Svenskt Näringsliv och sovjetiska löner

Prissystemet är ekonomins signalnätverk. Det talar om för entreprenörer hur konsumenterna vill att de ska använda dyrbara resurser som råvaror och arbetskraft. Den smarte entreprenör som på ett listigt sätt lyckades kombinerade plast, glas, metall och arbetskraft för att tillverka iPhones har av konsumenterna välförtjänt belönats för sin förmåga att förgylla deras tillvaro. Den entreprenör som däremot allokerade gummi och stålplåt till att bygga SAAB-bilar har på motsvarande vis bestraffats för sin oförmåga att ge dem prisvärda produkter. På en fri marknad garanterar prissystemet, i samverkan med vinstmotivet, att resurser inte slösas på varor som konsumenterna inte vill betala för. Utan prissystemets signalfunktion går det inte att rationellt allokera världens knappa resurser. Utan priser kan man till exempel inte veta om man bör bygga en bro av stål eller silver.

Ludwig von Mises förklarade att det största problemet med socialistiska ekonomier är att de inte har några riktiga priser eftersom de saknar fungerande marknader. Därför blir det omöjligt för samhällets aktörer att kalkylera hur man effektivt använder tillgängliga resurser. Detta leder oundvikligen till ett systematiskt slöseri varför socialistiska ekonomier med nödvändighet blir fattiga. Sovjeterna gjorde heroiska ansträngningar att ändå försöka besegra verkligheten genom att centralstyra ekonomin istället för att låta den gå av sig själv med marknader och priser. I en artikel från 1990 illustrerar Yuri Maltsev hur patetiskt det blev.

Den sanna egenskapen hos den så kallade centralplanerade ekonomin illustreras tydligt av en komisk kommentar jag hörde för några år sedan av den sovjetiske ekonomen Nikolai Fedorenko under ett sammanträde i Vetenskapliga rådet i Moskvas Ekonometriska Centralinstitut. Han sade att en komplett balanserad, kontrollerad och detaljerad ekonomisk plan för nästa år skulle vara klar, med hjälp av datorer, om 30 000 år. Det finns en miljon produktvariationer. Det finns hundratusentals ingångspriser i industrin, jordbruket, byggsektorn, transporten och distributionen. Man behöver fatta tusentals miljoner beslut enbart inom materialförsörjningen. Planerna måste också omfatta arbetskraft, löner, kostnader, priser, vinster, investeringar och materialkostnader. Dessa beslut kommer från olika delar i planeringshierarkin. De är ofta sinsemellan motstridiga, till exempel då råvarorna inte stämmer med produktionsplanerna. Med tanke på att nästa års plan måste vara färdig nästa år, och inte om 29 999 år, kommer den oundvikligen varken att vara balanserad eller detaljerad.

Ett annat knep man provade för att få koll på ekonomin var att snegla utomlands. En populär anekdot berättar att sovjetiska spioner skickade hem amerikanska kataloger för att få ett hum om hur priserna skulle sättas. Men Yuri berättade när jag frågade om livet i Sovjetunionen.

Inget i Sovjetunionen liknade någonting ur Sears-katalogen; det var inte ens i närheten. Jag minns att någon i Kreml eller i Vetenskapsakademin nämnde att Lenin ansåg att efter den oundvikliga, världsomfattande, socialistiska revolutionen, skulle ett land (jag tror han tänkte sig Schweiz) lämnas kvar som kapitalistiskt — på så vis kunde vi veta hur priserna skulle sättas.

Jag har berättat att Gorbachev ville sätta de Sovjetiska priserna efter västvärldens priser, men det gick inte eftersom de inte hade en valuta att prissätta saker i (och det är dithän vi går nu här i USA).

Prissystemet var helt galet, med 23 miljoner priser som beslutades och hanterades från en byggnad i Moskva, av 400 byråkrater som använde sig av elva olika metoder.

Politik går sammanfattningsvis ut på att göra våld på prissystemet. Istället för att låta konsumenternas önskningar signalera till entreprenörerna via prissystemet omfördelas samhällets resurser med politiska dekret efter politiska mål. Det gäller till exempel priser på fastigheter, bostadshyror, politiskt korrekt energiproduktion, sjukvårdstjänster, utbildning, etc.

