Zombie-apokalypsen och staten

6536 (1)Under hela mitt liv har jag sett hur den federala staten långsamt men säkert ökat sin makt, men jag trodde aldrig på allvar att den skulle utöka sin verksamhet till att omfatta serietidningar. Föreställ er min förvåning när jag hittade en serietidning – förlåt mig, jag menar en ”grafisk novell” – på Smittskyddsinstitutets (eng. Center for Disease Control and Prevention) hemsida, ett smärre mästerverk inom skräckgenren med titeln En grundkurs i beredskap: Zombiepandemin. Uppenbarligen har den politiska principen att ”aldrig låta en kris gå till spillo” även spillt över till påhittade kriser. Kanske kom inspirationen till låta Zombiepandemin bidra till den växande mängden zombielitteratur från det faktum att Smittskyddsinstitutet framträdde i de sista två avsnitten av den populära tv-serien The Walking Deads första säsong, och man ville samtidigt se till att försöka klämma in några propagandapoänger för egen räkning. Föga förvånande lyckas Smittskyddsinstitutet med det som den – och alla andra statliga institutioner – så kapitalt misslyckas med i The Walking Dead, nämligen att hitta en snabb lösning på farsoten och utrota den.

Det faktum att Smittskyddsinstitutet valde att hoppa på zombietåget säger oss något: mer står på spel i dessa apokalyptiska scenarier om ”jordens undergång” än skräckfaktorn. Trots alla läskigheter och allt äckel tar dessa zombieberättelser upp några fundamentala frågor, där den främsta har att göra med sambandet mellan stat och samhällsordning. Är statlig centralplanering av statliga experter lösningen på våra mänskliga problem (vilket Smittskyddsinstitutets berättelse hävdar), eller är det så att statens inblandning generellt sett gör saker och ting värre (vilket, som vi kommer att se, The Walking Dead antyder)?

Det ökande antalet zombieberättelser representerar en mer generell trend att beskriva krisscenarier i vår kultur. Konstigt nog visar de sig vara en bra måttstock på folks inställning till staten. Kommunismens kollaps i slutet av 1980-talet innebar att idén om att centralplanering var möjligt gick i graven. Dess förespråkare tvingades således hitta på nya sätt att rättfärdiga och argumentera för sina socialista planer, till exempel genom att säga att det enda de vill är att rädda miljön. Blivande centralplanerare kan erkänna att fria marknader under normala omständigheter allokerar knappa resurser bättre, men de hävdar samtidigt att kriser och katastrofer kan inträffa i en sådan skala – nationell eller till och med global – att endast centralplanerande nationalstater eller internationella organisationer kan hantera dem på ett adekvat sätt. Man skulle kunna kalla detta nya fenomen för ”apokalyptisk socialism”

Under de två senaste årtiondena har filmer och tv-serier gett oss berättelser om asteroider som är på väg mot jorden, om global uppvärmning (eller nedkylning), om invaderande rymdvarelser, om vulkanutbrott och jordbävningar på en global skala, om pandemiska virusutbrott, och så vidare. [1] Zombieberättelserna är endast en delmängd inom denna globala eller kosmiska katastrofgenre. Många av dessa berättelser beskriver vanliga människor som ytterst hjälplösa när de ställs inför en katastrof. De får panik, blir handlingsförlamade, blir förtvivlade eller så gör de saker och ting värre för sig själva på andra sätt. Vanliga människor måste förlita sig på eliten för att bli räddade, och eliten består oftast av en kombination av vetenskapsexperter och militära specialstyrkor, som finansieras och styrs av nationalstater eller internationella organisationer som FN. [2] Det är på detta sätt som dessa apokalyptiska berättelser har bidragit till en sorts återupplivande av den socialistiska idén. Individer, som är väldigt små när de ställs inför globala eller kosmiska katastrofer, tvingas vända sig till staten för räddning.

Smittskyddsinstitutets Zombiepandemi följer detta mönster. Berättelsen är huvudsakligen berättad från Todd och Julies perspektiv. Todd och Julie är ett vanlig par som lyssnar på en nyhetssändning, som i delar beskriver hur zombiefarsoten sprider sig. Paret följer lydigt Smittskyddsinstitutets varningar: ”Håll er inomhus. Gå inte ut”. Detta passiva beteende verkar vara korrekt eftersom Smittskyddsinstitutet anmärkningsvärt (man skulle till och med kunna säga fullständigt osannolikt) snabbt lyckas hantera zombiefarsoten. Det tar endast ett par dagar tills en av statens vetenskapsmän utropar: ”Ja det stämmer, hälsomyndigheten skickade in prover i måndags och vi har lyckats kartlägga virusets DNA. Det verkar vara en extremt muterad version av influensan. Vi har gett den namnet Z5N1”. Smittskyddsinstitutet jobbar dygnet runt och kommer snabbt fram till ett sätt att bekämpa zombieviruset; en annan vetenskapsman uttalar sig och säger ”Vi använder samma typ av vaccin som vi använde för säsongsinfluensen”. Trots influensavaccinens långt ifrån prickfria rykte antar jag att detta är menat att vara goda nyheter.

