Det var bättre förr I: Nürnbergrättegångarna och moralen

Ibland har jag lekt med tanken om hur det sett ut om nazismen besegrats på 2000-talet och de vinnande allierade hade upprättat militärdomstolar för att döma ledande nazister för sina brott mot mänskligheten. Anledningen till ett sådant ”tänk om”-experiment är att identifiera hur världen förändrats under de gångna årtiondena.

I viss mening hade det givetvis sett ut på ett liknande sätt. Det är trots allt så att vinnaren skriver historien. Av den anledningen ser vi idag på nazism som något av det ondaste som finns, medan den politiska kommunismen – med många, många fler liv och så mycket mer lidande på sitt samvete – fortfarande anses vara ”en vacker tanke” och attraherar runt var tionde väljare i Sverige. Av samma anledning ser vi idag den skoningslöse envåldshärskaren Gustav Vasa som någon slags nationalromantisk, ”samlande” och befriande hjälte. Och vi lär oss i skolan att den maktgalne presidenten Abraham Lincoln, med flera hundratusen människors liv på sitt samvete, var en moralisk president – den som med järnhand avskaffade slaveriet. Stalin var en av vinnarna i andra världskriget, men han var sannerligen inte en hedersknyffel.

Nürnbergrättegångarna prövade alltså förlorarnas brott mot mänskligheten medan de allierades övergrepp, t ex bombningarna av Dresden, i stor utsträckning glömts bort. Faktum är att vi i skolan lär oss mer eller mindre att Hitler var genomond, han hatade och hade ihjäl judar, medan Stalin, Churchill och Roosevelt tvingades göra stora uppoffringar för godhetens och frihetens demokratiska värld. Riktigt så var det ju inte, utan det är så vinnarna vill minnas. Att ha en så onyanserad bild av krigets maktmän gör det oerhört svårt att förstå att Hitler faktiskt röstades fram demokratiskt och att mången amerikan var emot inblandning i Europas krig.

Trots detta finns det anledning att tro att en modern kamp mot nazismen, om Putin gjort gemensam sak med Cameron och Obama för att kasta ut en modern Hitler (med ödeläggelse av Europa och i runda slängar 60 miljoner döda som resultat), skulle ha resulterat i en tribunal med annorlunda utgång. Anledningen till detta är att moralen idag är helt annorlunda än den var på 1940-talet.

Det jag främst tänker på är hur samtliga under Nürnbergrättegångarna ställdes till svars för sina handlingar, alldeles oavsett om dessa var resultat av order eller utan annans influens. Sedan Upplysningen har västvärldens folk nämligen hållit för sant att moralen är individuell och att varje situation medger ett val. Det kan tyckas att endast ett handlingsalternativ är möjligt, men där ett val görs står man ansvarig för sina handlingar. Med andra ord: du ansvarar för det du gör, även om någon annan sagt till dig att göra det. Att någon talat om för dig att du måste döda din granne, även om detta gjorts med hot om våld och andra övergrepp, så har du en skyldighet att agera på rätt sätt och – framför allt – ta ansvar för dina handlingar. Det må finnas förmildrande omständigheter, men det är ändå du som handlar och som således är ytterst ansvarig.

Mot den bakgrunden kunde lägervakter vid de hemska tyska koncentrationslägren (liksom vid de amerikanska, som när man fängslade samtliga amerikaner med japanskt påbrå) inte finnas oskyldiga trots att de i vardaglig mening inte haft något val. De var möjligen tvångsmönstrade och utan egen beskyllning placerade att arbeta i Treblinka eller Auschwitz, men kunde ändå inte gömma sig bakom sin egen rädsla för konsekvenserna av att inte lyda order.

I efterhand kan det anses uppenbart vad som var ”rätt” och ”fel”, men det är ganska uppenbart att många varken trodde på hemskheterna eller ansåg sig ha någon möjlighet att göra skillnad. Desperata tider kräver desperata medel. Det är lätt att vara efterklok och då kräva att alla skulle ha gjort det rätta, även om detta skulle öppna för en hel del olustigheter för den enskilde.

Fast just detta krävde man. Och av allt att döma med rätta. Kanske för att världen då var moraliskt kantiansk, vilket betyder att varje individ har en ”plikt” att agera rättfärdigt. Varje handling ska utföras på sådant sätt att man håller med om att dess bakomliggande princip skulle kunna upphöjas till allmän lag. Att bryta mot orättfärdiga order är något de flesta skulle anse är rätt. Att hjälpa judar att fly koncentrationslägren är likaså rätt; men att med våld och hot om våld hålla dem kvar i väntan på avrättning är inte rätt, oavsett under vilka former eller förutsättningar detta sker.

Idag håller vi med om resonemanget, men det genomsyrar inte längre våra liv. Människan på 1940-talet var långt mer kantiansk i den meningen. Man skulle rå sig själv och man skulle göra det som var rätt. Och man krävde av andra att de också skulle göra så. Även om det givetvis fanns undantag så var den allmänna grundinställningen åt det hållet. Fast idag är den annorlunda. Vi är lika efterkloka som förr, men våra liv handlar snarare om att gömma sig bakom regler och hjälplöshet för att undkomma ansvaret. Utgångspunkten är att jag är oförmögen att ta ansvar för mina handlingar, att jag är hjälplös, svag och rent allmänt utsatt för en mängd maktstrukturer över vilka jag inte har något inflytande.

