Det var bättre förr I: Nürnbergrättegångarna och moralen

Ibland har jag lekt med tanken om hur det sett ut om nazismen besegrats på 2000-talet och de vinnande allierade hade upprättat militärdomstolar för att döma ledande nazister för sina brott mot mänskligheten. Anledningen till ett sådant ”tänk om”-experiment är att identifiera hur världen förändrats under de gångna årtiondena.

I viss mening hade det givetvis sett ut på ett liknande sätt. Det är trots allt så att vinnaren skriver historien. Av den anledningen ser vi idag på nazism som något av det ondaste som finns, medan den politiska kommunismen – med många, många fler liv och så mycket mer lidande på sitt samvete – fortfarande anses vara ”en vacker tanke” och attraherar runt var tionde väljare i Sverige. Av samma anledning ser vi idag den skoningslöse envåldshärskaren Gustav Vasa som någon slags nationalromantisk, ”samlande” och befriande hjälte. Och vi lär oss i skolan att den maktgalne presidenten Abraham Lincoln, med flera hundratusen människors liv på sitt samvete, var en moralisk president – den som med järnhand avskaffade slaveriet. Stalin var en av vinnarna i andra världskriget, men han var sannerligen inte en hedersknyffel.

Nürnbergrättegångarna prövade alltså förlorarnas brott mot mänskligheten medan de allierades övergrepp, t ex bombningarna av Dresden, i stor utsträckning glömts bort. Faktum är att vi i skolan lär oss mer eller mindre att Hitler var genomond, han hatade och hade ihjäl judar, medan Stalin, Churchill och Roosevelt tvingades göra stora uppoffringar för godhetens och frihetens demokratiska värld. Riktigt så var det ju inte, utan det är så vinnarna vill minnas. Att ha en så onyanserad bild av krigets maktmän gör det oerhört svårt att förstå att Hitler faktiskt röstades fram demokratiskt och att mången amerikan var emot inblandning i Europas krig.

Trots detta finns det anledning att tro att en modern kamp mot nazismen, om Putin gjort gemensam sak med Cameron och Obama för att kasta ut en modern Hitler (med ödeläggelse av Europa och i runda slängar 60 miljoner döda som resultat), skulle ha resulterat i en tribunal med annorlunda utgång. Anledningen till detta är att moralen idag är helt annorlunda än den var på 1940-talet.

Det jag främst tänker på är hur samtliga under Nürnbergrättegångarna ställdes till svars för sina handlingar, alldeles oavsett om dessa var resultat av order eller utan annans influens. Sedan Upplysningen har västvärldens folk nämligen hållit för sant att moralen är individuell och att varje situation medger ett val. Det kan tyckas att endast ett handlingsalternativ är möjligt, men där ett val görs står man ansvarig för sina handlingar. Med andra ord: du ansvarar för det du gör, även om någon annan sagt till dig att göra det. Att någon talat om för dig att du måste döda din granne, även om detta gjorts med hot om våld och andra övergrepp, så har du en skyldighet att agera på rätt sätt och – framför allt – ta ansvar för dina handlingar. Det må finnas förmildrande omständigheter, men det är ändå du som handlar och som således är ytterst ansvarig.

Mot den bakgrunden kunde lägervakter vid de hemska tyska koncentrationslägren (liksom vid de amerikanska, som när man fängslade samtliga amerikaner med japanskt påbrå) inte finnas oskyldiga trots att de i vardaglig mening inte haft något val. De var möjligen tvångsmönstrade och utan egen beskyllning placerade att arbeta i Treblinka eller Auschwitz, men kunde ändå inte gömma sig bakom sin egen rädsla för konsekvenserna av att inte lyda order.

I efterhand kan det anses uppenbart vad som var ”rätt” och ”fel”, men det är ganska uppenbart att många varken trodde på hemskheterna eller ansåg sig ha någon möjlighet att göra skillnad. Desperata tider kräver desperata medel. Det är lätt att vara efterklok och då kräva att alla skulle ha gjort det rätta, även om detta skulle öppna för en hel del olustigheter för den enskilde.

Fast just detta krävde man. Och av allt att döma med rätta. Kanske för att världen då var moraliskt kantiansk, vilket betyder att varje individ har en ”plikt” att agera rättfärdigt. Varje handling ska utföras på sådant sätt att man håller med om att dess bakomliggande princip skulle kunna upphöjas till allmän lag. Att bryta mot orättfärdiga order är något de flesta skulle anse är rätt. Att hjälpa judar att fly koncentrationslägren är likaså rätt; men att med våld och hot om våld hålla dem kvar i väntan på avrättning är inte rätt, oavsett under vilka former eller förutsättningar detta sker.

Idag håller vi med om resonemanget, men det genomsyrar inte längre våra liv. Människan på 1940-talet var långt mer kantiansk i den meningen. Man skulle rå sig själv och man skulle göra det som var rätt. Och man krävde av andra att de också skulle göra så. Även om det givetvis fanns undantag så var den allmänna grundinställningen åt det hållet. Fast idag är den annorlunda. Vi är lika efterkloka som förr, men våra liv handlar snarare om att gömma sig bakom regler och hjälplöshet för att undkomma ansvaret. Utgångspunkten är att jag är oförmögen att ta ansvar för mina handlingar, att jag är hjälplös, svag och rent allmänt utsatt för en mängd maktstrukturer över vilka jag inte har något inflytande.

”Jag gjorde bara vad jag var tillsagd” är idag ett så gott som fullgott försvar, precis som vi inte har några problem att hävda att ”samhället” eller uppväxtförhållanden anses ha ett ansvar för att någon blivit brottsling. Individen har ingen egen makt eller påverkan, varken över sitt eget leverne eller sin omvärld. Vi handlar och agerar, men endast i vardaglig mening gör vi själva de val som krävs för att handla. I ett större perspektiv är vi egentligen slavar – och antagligen omedvetna om denna tingens ordning – som gör val och agerar utan att själva kunna rå på hur eller vad. På samma sätt står ingen ansvarig för att diskriminera någon annan, utan det är en ”struktur” som är allmän och generell men som vi alla är  underställda. ”Vi” måste göra något åt orättvisor och orättfärdigheter, men ”jag” kan inte. Vi kan endast passivt försöka identifiera vad som pågår. Men politiken är det enda som kan förändra samhället och befria dess anonyma men kuvade och ansvarsbefriade medborgare.

Vi behöver inte gå in på vad orsakerna till detta är, utan kan konstatera att det skett en moralisk förskjutning under det gångna århundradet. Denna förskjutning hade blivit tydlig om Nürnbergrättegångarna hållits idag, för utgången i tribunalen hade blivit en annan. I långt större utsträckning hade ”jag visste inte” eller ”jag följde bara order” varit fullgott (och förståeligt) försvar för hemska handlingar. Kanske kan uppväxtförhållandena förklara hur vakterna vid 2000-talets nazistiska koncentrationsläger agerade? Om de fått hjälp och stöd som unga så hade de kanske kunnat inse att de gjorde fel.

Avrättningen av miljontals judar är kanske egentligen ”samhällets” fel.

Eftersom vi i enlighet med de allierades historieskrivning fått lära oss att nazismen var det hemska är det kanske svårt att sätta sig in i eller tro att ett sådant resonemang varit giltigt. Men man behöver bara flytta blicken något. Ponera att det upprättas en efterkrigstribunal år 2012 som har att utreda skuld för gulags arbetsläger. Vad är lägervakternas ansvar? Vilket ansvar kan undflys genom att hävda att man endast ”lydde order” eller, än värre, att man ”gjorde bara mitt jobb”. Av någon anledning är det mycket lättare att se rimligheten i resonemanget om vi tänker Sovjetrysslands (en vinnarmakts) koncentrationsläger än Nazitysklands (förlorarmaktens) dito. Detta trots att urvalskriterierna var desamma (politiska motståndare, judar, homosexuella) och att det finns anledning att tro att fler fick stryka på foten i gulag än i nazismens läger. Det blir ganska uppenbart att vinnaren skriver historien – och att vår uppfattning om skuld och graden av orättvisa påverkats av detta.

Den enskilde lägervakten kan påvisas ha haft en sorglig och brokig uppväxt, hemska levnadsförhållanden och en brist på goda förebilder. Det är inte konstigt att han (eller hon) inte kunde inse vidden av dennes agerande. Våldet och övergreppen försvaras inte, men vi förstår på något anonymt och avpersonifierat sätt ”orsakerna”. Vi kan ”förklara”, i någon slags underlig direktkausal mening, vad sådana handlingar kommer ifrån – vad som möjliggjorde och eventuellt underblåste övergreppen.

