Jag läste Barnen mår psykiskt allt sämre och av någon anledning kom jag att tänka på nedanstående skämt från min barndom.
En person letar en mörk kväll efter sin bostadsnyckel; en annan person ser honom och frågar:
– Vad letar du efter?
– Min nyckel.
– Var tappade du den?
– Där borta?
– Varför letar du inte där borta då?
– Det är ljusare här under lyktan.
Artikeln rapporterar att
Vart tredje skolbarn har problem med sömn, kamrater, ångest, konflikter och deppighet i sådan grad att det påverkar deras liv. Vi ser en kraftig ökning under de sista 30 åren.
…
Jag är övertygad om att denna typ av nedskärning är bland de svåraste angreppen på barnens hälsosituation i vårt samhälle, både på kort och lång sikt..
I stället för nedskärning av ett redan pressat BUP behövs mer insatser för barn med psykisk ohälsa, inte minst för att klara ökade behov i skolålder och tonår.
Allvarligt? Problemet ska vara brist på vårdskolaomsorg? Lägg av och väx upp.
Nja, Klaus Bernpaintner. Så står det inte i tidningsartikeln (TA). Det är en partsinlaga från en läkare som ser sin verksamhet minska eller risk för det. Det vill inga/få inom den ofantliga sektorn. De vill förstöra så mycket resurser som möjligt och det är förmodligen det han motsätter sig.
Vad är problemet angående barns psykiska hälsa? Det kan jag inte svara på annat än gissa. När jag var liten gick ingen i dagis, för det fanns inte. Det fanns förvisso barnhem, där föräldralösa, andra barn som föräldrarna inte kunde ta hand om och barn som Klåfinger tyckte att föräldrarna inte kunde.
Minns att ibland ”hotade” vanliga föräldrar, som ville att deras barn skulle bete sig bättre, att om de inte gjorde det, riskerade det att hamna på barnhem. Ingen ville det och vi rös av bara tanken…
Numera tas/lämnas små barn i främmande människors vård i princip statliga daghem, redan som pyttesmå. Omhändertagna av, inte sällan barnlösa, kvinnor. Till sanslösa kostnader. Jag anser att det inte är bra för barns mentala hälsa.
Vi lekte före skoltiden och på fritiden nästan helt fritt, utan vuxna annat än i periferin. Numera ska det mesta organiseras av betalda vuxna.
Har viss ”insyn” i BUP via frugan, som har en del med dem att göra. Hon säger om BUP: Det är segt, det tar tid och ”kunderna” går dit en gång och väljer sedan aldrig mer.
”Samhället har förstått detta” står det i TA. Hur kan ett ”samhälle” förstå något?
Förlåt! Förtydligande: Mitt första stycke syftade på artikeln näst sista mening.
De vill bara ”fixa” barnen men ingen är naturligtvis intresserad av vad som gick snett från början. I bästa fall 2 hyperstressade föräldrar som dumpar sitt barn på en statlig institution där djungelns lag råder. Bara ännu en spelbricka i politikernas sjuka spel.
”Vart tredje skolbarn har problem med sömn, kamrater, ångest, konflikter och deppighet i sådan grad att det påverkar deras liv.”
Ojojoj, jag som aldrig kom överens med han Johan i lågstadieklassen, jag tillhörde alltså den där tredjedelen som hade ’problem med kamrater och konflikter’. Inte förrän nu har jag insett att jag hade en olycklig barndom. Var fanns statens BUP för mig när jag behövde den? Varför fick jag inte de piller jag hade rätt till?
Du har rätt där Egensinnig! Problemformuleringen är fel från början!
Mäh! Sa vi där jag kommer ifrån, när något dumt/konstigt uttalades. Jag säger mäh varje gång jag läser/hör Klåfinger.
Vem har inte haft de problemen? Jag har haft alla, åtminstone som vuxen! Konstigt att inte alla barn har/haft det någon gång. Jo, det har de nog. Eller läkaren menar att ca 30 % har det hela tiden? Phhh
Inte behöver man PUB eller vuxenpsykvård för att klara det. Sådant är livet, men det kanske inte psykvården känner till? Oduglingar anrikas i ofantliga sektorn tycks det… Hur kommer det sig? De får inga andra jobb…
Det är klart att bara en väldigt liten andel av ungarna använder BUP. Men jag tror att alla ungar har vid flertalet tillfällen sett eller upplevt våld och mobbing vilket så klart är skrämmande och skapar en onödig otrygghet redan vid tidig ålder. Det är så långt från icke-aggressionsprincipen man kan komma och är en utstakad väg till hårdnackad etatism.
OT här men…
Jag har jobbat med chefer i offentlig sektor på alla nivåer som mina kunder. Och de måste verkligen sorteras, som med det mesta här i livet när man tittar närmare på det.
Kommunen rekryterar uppenbarligen enligt vänskapskorruption. Anders kompis Sture hade inget å göra, så han blev detaljplanssekreterare. Kompetens och organisation är på botten, verkligen djupt urusel. Det finns regler för verksamheten, men de känner inte till dem för de orkar inte läsa så mycket text. De klär sig hur de vill, t.ex. i manchestertygskavaj (den orakade byfånen dressed up liksom).
Landstinget rekryterar baserat på formell utbildning, vare sig det är läkare, sjuksköterskor eller busschaufförer. Det är en fullständigt väsensskild typ av organisation jämfört med den den allsysslande amatörkommunen. Lämplighet prövas däremot inte, så psykopater och bedragare har fritt fram, bara de tar tentamen. De har vit labbrock eller föraruniform i tåligt tyg.
Statens myndigheter rekryterar personer som är högutbildade, men sällan yrkeserfarna (eftersom de har monopol på såna ”yrken”). De är mycket välplanerade och välartikulerade och vet precis allting om vad som är regelmässigt och politiskt möjligt och omöjligt. När man har med dem att göra så ska man vara medveten om att de alltid vill vara lite von Oben (inom sitt ämne inte utan rätt, faktiskt). Bär finare kostym eller utstuderad dräkt för kvinnor.
EU-byråkrater är la creme de la creme! (Jag menar här alltså byråkraterna, inte parlamentarikerna eller kommissionärerna). Där hittar vi några av de smartaste människorna i hela världen! De har sökt sig dit just därför att det svårligen går att hitta bättre jobb, de har maximerat kvoten lön/arbetsbörda. De talar sju språk flytande och har examen i tre olika akademiska ämnen. Och flinar förnöjsamt som de passerar i sina korridorer i ett glaspalats i Luxemburg på väg till flygplatsen för en förlängd weekend i New York. Väl medvetna om att de ansvarsbefriat och livstidsanställda inte behöver göra annat än säga till en och annan assistent att göra det som deras korkade, och t.s. från dem själva *tillfälliga* politiska kommissionär i sin tur sa åt dem borde göras. De klär sig såsom deras nära vänner som är värdsledande modedesignershar inspirerat dem, och deras personliga skräddare sytt upp.
Ovan apropå kommentaren att ”de får inga andra jobb”. Och angående klåfingers närmare anatomi.
Angående statens myndigheter har jag några gånger försökt att nästla mig in på Länsstyrelsernas miljöavdelning. Har aldrig fått något jobb där, trots överlägsna meriter.
Berättade det för en av mina finska vänner och han sa ungefär: Den som kommer från näringslivet med praktiska erfarenheter, får aldrig ett jobb där i Finland. Likadant torde det vara i Sverige. Så är det, säger även jag!
Värst är det som Egensinnig påpekar i kommunerna. Jag har mest varit egenföretager, men även anställd i industrin, i min yrkesgärning. Efter att ha startat mitt första företag läste jag i lokalblaskan att de betalade sanslösa summor för vissa simpla kemiska analyser. Eftersom det var en av mina specialiteter (att anlita billiga och bra lab) tog jag kontakt med vederbörande på kommunen.
Vill du veta hur man kan göra det mycket billigare, var mitt erbjudande. Ja, svarande han konstigt nog. Väl där drog jag mina förslag. Efter en knapp timme kläckte oduglingen ur sig att kommunen hade förbundit sig med avtal >5 år att fortsätta anlita det svindyra lab de använde sig av. Det handlade om mer än en tiopotens högre kostnad de dragit på sig helt i onödan. Snacka om bortkastad tid…
Tid och lust, ork, kreativitet och valfrihet kan individuellt och subjektivt i olika grad och i olika kombinationer – och från och till upplevas som för mycket eller för litet av det ena eller det andra. Om nu staten och dess fixare tvingar på barnen så mycket de orkar av hundraprocentigt curlingföräldraskap; hur skall det då kunna finnas något utrymme för lust, kreativitet och valfrihet?!? … utom möjligen för de 2/3 som själva väljer ”civil olydnad”…
”… mamma, vi har så tråkigt och kan inte komma överens om vad vi ska leka… du får hitta på något…”
”… vad bra… ni får alldeles, alldeles själv hitta på, komma överens, eller dela upp er… sitt nu ner här allesammans, så kan kan ni tävla om vem som är den som orkar hålla på längst med att ha tråkigt…”
Tålis: Jag misstänker kraftigt att du inte fick det jobbet för att du är socialt inkompetent…
Kaptenen
Jodå, han fick jobbet. Han vann lätt konkurrensen med nån som är obegripligt kortfattad, enfaldig och ologisk. Ingen vill ha ett troll som du på sin arbetsplats.