att söka/hitta alternativ kan avsaknaden mycket väl vara ett uttryck för rationell ignorans: om man kämpar sig igenom ett doktorandprogram och vill ha ett bra jobb så måste man vara framåt, ta på sig allehanda uppdrag, nätverka, publicera vetenskapliga artiklar, osv utöver studierna. Att läsa österrikisk ekonomi (eller söka ”alternativa synsätt”) är knappast tillrådligt. Det mest rationella är att inte fundera så mycket över ekvationerna (utöver det som krävs för att ”använda” dem) och istället lägga tiden på att hitta på egna ekvationer som listar ut… tja, vad vet jag – kanske elasticiteten på jordgubbsglass under vinterhalvåret? Att lägga tid på att söka efter eller läsa in något man inte vet existerar är knappast rationellt; de flesta kämpar med att klara sig igenom programmet, så det som krävs för att göra det är A och O.
Det är av den här anledningen, om jag får gissa, som de intressanta frågeställningarna samt den interdisciplinära forskningen sker nästan uteslutande av professorer som sedan länge har ”tenure” och således är ”untouchable”. Om de är nöjda med sin position så kan de ”kosta på sig” att börja tänka, studera idéhistoria, knyta ihop och utveckla idéer. Det är dessvärre så illa…
Det är verkligen helt absurt med inflationsmål på specifika procentsatser. En gång i tiden när jag läste NEK fick jag lyssna på Urban Bäckström (dåvarande riksbankschef) som pratade om nyttan av inflationsmål. Så mycket nytta, kunde jag inte se. Mest konstigt gaggande om att det var bra att inflationen låg i takt med tillväxten av BNP. Eftersom jag inte var intresserad av sånt på den tiden, och dessutom politiskt naiv så ifrågasatte jag inte så mycket, betraktade mest inflation som ett irrationsmoment som behövde hanteras i olika finansiella beräkningar.