Ett sådant resonemang kan måhända vara nyttigt ur psykologiskt perspektiv för att ytterligare förstå utvecklingen och anammandet av en personlig moral. Liksom individens rättfärdigande av hemska övergrepp. Kanske också hennes skyddsmekanismer: avhumaniseringen av offer, förträngningen av minnen, osv. Men är det ett försvar? Gör det handlingarna mindre hemska; lindrar det lidandet som åsamkats andra människor?

Kanske inte. Men problemet är att vi idag inte besvarar frågorna med ett klart ”nej” och ett avståndstagande, utan att vi istället anammar en amoralisk (och, vill vi gärna intala oss, en mer intellektuell och bildad) synvinkel där individen inte längre ses som ytterst ansvarig för sina handlingar. Visst påverkas vi av och, i viss mån, färgas av vår tid, vår uppväxt, vår utbildning, osv. Men detta betyder i sig inte att vi står utan ansvar för våra handlingar; vi har trots allt i slutänden endast oss själva att utgå ifrån och förlita oss till. Det är vi som tar det slutgiltiga beslutet och det är vi som i detta skede väljer vad vi grundar det i. Våra handlingar är i grund och botten en förlängning av oss själva – och därmed ett uttryck för vår moral – och således vårt ansvar.

Problemet är att vi idag inte längre vill kännas vid detta ansvar, utan tror oss vara i allt större utsträckning befriade ifrån det. Men utan ansvar mister vi vår frihet, för ansvarslösheten måste innebära att vi inte längre kan anses ha makten över våra handlingar – och därför är handlingarna inte längre våra. Om allt vi gör är ett resultat av anonyma krafter som vi varken är en del av eller kan påverka, då kan vi inte längre skilja rätt från fel eller godhet från ondska. Om våra medvetanden endast flyter i en dimma utan vare sig karta eller kompass, då har vi ändrat synen på vad det är att vara människor.

Frihet och ansvar är två sidor av samma mynt, alldeles oavsett om vi anser oss (eller andra) förmögna att ta detta ansvar. Om vi undflyr det ena urholkar vi och förlorar det andra. I den meningen lever vi i en nedsläckningens tid, för i sökandet efter en värld utan ansvar finner vi endast ofrihet och förtryck. Vi blir hjälplösa inför det brutala, hårdföra våldet – och vi mister förmågan att förkasta, fördöma och förvisa det. Den ansvarslöse människan är slav inför impulserna, passionerna och intrycken. Hon mister allt som gör henne till människa.

Idag lever vi till synes i förvissningen om att vi är fria för att vi underlåter och undkommer ansvar. Detta hade blivit tydligt om Nürnbergrättegångarna hållits 2013-14 istället för 1945-46.

 

Läs alla artiklar i denna serie här.

16 reaktioner på ”Det var bättre förr I: Nürnbergrättegångarna och moralen”

  1. Hatt av! Ett mycket viktigt, och alltför lite diskuterat ämne. En teori, eller kanske överblick, över vad som har hänt går att få i den förnämliga boken ”The Servile Mind – How Democracy Erodes the Moral Life”. Fast den kanske herrn redan har läst, med tanke på ovan text 😉

  2. På samma sätt så kan man inte försvara att man stjäl invånarnas egendom och
    produktionsresultat bara för att staten sanktionerar det.

    Denna föreläsnings serien
    http://www.justiceharvard.org/
    innehåller moralen och argumenten att vara liberalist eller socialist.

  3. Per,

    Har funderat i dagarna på de s.k. Isolationisterna i ”the old right” och deras motstånd mot inträde i andra världskriget. De flesta fördömer dem och anser att de därmed inte ville stoppa förintelsen. Men samma personer avstår att fördöma att ingen anföll sovjet för att stoppa förintelserna där. Dubbelstandard..

    Bra artikel.

    Läste även din strike the root artikel. Tyckte den var bra men oväntat objektivistisk i tonfallet för att komma från din penna. Inte för att jag alls klagar på det, tyckte det var intressant.

  4. Avsatta regeringschefer och höga byråkrater åtalas väl då och då inför nån europeisk domstol. Serbien, Liberia, Egypten är exempel jag drar mig till minnes spontant. Så medan jag håller med dig moraliskt, så tror jag inte att man kan dra den tankelinjen för långt. Jag undrar om så många koncentrationslägervakter verkligen dömdes för sina brott på 1940-talet. Vad jag vet så gällde det bara de högsta hönsen, men det kanske beror på att de har uppmärksammats så mycket. I övrigt rådde massiv kollektivbestraffning mot tyskar oavsett hur de individuellt hade agerat.