Todd och Julie fortsätter att följa de direktiv de får från statens nyhetssändningar, och på grund av detta ger de sig av mot en närliggande grundskola som utropats till en ”säker zon”. Lokala tjänstemän from hälsomyndigheten övervakar dem noggrant då de går in på området, och de försäkras om att vaccinet är på väg. Tyvärr visar det sig att just som det verkar som att vår hjälte och vår hjältinna kommer att blir räddade attackerar zombies skolbyggnaden. Och när de ställs inför hotet att bli översvämmade av zombies vägrar militärerna att använda sina vapen: ”Vi kan ju inte bara skjuta dem! De är ju våra medborgare!”. Uppenbarligen drar Smittskyddsinstitutet gränsen här, och vägrar att visa soldater som dödar amerikaner (man får anta att drönare för tillfället inte var tillgängliga). Attacken innebär att zombies börjar strömma in i gymnastiksalen där folk trodde att de var säkra och ”masspanik bryter ut när alla inser att de inte har någonstans att ta vägen”.

Men just som saker och ting på allvar börjar te sig riktigt illa vaknar Todd upp och inser att allt bara var en mardröm, som sannolikt orsakats av att han nyligen tittade på en skräckfilm. Upplevelsen var dock inte förgäves. Berättelsen slutar med att Todd säger till Julie: ”Jag har tänkt på en sak… vi borde verkligen ha en en låda med saker vi kan komma att behöva vid en nödsituation, ifall något händer. Tänk om vi blir fast i huset eller om vi måste evakuera? Vi måste ha en plan!”. Eftersom Zombiepandemin använder sig av den gamla devisen att ”allt bara var en dröm” kommer den sannolikt inte att vinna några priser vid serietidningsmässor. Men den lyckas i alla fall få fram budskapet som Smittskyddsinstitutet vill förmedla. [3] När vanliga medborgare ställs inför stora katastrofer måste de följa statliga myndigheters eller institutioners råd om de vill överleva. Det är särskilt viktigt att de bokstavligt följer de officiella instruktionerna. Statliga vetenskapsmän kommer snabbt att komma på en lösning till alla problem och de kommer att se till att allt kommer att vara tillgängligt för alla medborgare. Centralplanering, särskilt om den utförs av statliga experter, och centraliserade kontrollmodeller, är den rätta lösningen på alla kriser. Todds mardröm är inte enbart en sorts berättande undanflykt, ett sätt att korta ner berättelsen; den är också en ideologisk undanflykt. Om allt bara är en dröm behöver inte Smittskyddsinstitutet konfronteras med det faktum att deras ”perfekta plan” kanske kommer att misslyckas i praktiken.

Smittskyddsinstitutets självporträtt i Zombiepandemin kan mycket väl slå världsrekord i skamlös egenreklam, men dess grundläggande påståenden om den tekniska överlägsenhet som statens experter besitter hittar vi i många katastrofberättelser från Hollywood. Men inte i alla. Under senare år har populärkulturen börjat erbjuda motberättelser, som ifrågasätter visheten av statlig centralplanering, och som istället föreslår att det bästa sättet att överleva då vi ställs inför inför katastrofer, även massiva sådana, är individuella initiativ, lokal kännedom, självförsörjning och utspridning av både befolkning och resurser. Både i sin ursprungliga serietidningsform och i den nyare tv-serien är The Walking Dead kanske det mest intressanta försöket att dekonstruera många Hollywoodfilmers pro-statliga ideologi.


[1] Mer om detta finns i min bok The Invisible Hand in Popular Culture: Liberty vs. Authority in American Film and TV (Lexington: University Press of Kentucky, 2012) särskilt sidorna 137-66, 299-347, 388-95, 419-33.

[2] Ett bra exempel på en sådan film är World War Z, som baseras på Max Brooks novell med samma namn (New York: Crown, 2006).

[3] I Maureen Dowd artikel om filmen World War Z, “A Zombie Scare With a Zombie Chaser” (New York Times, 22 juni, 2013), citerar hon Dr. Ali S. Khan, smittskyddsinstitutets chef, då han säger, med avseende på Zombiepandemin: “Du kanske skrattar nu, men när det inträffar kommer du att vara glad att du läste detta, och av bara farten kanske du lär dig lite om hur man förbereder sig för en verklig nödsituation”. Beträffande Smittskyddsinstitutets egna råd för sådana förberedelser består de huvudsakligen av rekommendationer att ha en låda som innehåller sådana oumbärliga saker som en ”manuell konservöppnare” och ”spel och andra aktiviteter för barnen”. Smittskyddsinstitutet nämner absolut ingenting om att lagra upp med vapen och ammunition. The Walking Dead, å andra sidan, agerar tack och lov motvikt till detta. I de råd som ges till de som vill förbereda sig på domedagen ligger fokus främst på hur man samlar på sig en vapenarsenal i hemmet.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *