Postrationell, utopisk socialdemokrati

Jag uppmärksammades, via Pete Boettke på George Mason University, på en artikel ur keynesianskt perspektiv som trots detta är väldigt läsvärd. Artikeln är en slags krönika, en gammal vänsterman som sjunger John Maynard Keynes lov. Men den är välskriven och visar tydligt de missuppfattningar som inte verkar gå ur tiden, och de rena historieförfalskningar som görs i den varma och goda etatistiska socialismens namn.

Exempelvis hävdas mellan raderna att Keynes, ”the great economist”, var något annat än och löste problem som andra tagit ipp men varit oförmögna att finna lösningen till: Maltus, Marx… Detta trots att, som Rothbard visar i dennes upperliga ekonomiskhistoriska verk i två volymer, vissa centrala idéer löper som en röd tråd genom Maltus-Marx-Keynes.

Mer explicit hävdar författaren att varken Maltus eller Marx hade en ”teori om ekonomisk tillväxt”, vilket är en av anledningarna till Keynes genialitet. Men det är ett orimligt och orättfärdigt uttalande: vad är ekonomisk tillväxt om man anammat arbetsvärdeteorin? Tillväxt är nödvändigtvis en ökning av arbetskraften, vilken producerar allt värde. Att öka penningmängden har ingen och kan inte ja någon som helst effekt på värdeskapandet under arbetsvärdeteorin. Kritiken är således obefogad, inte minst som t ex Marx förstod arbetsdelningens betydelse för produktivitet. Keynes teorier om ekonomi och tillväxt verkar helt frikopplade från produktion; Marx var helt enkelt en mycket bättre ekonom än Keynes någonsin blev.

Lägg till detta uttalanden som detta:

the entrenched interests and ideas of the era of market liberalism have regained control, pushing disastrous policies of ‘austerity’ and yet more structural ‘reform’ on free-market lines

Det är detta som är den egentliga kärnpunkten i kritiken av nuet, men som förefaller ha föga med verkligheten att göra. Inte minst som författaren verkar vilja tolka vissas retorik som en stark strömning genom ekonomi, politik och samhälle. Men det är en konstig syn, inte minst som västvärldens befolkningar nästan uteslutande hyser liknande uppfattningar som skribenten ifråga – och röstar därefter. Vem är det som påtvingar dem denna marknadsliberalism som dessutom verkar innebära en ständigt ökande mängd regleringar (”marknad”), ett ökande skattetryck (”marknad”) och större och mäktigare byråkratier (”marknad”) tillika en polis- och krigsstat (”marknad”) nästan utan historiskt motstycke…? Keynesianer, liksom andra etatistiska socialister, uppskattar inte resultatet av sin politik, men vill inte tänka om: istället projiceras deras politiks och ekonomiska interventions resultat på den ”fiende” som de moraliskt redan gett skulden för allt ont. Om det inte kallats politik skulle det finnas en psykologisk diagnos nära till hands för sådant struts- eller verklighetsfrånvänt beteende.

Den etatistiska socialismen lever ständigt med denna verklighetsfrånvändning, som de ofta uttrycker i termer av ”post-scarcity”. De tror på största allvar, liksom Keynes, att vi med teknologisk eller politisk hjälp kan avskaffa bristen på varor, tjänster och resurser. Det enda som hindrar oss är den obegränsade egoismen och begäret hos kapitalister. Det finns inte i deras föreställningsvärld att människor alltid vill ha mer, vill ha det bättre – eller att vi fortfarande kan få det bättre. Men samtidigt är det för många av dem en självklarhet att köa för att lägga vantarna på den senast i raden iPhones. Att det inte finns en iPhone till alla som vill ha en, oavsett om de vill eller kan betala för den, är något man beskyller ”marknaden” för.

Likaså för Keynes, som i sin föreställningsvärld satte likhetstecken mellan sparkapital och brist, liksom han ansåg att anledningen till bristen på varor, tjänster och arbete var en brist på pengasedlar – inte en brist på produktion. Faktum är att Keynes frånkopplar nära besläktade koncept som produktion, värde, levnadsstandard och kostnad. Det ena har inte med det andra att göra, så vi kan få värde utan vare sig produktion eller kostnad; om vi bara väljer att se på världen på ett annat sätt så ska vi se att det egentligen inte finns någon brist – och heller ingen substitution. Vi är endast tvungna att göra val mellan värden för att kapitalister styr, sitter på pengarna och ”håller tillbaka”. Om vi istället med statens hjälp förser alla med tillräckliga summor för att köpa allt de vill ha så upphör bristen.

Keynesianerna tror sig leva i en Edens lustgård där Djävulen i form av kapitalisten lagt beslag på så mycket av det obegränsat tillgängliga att allt för oss andra blivit bristvaror. En logisk omöjlighet, förvisso, men en känslomässigt stark betraktelse av ”orättvisor” som förändrar det raster genom vilket vissa människor ser sin omvärld. Ekonomisk lag, dvs nödvändigheten att varje val har en [alternativ]kostnad, kan upphävas om vi hänger oss till en tro på en värld bortom brist och således en värld där alla kan få allt.

Barn har en underbar fantasi och har svårt att skilja mellan påhitt och verklighet. När vi växer upp lär vi oss den livsviktiga skillnaden mellan vad som är verkligt och vad som är fantasi. De som inte förmår frigöra sig från detta och därför lever i en fantasivärld medicineras; vi kallar det psykiska sjukdomar, för det är med nödvändighet skadligt: orsaker har ingen effekt, vad som helst är möjligt. Men ekonomiskt och politiskt blir skadan större och drabbar även oskyldiga; och vi har andra termer för att beskriva detta: Keynesianism och socialdemokrati.

Artikeln finns att läsa här: The golden age – the 15-hour working week predicted by Keynes may soon be within our grasp – but are we ready for freedom from toil?