    Angående interventionism, så är skillnaden mellan första och andra världskriget intressant. I första världskriget var Norden och Holland neutrala, och ingen verkar mena att det var omoraliskt. Det var nämligen ett slags nationalismens inbördesvärldskrig. Andra världskriget anses däremot vara ideologiernas krig. Plötsligt delas samma stater in i röda, bruna och blåa ”teams” och plötsligt uppstår en hets för att involvera sig militärt på den ena aller andra sidan. Och förlorarnas regeringsledare ställs inför rätta och avrättas. Ideologiseringen (eller vad man ska kalla denna imaginära omvandling) innebar onekligen en brutaliseringen av krigsföringen och staternas politik mot sina egna och ockuperade undersåtar.

  5. Jag håller med om själva slutsatsen, nämligen att man oavsett bakomliggande faktorer är ansvarig för sina handlingar.

    Däremot så anser jag att vi som människor har väldigt få fria val. Ett vardagligt förment fritt val som när du väljer mellan entrecote och fiskpinnar är knappast så fritt som du tror. Alla handlingar vi gör styrs av våra medfödda preferenser, våra karaktärsdrag, vår uppväxt och vår levnadsmiljö, våra kognitiva förmågor och vårt intellekt etc.

    Att någon blir en hemlös drogmissbrukare har förmodligen flera orsaker. Dels är det rimligt att anta att personen är nyckfull och impulsiv, har nedsatt konsekvenstänkande, en allmänt svag karaktär, lätt ger vika för frestelser och saknar självinsikt och därför lever i förnekelse. Det är också rimligt att miljön har påverkat, däremot så har de flesta personer tuffa tider i sina liv någon gång, men det är bara vissa personer som hamnar i missbruk som en följd av det. De destruktiva karaktärsdragen säger mycket mer om oss än vår miljö, de som hävdar att människan föds som ett ”tabula rasa” är helt ute och cyklar. Två syskon som har fått en likvärdig uppväxt har ändå oftast helt skilda karaktärer.

    Anders Eklund gjorde ett fritt val att våldta och mörda Engla, men för att utföra denna handling så krävdes det en man med väldigt annorlunda preferenser och karaktärsdrag. Han hade inte gjort det valet om han hade haft samma preferenser och karaktärsdrag som i princip vilken annan människa som helst. Han gjorde ett fritt val, men hans val styrdes helt av förutsättningar som han själv inte rår över.

    Mijailo Mijailović gjorde ett fritt val när han knivade en frihetshatande sosse, men hade han utfört samma handling om han haft en annan persons preferenser och karaktärsdrag samt inte lidit av en psykisk störning?

    Jag gör ett fritt val när jag väljer mellan att dra och åka längdskidor och att dansa balett, jag har visserligen aldrig prövat att dansa balett, men det har aldrig tilltalat mig. Det är mina medfödda preferenser som gör att jag hellre ägnar mig åt längdskidåkning, tennis eller fotboll än att dansa balett. Hade jag haft samma preferenser som en späd tjej som dansar balett så hade jag nog också dansat gjort det.

    När jag hör att någon våldsbrottsling inte kan anses vara tillräknelig så blir jag alltid lika irriterad. Oavsett om det är mina medfödda preferenser och karaktärsdrag som har fått mig att utföra en handling eller om de har blivit förändrade genom droganvändande eller en psykos så måste jag fortfarande svara för mina handlingar. Man bör inte ta hänsyn till bakomliggande orsaker när man dömer människor. I solklara fall av tvång och våld där t ex barn har manipulerats eller där någon under dödshot har tvingats utföra vissa handlingar så kan straffrabatt tillämpas.

    En psykisk sjukdom kan befria en person från ansvar, men varför väger den tyngre än medfödda orubbliga karaktärsdrag och preferenser? En psykopat föds impulsiv, spänningssökande, oansvarig och utan förmågan att känna empati. En pedofil föds med- eller utvecklar preferenser som gör att de dras till barn, är detta ett fritt val? Det är en filosofisk och naturvetenskaplig fråga eftersom att det ju i grund och botten handlar om huruvida den fria viljan existerar eller ej.

    Godhet och ondska är bara påhittade mänskliga begrepp, där godhet anses vara människovänliga egenskaper och handlingar som främjar det sociala samspelet människor emellan. Medan ondska anses vara någonting antisocialt, människofientligt som därför måste stävjas av kollektivet.

