Idag skriver Krugman ett inlägg på sin New York Times-blogg, som är en kritik av republikanerna och främst deras syn på den statliga budgeten. Så långt är inget nytt. Faktum är att Krugman skriver nästan samma sak (men med olika nyanser) vareviga dag. Han är det demokratiska partiets kanske trognaste, antagligen mest ihärdiga, men absolut mest uppblåsta megafon.
Det är emellertid inte detta faktum som ger mig anledning till detta blogginlägg. Inte heller är det Krugmans osmakliga påhopp på Boehner (som jag givetvis inte stödjer) för att han helt enkelt klippt av ett citat när det passade honom. Här kastar Krugman sten i glashus så det står härliga till. Klirr! Klirr!
Det som intresserar mig är synen som Krugman ger på ekonomisk teori. Kanske är det ingen överraskning, men han har så vitt jag vet inte skrivit detta så tydligt som nu, trots att han krävt en ”ny nationalekonomi” i vår ”nya tid”. Krugman skriver:
the whole notion of relying on Lincoln as an authority on economic policy [is funny]. Why should we believe that a lawyer speaking in 1843, in a largely agricultural nation — no matter how smart, and no matter how great a president he became — knew what we should be doing about an economic slump in a service-centered economy 170 years later?
Tja, ett uppenbart svar på frågan är ju att ekonomisk lag inte är annorlunda idag än den var då. Att USA då var ett jordbrukarsamhälle påverkar inte att efterfrågekurvor har negativ lutning eller att ekvilibriumpriset är i skärningspunkten tillgång-efterfrågan. Inte heller påverkar det att man använder de resurser man har till de ändamål man värderar högst. Eller frivilliga transaktioner innebär att bägge parter anser sig få det bättre därigenom. Eller att marginalnyttan är minskande. Eller ens att valutans värde (per peng) ceteris paribus går ned om man ökar antalet pengar.
Så vad är det egentligen Krugman syftar på? Givetvis säger han det inte rakt ut, sin vana trogen, utan ger oss bara en halvsarkastisk gliring genom frågeställningen – och går vidare till att hacka på republikaner (förvisso en lovvärd aktivitet). Men om man läst Krugman tidigare och sett en mängd av dennes halvsanningar, indirekta åsyftningar, samt dennes rejält knäppa syn på monetär politik (vilket inte är hans område – han är expert på internationell handel!), så vet man att han menar att det inte finns någon ekonomisk lag.
Med andra ord: regelbundenheter i ekonomin är tillfälliga – och även om de inte skulle vara det så behöver vi inte bry oss om det långsiktiga perspektivet för det är ett faktum att vi på lång sikt antagligen redan är döda. Så någon annan kan få stå med konsekvenserna av vår kortsiktighet. Men just av den anledningen kan de göra samma sak och bara skjuta problemen framför sig. Och eftersom vi fokuserar på det kortsiktiga så spelar det långsiktiga ingen roll. Eller snarare: eftersom allt vi gör (dvs borde göra) är kortsiktigt så kan vi inte veta vad som händer på lång sikt, så varför bry sig?
Keynesianismen i ett nötskal. Men man kan förstås också kalla det idioti.
En alldeles utmärkt liten skrift, som inte har nämnts mycket i denna diskussion, är Jeremy Hammonds Paul Krugman vs Ron Paul. Den är läsbar för alla och blir till en fullständigt avgörande kritik mot Paul Krugman. Någon beslöt att ge denne man Riksbankens pris i ekonomi! Låt oss finna denne man och ställa honom till svars!
Kurt Wickman
Den forskning som Krugman fick svenska statens ekonomipris för, har jag inte sett någon kritik mot. Han fick det för nånting om att skalfördelar (stordriftsfördelar) kan överväga komparativa fördelar, vilket förklarar varför mer lika länder oftast handlar mer med varandra än vad mer olika länder gör. Jag minns som ekonomistudent professorn förklarade de svenska ekonomernas Heckschers-Ohlins gamla bevis för varför de mest industrialiserade länderna bör handla med de minst industrialiserade länderna: ”- Men det gör de ju så klart inte!” Lade han till sist till. Jag tyckte inte alls om ämnet nationalekonomi.
Det var väl först efter att svenska staten gjort honom berömd, falskt nog i Alfred Nobels namn, som han blev krönikör om penning- och finanspolitik.
Mer kritik av Krugman:
http://krugman-in-wonderland.blogspot.se/
Denna hans prognos är rolig:
http://www.economicpolicyjournal.com/2013/04/fearless-krugman-forecasts-1988-edition.html
The growth of the Internet will slow drastically, as the flaw in ”Metcalfe’s law”–which states that the number of potential connections in a network is proportional to the square of the number of participants–becomes apparent:
***most people have nothing to say to each other!***
By 2005 or so, it will become clear that the Internet’s impact on the economy has been no greater than the fax machine’s.
As the rate of technological change in computing slows, the number of jobs for IT specialists will decelerate, then actually turn down; ten years from now, the phrase information economy will sound silly.
”Most people have nothing to say to eachother”
Krugman drar iaf. sitt strå till stacken på just denna punkt.