Att peka finger i glashus

Paul Krugman är en av de personer jag i dagsläget tycker mest illa om. Anledningen är att man inte hittar maken till arrogans, självgodhet och ohederliga argument ens i Sveriges riksdag ett valår. Krugman presterar sällan någon ekonomisk analys längre, men spelar på att han är ekonom och låter folk tro att det fortfarande är ekonomen och forskaren – den beryktade och högaktade akademikern – som uttalar sig. Men texterna består nästan uteslutande av gliringar, halvfärdiga argument och oärliga paralleller. Som nu senast när Krugman samtidigt påpekar att ”vad var det han sa” och både myser, hånler och pekar finger.

Jag antar att de som politiskt håller med Krugman, och samtidigt inte vet något om ekonomi, ser detta som ytterligare en ”sista” spik i högerns kista. Det skadar givetvis inte att skjuta mot högern, men Krugman är nog den sista som ska ge sig på just en sådan här analys. För varenda mening läsaren ”vandrar” genom texten knastrar det under fötterna: Krugman har kastat så mycket sten i glashus, följt av att peka finger mot alla som han inte tycker om, att det är svårt att se annat än glassplitter.

Kan han inte bara hålla tyst? Det är faktiskt riktigt pinsamt att han kallar sig ekonom och fortsätter producera sådan här dynga.

Uppenbarligen anser sig Krugman ha vunnit för att Dow Jones index nått nya rekordnivåer. Han säger det inte rakt ut (sin vana trogen), men låter oss förstå att det (1) betyder att ekonomin är fixad och (2) att det är tack vare Obamas stimulanspaket (och, får man förmoda, trots Bushs dito). Att hävda det förra (vilket han givetvis inte gör, utan endast insinuerar det) är förstås riktigt dumt. Det senare är mer sant, men knappast så som Krugman ger sken av.

För keynesianer som Krugman finns ingen längre sikt, utan allt är på kort sikt. Så hur det ser ut i övermorgon är egentligen ingenting vi behöver bekymra oss om ifall vi kan få imorgon att verka bättre än idag. Precis som man kan pumpa in nya pengar i ekonomin genom bankkredit, se hur aktiebörsen (tillfälligt) skjuter i höjden och sedan utropa sig själv till vinnare. Att valutans värde undergrävts, vilket leder till att priserna går upp (ceteris paribus) och att vi alla blivit fattigare är ett senare bekymmer. Liksom att de felaktiga investeringar som skett cementerats snarare än att problemen lösts. Men eftersom detta är något som kommer först senare kan man, liksom Krugman, utropa sig själv till vinnare och alla av annan åsikt som förlorare. När problemen sedan framträder igen – med än större kraft – kan man låtsas som att problemen är nya och att man måste stimulera mera. Eller, om det går alldeles för fort att se de ödesdigra konsekvenserna av den osunda politiken, så kan man – också som Krugman – utropa att stimulansen helt enkelt var för liten (vilket givetvis också är republikanernas fel).

Det måste vara väldigt lätt att vara Krugman: att få både rejält betalt och tusentals trogna fans medan det enda man gör är att producera innehållslösa texter med tveksam analys (i bästa fall) – och samtidigt kan man hävda, alldeles oavsett vad som händer, att man alltid har vunnit och alltid vet bäst. Låt oss hoppas att Krugmans karriär är lika ohållbar som dennes ekonomiska förslag. Och att eländet snart tar slut.