”Jag gjorde bara vad jag var tillsagd” är idag ett så gott som fullgott försvar, precis som vi inte har några problem att hävda att ”samhället” eller uppväxtförhållanden anses ha ett ansvar för att någon blivit brottsling. Individen har ingen egen makt eller påverkan, varken över sitt eget leverne eller sin omvärld. Vi handlar och agerar, men endast i vardaglig mening gör vi själva de val som krävs för att handla. I ett större perspektiv är vi egentligen slavar – och antagligen omedvetna om denna tingens ordning – som gör val och agerar utan att själva kunna rå på hur eller vad. På samma sätt står ingen ansvarig för att diskriminera någon annan, utan det är en ”struktur” som är allmän och generell men som vi alla är  underställda. ”Vi” måste göra något åt orättvisor och orättfärdigheter, men ”jag” kan inte. Vi kan endast passivt försöka identifiera vad som pågår. Men politiken är det enda som kan förändra samhället och befria dess anonyma men kuvade och ansvarsbefriade medborgare.

Vi behöver inte gå in på vad orsakerna till detta är, utan kan konstatera att det skett en moralisk förskjutning under det gångna århundradet. Denna förskjutning hade blivit tydlig om Nürnbergrättegångarna hållits idag, för utgången i tribunalen hade blivit en annan. I långt större utsträckning hade ”jag visste inte” eller ”jag följde bara order” varit fullgott (och förståeligt) försvar för hemska handlingar. Kanske kan uppväxtförhållandena förklara hur vakterna vid 2000-talets nazistiska koncentrationsläger agerade? Om de fått hjälp och stöd som unga så hade de kanske kunnat inse att de gjorde fel.

Avrättningen av miljontals judar är kanske egentligen ”samhällets” fel.

Eftersom vi i enlighet med de allierades historieskrivning fått lära oss att nazismen var det hemska är det kanske svårt att sätta sig in i eller tro att ett sådant resonemang varit giltigt. Men man behöver bara flytta blicken något. Ponera att det upprättas en efterkrigstribunal år 2012 som har att utreda skuld för gulags arbetsläger. Vad är lägervakternas ansvar? Vilket ansvar kan undflys genom att hävda att man endast ”lydde order” eller, än värre, att man ”gjorde bara mitt jobb”. Av någon anledning är det mycket lättare att se rimligheten i resonemanget om vi tänker Sovjetrysslands (en vinnarmakts) koncentrationsläger än Nazitysklands (förlorarmaktens) dito. Detta trots att urvalskriterierna var desamma (politiska motståndare, judar, homosexuella) och att det finns anledning att tro att fler fick stryka på foten i gulag än i nazismens läger. Det blir ganska uppenbart att vinnaren skriver historien – och att vår uppfattning om skuld och graden av orättvisa påverkats av detta.

Den enskilde lägervakten kan påvisas ha haft en sorglig och brokig uppväxt, hemska levnadsförhållanden och en brist på goda förebilder. Det är inte konstigt att han (eller hon) inte kunde inse vidden av dennes agerande. Våldet och övergreppen försvaras inte, men vi förstår på något anonymt och avpersonifierat sätt ”orsakerna”. Vi kan ”förklara”, i någon slags underlig direktkausal mening, vad sådana handlingar kommer ifrån – vad som möjliggjorde och eventuellt underblåste övergreppen.

Ett sådant resonemang kan måhända vara nyttigt ur psykologiskt perspektiv för att ytterligare förstå utvecklingen och anammandet av en personlig moral. Liksom individens rättfärdigande av hemska övergrepp. Kanske också hennes skyddsmekanismer: avhumaniseringen av offer, förträngningen av minnen, osv. Men är det ett försvar? Gör det handlingarna mindre hemska; lindrar det lidandet som åsamkats andra människor?

Kanske inte. Men problemet är att vi idag inte besvarar frågorna med ett klart ”nej” och ett avståndstagande, utan att vi istället anammar en amoralisk (och, vill vi gärna intala oss, en mer intellektuell och bildad) synvinkel där individen inte längre ses som ytterst ansvarig för sina handlingar. Visst påverkas vi av och, i viss mån, färgas av vår tid, vår uppväxt, vår utbildning, osv. Men detta betyder i sig inte att vi står utan ansvar för våra handlingar; vi har trots allt i slutänden endast oss själva att utgå ifrån och förlita oss till. Det är vi som tar det slutgiltiga beslutet och det är vi som i detta skede väljer vad vi grundar det i. Våra handlingar är i grund och botten en förlängning av oss själva – och därmed ett uttryck för vår moral – och således vårt ansvar.

Problemet är att vi idag inte längre vill kännas vid detta ansvar, utan tror oss vara i allt större utsträckning befriade ifrån det. Men utan ansvar mister vi vår frihet, för ansvarslösheten måste innebära att vi inte längre kan anses ha makten över våra handlingar – och därför är handlingarna inte längre våra. Om allt vi gör är ett resultat av anonyma krafter som vi varken är en del av eller kan påverka, då kan vi inte längre skilja rätt från fel eller godhet från ondska. Om våra medvetanden endast flyter i en dimma utan vare sig karta eller kompass, då har vi ändrat synen på vad det är att vara människor.

Frihet och ansvar är två sidor av samma mynt, alldeles oavsett om vi anser oss (eller andra) förmögna att ta detta ansvar. Om vi undflyr det ena urholkar vi och förlorar det andra. I den meningen lever vi i en nedsläckningens tid, för i sökandet efter en värld utan ansvar finner vi endast ofrihet och förtryck. Vi blir hjälplösa inför det brutala, hårdföra våldet – och vi mister förmågan att förkasta, fördöma och förvisa det. Den ansvarslöse människan är slav inför impulserna, passionerna och intrycken. Hon mister allt som gör henne till människa.

Idag lever vi till synes i förvissningen om att vi är fria för att vi underlåter och undkommer ansvar. Detta hade blivit tydligt om Nürnbergrättegångarna hållits 2013-14 istället för 1945-46.

 

Läs alla artiklar i denna serie här.