En av de mest saboterade marknaderna i den svenska ekonomi är arbetsmarknaden. Med statens välsignelse och med lagstöd försöker arbetarlobbyn (facken) och arbetsgivarlobbyn (Svenskt Näringsliv) tillsammans i nationella avtal sätta löner ovanför arbetarnas och företagarnas huvuden. Denna märkliga process kallas avtalsrörelsen. Men som Mises och Yuri förklarat kan det omöjligen leda till konsumentinriktad resursanvändning. Mycket riktigt kan vi också observera hög generell arbetslöshet, samtidigt som vi har brist på arbetskraft i vissa sektorer.

Det är ju inte konstigt, för hur i hela friden ska man kunna allokera arbetskraft effektivt när den inte prissätts differentierat på fungerande marknader? Arbete får ett enhetspris som inte återspeglar individuell förmåga. En arbetstimme i bransch X ska kosta Y. Men om detta trubbiga enhetspris, å ena sidan, sätts för högt blir svenska företag oförmögna att konkurrera. (Dessutom orsakar det arbetslöshet, vilket dessvärre inte bekymrar någondera av dessa två särintressen.) Om priset å andra sidan sätts för lågt tappar svenska arbetare i köpkraft och välstånd gentemot omvärlden.

Så hur gör man för att hitta ett pris på arbete i frånvaro av en fungerande marknad?

Man gör som sovjeterna, man sneglar på fungerande marknader utomlands. Svenskt Näringsliv kallar denna vetenskapliga lönesättningsteknik för ”märket”. Det hela går ut på att man låter den ”internationellt konkurrensutsatta” industrin träffa sina avtal först. Så sätts ”märket”. Sedan ska alla andra branscher rätta sig efter detta ”märke” i sina egna avtal. Vi låter Svenskt Näringsliv själva förklara ”märket”, kommentarer är överflödiga (men mera läsning och pedagogisk film finns här):

Men företag som säljer varor och tjänster på den internationella har inte alls motsvarande möjlighet att föra kostnadsökningarna vidare till sina kunder.

Därför måste exportbranscherna gå före i lönebildningen och träffa avtal på nivåer som gör att de kan behålla sin konkurrenskraft. De avtalen ska utgöra ett riktmärke för övriga branscher.

Det gemensamma märket anger den nivå på löneökningar som ger en god utveckling av ekonomin. Ett märke på ansvarsfull nivå ger avtal som bidrar till fortsatt tillväxt och fler jobb

Är exportföretagen konkurrenskraftiga internationellt går det bra även för de företag som vänder sig till marknaden i Sverige. God internationell konkurrenskraft leder till hög efterfrågan även inom Sverige.

Samhällsekonomin kräver att det märke som internationellt konkurrensutsatt sektor sätter gäller för hela arbetsmarknaden. För att det ska fungera måste alla acceptera spelreglerna. På det viset styr märket avtalsrörelsen för alla.

Ska märket stärka konkurrenskraften får inga grupper strunta i märket. Om några får löneökningar som överstiger märket slutar snart märket att fungera. Då försämras konkurrenskraften och svenska företag får svårare att exportera. Utan ett starkt märke riskerar vi att få en huggsexa där vissa fackförbund kräver högre löneökningar än alla andra. En sådan huggsexa är mycket farlig för den svenska ekonomin och leder till en höjd inflation, luft i lönekuverten, stigande räntor, högre arbetslöshet och en sämre utveckling för hela samhällsekonomin.

Det är svårt nog att prissätta arbete i den privata sektorn utan en marknad. Men det är fullständigt omöjligt att på ett vettigt sätt prissätta arbete i offentlig sektor, eftersom den offentliga sektorns tjänster inte säljs på en marknad. De flesta av den offentliga sektorns tjänster är dessutom icke-önskvärda och osäljbara. Under lång tid har därför den offentliga sektorn satt sina löner med den privata sektorns löner som riktmärke. Nu tycks denna teknik, med ”märket”, utökas även till den privata sektorn.

—

Denna artikel publicerades ursprunglingen som ett blogginlägg den 19 maj 2012