  6. De flesta begrepp jag känner till är påhittade av människan 8)

    Empati är väl en viktigt beståndsdel av vad godhet är och ondska kan väl helt enkelt beskrivas som frånvaron av godhet!

  7. Godhet och ondska är uppenbara faktiska omständigheter, åtminstone upplever jag deras verkliga existens, men du kanske är en zombie, Svanberg? Och valet mellan fiskpinnar och entrecote har vi inte alltid stått inför. För en person med samma gener som du, men som är muslim, vore t.ex. det valet självklart…

    Att fri vilja inte skulle existera (vilket är ett uppenbart falskt påstående för var och en av oss som har en sån) är f.ö. lika mycket ett argument mot demokratiska val som det är mot libertarianism.

  8. ”Att fri vilja inte skulle existera (vilket är ett uppenbart falskt påstående för var och en av oss som har en sån) är f.ö. lika mycket ett argument mot demokratiska val som det är mot libertarianism.”

    Det finns faktiskt ingen fri vilja utan allt är styrt. Vi upplever att vi gör ett fritt val men egentligen är valet determinerat. Allt vi gör är beroende av vad vi gjorde tidigare. När vi gör ett val behöver vi inte ens känna till vad som påverkade valet.

  9. Jag förnekar inte existensen av den fria viljan (det är möjligt att den inte existerar, men det lämnar jag till naturvetenskapen) men jag hävdar med säkerhet att om det finns en fri vilja så är den väldigt starkt influerad av genetiska faktorer och yttre omständigheter. Vilja är förövrigt bara produkten av en herrans massa små impulser inom oss.

    Om vi föreställer oss två personer med exakt samma genetik och uppbyggnad ända in på subatomär-nivå som har fått en precis likadan uppväxt och är i alla andra avseenden fullständigt lika, hade dessa personers val och handlingar sett annorlunda ut?

    Om du hade varit Anders Eklund, hade du bara helt sonika kunnat bestämma dig för att inte våldta och döda barn? Förövrigt, hur skulle förnekandet av en fri vilja vara ett argument emot libertarianism?

  10. Jonas Ek:
    Du är alltid lika alert 😉

    Jag upplever vad jag anser vara godhet och vad jag anser vara ondska, dessa är dock inga objektiva och allmängiltiga entiteter och min uppfattning om dem skiljer sig åt ifrån en del andra människor. Det du och jag uppfattar som godhet är i regel människovänliga och livsbejakande handlingar.

  11. Göran och Svanberg, låt mig klumpa ihop mitt svar till er båda här:

    Materiell determinatism är inte populärt bland filosofer nuförtiden, de har säkert utförliga argument för det som jag inte är helt bekant med. Det finns en rad allvarliga problem med hypotesen om determinatism:

    Ta som exempel bayesiansk sannolikhet. Varje individ har bara en mycket liten mängd information om tillvaron. Vad som är sant och falskt ”på riktigt” objektivt, det måste för varje individ hela tiden vara betingat av den information som denne har. Det ligger nog nära Mises syn på mänsklig rationalitet.

    Och ta vidare det subjektiva. Att en individs upplevelser och värderingar är omätbara för andra. Jag kan aldrig mäta upp vad du egentligen upplever när du ser en apelsin. Jag kan mäta ditt beteende när jag tror att du ser en apelsin, men som du förhoppningsvis förstår är det en annan sak, det subjektiva är objektivt omätbart.

    ”Allt är styrt”, ja det är tillräckligt diffust för att betyda att allt INdeterminativt påverkar allt annat inom räckvidd mer eller mindre. T.edx. kvantmekaniskt eller sannolikhetsmässigt. Fortfarande inget bevis mot fri vilja. Och fri vilja måste ju presumeras tills motbevisat, eftersom det är det vi upplever primärt direkt utan teoretisk härledning, eller hur?

    Och huruvida det ”egentligen” i någon mening finns en determinism, så är det irrelevant för varje människa som upplever sig ha en fri vilja. Och det kanske är det du syftar på i din sista mening?

  12. Egensinnig: ”Och huruvida det ”egentligen” i någon mening finns en determinism, så är det irrelevant för varje människa som upplever sig ha en fri vilja. Och det kanske är det du syftar på i din sista mening?”

    Ungefär så, att det inte spelar någon roll om vi tror på fritt val eller inte. Det vi upplever blir vårt val.

    Ännu konstigare blir det om man tänker på att hjärnan inte ens känner till sin egen existens.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *