Vår vän ”hönan” på SvD Näringsliv hittar i en ny krönika helt rätt. Han sätter fingret precis på den ömmande punkten: finns våra pengar egentligen på banken? De pengar vi en gång satt in i förvissningen att vi alltid kan få tillbaka dem, är de egentligen våra?
I ett banksystem byggt på fraktionella reserver, dvs där banker bara håller en liten del av de pengar som satts in, finns helt enkelt inte tillräckligt med pengar om kunderna vill ha tillbaka dem i stor itsträckning. Det var av den anledningen som Rothbard kallade fraktionsreservbanker för bedrägeri – banken lovar att skydda dina pengar och hålla dem tillgängliga när du så önskar, men om många vill ha tillbaka sina pengar så säger de nej. För de har investerat dem för egen vinning eller försnillat bort dem – och då står du med Svarte Petter.
Lägg till detta ett monetärt system som bygger på statens tvång snarare än en valutas varuvärde, där staten hela tiden trycker nya pengar för att centralplanera marknaden och indirekt beskatta alla (för det är så mycket enklare att trycka nya pengar än att öppet tala om hur mycket de egentligen gör av med och försöka få in allt via skattsedeln), så finns det inte längre någon sund del av banksektorn. Centralbanken styr genom att sätta räntor och krav på reserver (en relik från ett sundare system, men där det i nutida tappning handlar om att centralbanken skapar nya pengar och ger dem till bankerna, som sedan ”måste” ha kvar en viss procent av dem i ett fiktivt konto hos centralbanken).
Hela systemet är en illusion. Det bygger på att folk i allmänhet tror att pengar idag är samma som under guldmyntfoten, samt att de verkligen existerar någonstans.
Cervenka gör oss en enorm tjänst i ovan nämnda krönika, där han i klara ordalag påvisar att systemet är ruttet, att bankerna i maskopi med staten lurar skjortan av oss, att vi egentligen inte äger våra egna pengar, samt att vi förr eller senare lär få se hur stabilt systemet är.
Man instiftade en gång i tiden diverse statsgarantier för att skydda konsumenterna från så kallade ”bank runs”, dvs en situation där alla snabbt tar ut sina pengar för att man inte tror på bankens löften. Detta var enskilda företeelser när en bank inte kunde visa sig seriös, men blev en epidemi under depressionen när staten redan undergrävt balansen. Statens lösning? Allehanda tomma ord i termer av garantier, som satt bluffen i system, centraliserat och institutionaliserat fraktionella reserver, men där man låtsas att allt är frid och fröjd.
Problemet är att om folk börjar ta ut sina pengar kommer vi snart att erfara samma som de stackars människorna på Cypern. Systemet är nämligen ohållbart. Den som inte är först till banken riskerar att aldrig få återse sina surt förvärvade slantar.
I moderna banker kan alla ta ut sina pengar när som helst, så länge inte alla andra vill ta ut sina pengar när som helst.
Jag garvade f.ö. så mycket så katterna sprang och gömde sig när jag insåg vad du menade med ”hönan” 🙂 Jag har dock svårt att inte tycka lite om Cervenka, även om han så desperat behöver lite ”österrikiska”. Han träffar trots allt många gånger fler sanningar än alla övriga ekonomi-journalister. Lite vilda västern i hans krönikor.
Dessvärre, Hans, så är det inte sant att alla kan få ut sina pengar. Även bankerna lyder under fysiska lagar och om folk börjar ta it sina pengar en masse så krävs kontanter: sedlar och mynt. Och sådana finns i allt mindre utsträckning. Det finns en anledning till att bankerna går mot kontantlösa kontor utöver ”hanteringskostnaden”: utan kontanter finns ingen risk för ”bank runs”, för då kan man skapa alla [digitala] pengar man behöver med en knapptryckning. Kontanter i dagens hyperfraktionella banksystem har nästan samma funktion (dvs ”problem” för bankerna) som guldet under guldmyntfoten – de förhindrar i viss mån okontrollerat svindleri.
Du har rätt om Cervenka: hans journalistik om penning- och monetär politik står i en klass för sig. Dessvärre är den helt utan grund i teori, så han skjuter friskt åt alla håll. Samtidigt.
Även idag hittar Cervenka ganska rätt:
”Världsekonomin kvar på marken”
Likviditetsproblemen i det svenska bankväsendet (och många andra bankväsenden i väst) under krisen berodde på att det fanns misstänksamhet mot kvaliteten på de värdepapper som användes som säkerheter i dylika transaktioner. Det löstes vad jag hört/läst genom kommunikation mellan bankerna själva. De hade nämligen ganska låga kvantiteter av papper ihopkokta av subprimelån och derivat baserade på dessa, vilket var vad de var mest rädda för just då.
Sen är det förvisso sant att det är ännu enklare/snabbare att skapa digitala pengar än papperspengar.
Det är dock troligen inget stort issue för riksbanken att snabbt trycka upp papperspengar i stora belopp vid behov.
På Handelsbanken har man roligt åt att en bankdirektör på Swedbank flyttade sina pengar till Handelsbanken.
Till insättningsgarantin kan man förmodligen lägga en hög inflation om det blir en total bankkris i ett land. Du får tillbaka dina pengar, men de har inte samma värde som när du satte in dem.