Utbildning har blivit standardlösningen på allehanda problem i vårt moderna samhälle. Och utbildning är också det som ofta levereras som det som förde Sverige och andra länder upp ur sin tidigare fattigdom. Delvis är detta korrekt, men utbildningshetsen har kommit att bli kontraproduktiv och skadlig. Om utbildning en gång var lösningen så är den idag en del av problemet.
Men hur kan det då komma sig att utbildningen verkar ha delvis spelat ut sin roll just när informations- eller kunskapssamhället står för dörren? I den här artikeln försöker jag diskutera vad utbildning har för ekonomiska effekter och vad den betyder för en marknad som helhet. Det beror nämligen på hur marknaden är beskaffad – och framför allt var i utvecklingen den är – huruvida utbildningen har effekt, samt vilken effekt den har. [1]
Utbildningens roll i Sveriges utveckling
Utbildningen har spelat en central roll i svensk politik sedan den obligatoriska folkskolan infördes 1842. Skolan skulle ge samtliga barn grundläggande kunskap och därmed skapa en minsta gemensam nämnare vad gäller kunskapen och därmed förbättra livsvillkoren och öka möjligheterna till utveckling för en stor del av befolkningen. Satsningen på allmän skolgång har sedan dess setts med blida ögon och varit en hörnsten i svensk utvecklings- och jämlikhetspolitik.
Satsningen förde bland annat med sig att analfabetismen relativt snabbt avskaffades, vilket möjliggjorde stora effektiviseringar inom kommunikation och samordning och planering från staten och myndigheter. Men det betydde också att svensk arbetskrafts produktivitet ökade generellt, vilket i sin tur ytterligare stärkte svensk konkurrenskraft och välståndsutveckling genom ekonomisk tillväxt.
Efter folkskolans införande har satsningar på skola skett löpande såväl som med framflyttade positioner till nioårig grundskola, allmänt och därefter treårigt gymnasium, samt med allmän tillgång till högskole- och universitetsutbildning. De flesta av dessa satsningar har gett frukt i form av en starkt ökad produktivitet hos svensk arbetskraft, som ur internationellt perspektiv varit högst välutbildad.
Denna produktivitetsökning var möjlig just för att den gemene svensken hölls mer utbildad än konkurrerande arbetskraft utomlands, vilket lockade företag i högteknologiska och forskningsintensiva branscher att etablera åtminstone utvecklingsenheter i Sverige. Den relativt sett högre lönen för svensk arbetskraft var inget problem så länge den högutbildade svensken, trots långa ledigheter och förmåner, var mer produktiv än alternativ arbetskraft i andra länder.
Till detta ska läggas den långa tid i fred samt under ganska stor frihet (framför allt under andra halvan av 1800-talet) som svenskarna hade medan resten av världen led av bland annat två världskrig. Att den svenska staten därutöver satsade stort på infrastruktur för att underlätta produktion av varor och implementation av i Sverige företagen forskning underblåste ytterligare den svenska utvecklingen. Inte minst blev sådana investeringar i både utbildning och infra- och kommunikationsstruktur viktig alltmedan den svenska välfärdsstaten växte och marknaden reglerades i allt större utsträckning och i allt snabbare takt.
Detta kan tolkas som en bekräftelse på en keynesiansk syn på politiken, där statliga satsningar skapar tillväxt. Faktum är att den svenska utvecklingen, framför allt under efterkrigstiden, var både keynesiansk och till synes hållbar (bortsett ifrån det mixtrande med valutor och växelkurser som skedde över hela världen och slutligen resulterade i krisen på 1970-talet och, för Sverige, en mängd nedskrivningar av valutans värde). Och till viss del är detta korrekt.
Sverige gick under ungefär ett sekel från att vara ett av Europas fattigaste länder till att vara dess rikaste. Detta sattes igång genom rejäla avregleringar till följd av en klassiskt liberal våg i mitten av 1800-talet i kombination med utbildningsreformer, som var ”nödvändiga” för att tillgodose marknadens ökande krav på produktiv arbetskraft.
Från hjälp till stjälp
Men även om marknaden ”behövde” mer utbildad arbetskraft, vilket förstås är incitament för att utbilda sina anställda samt attrahera produktiv arbetskraft från utlandet, så är det inte en universell mirakelkur att utbilda hela befolkningen. Så länge den ekonomiska tillväxten till följd av den nyvunna friheten översteg kostnaderna av en allt större och så småningom skenande välfärdsstat underblåste utbildningssatsningar denna utveckling.
Den offentliga sektorns kostnader och statens ökande regleringar av arbetsmarknaden ledde till att marknadens aktörer sökte än mer produktiv arbetskraft för att täcka kostnaderna. Av den anledningen började lågproduktiva arbeten och således yrken med låga inkomster försvinna från den svenska arbetsmarknaden. Det var helt enkelt inte längre befogat för företag att anta kostnaderna av sådan arbetskraft när dessa kostnader alltmer översteg nyttan. Men så länge företagen som skapats och växt sig stora under den ekonomiska friheten på 1800-talet och de första decennierna på 1900-talet kunde exportera till länder som sargats av krigen, så översteg efterfrågan vida tillgången på arbetskraft.
Det ekonomiska problemet i Sverige var inte arbetslöshet utan bristen på arbetskraft. Och med ytterligare och ökande utbildningsinsatser och en ständigt utökad ”rätt” till förhållandevis hög utbildning hölls svensken på en mycket hög produktivitetsnivå jämfört med utlandets arbetskraft.
Problemen infinner sig på 1960-talet när Sverige inte längre kan dra fördelar av varken en relativt fri marknad (som sedan länge reglerats) eller fred (för resten av världen hade slutat kriga). Lösningen är då att på keynesianskt manér öka tillgången på kapital för svenska företag och samtidigt flytta fram positionerna vad gäller utbildning. Och detta tog slut i och med problemen på 1970-talet bland annat till följd av oljekrisen och att USA helt kapade banden mellan valutan och guldet.
När världen väl kommit ikapp Sverige är utbildningen inte längre ett konkurrensmedel eftersom kostnaden för allmän utbildning alltid är högre än utbildning med tydliga och rimliga syften. Kostnaderna som hittills delvis kunnat täckas och delvis skjutas på framtiden genom den enorma efterfrågan på svenska produkter från utlandet kunde inte längre skjutas framåt. Även om det finns många orsaker till att det så kallat ”glada” 1980-talet för Sverige var ett förlorat decennium, så spelade utbildningen utan tvekan en viktig roll. Skillnaden är att den ansvarslösa monetära politiken gav vika i och med krisen på 1990-talet, medan utbildningspolitiken inte utsatts för en liknande kris. Idag finns inte devalveringar längre i politikernas offentliga verktygslåda, men satsningar på utbildning och vidareutbildning är det första som kommer på de styrandes läppar så fort det finns risk för problem.
Utbildningen idag
Problemet är att utbildning är produktivitetsökande men liksom allting annat har avtagande marginalnytta. Att förflytta en befolkning från analfabetism till grundläggande kunskaper genom sexårig allmän (och obligatorisk) skolgång har förhållandevis stor effekt på arbetskraftens produktivitet. Att förflytta en hel generation från gymnasie- till högskoleexamen får långt mindre effekt, för att inte tala om att få alla med fil kand att skaffa sig en fil mag. Utbildning kan göra stor skillnad för en individ, men gör allt mindre skillnad för samhället i stort.
Dessutom framkommer med de framflyttade positionerna allt större problem i ekonomin vad gäller utförande av lågkvalificerade yrken. I ett samhälle där samtliga har en fil kand-examen, vem tar ut soporna? Sådana arbeten faller på dem som inte lyckas ta sig igenom systemet som förväntat (och därmed är något av paria) eller som i övrigt inte passar i mallen (såsom invandrare och flyktingar). Det är dessa grupper vi idag ser som lokalvårdare och busschaufförer, medan den politiska eliten oavbrutet talar om vikten av utbildning.
Fast vem förväntar vi oss ska ta ut soporna när hela befolkningen har fil mag-utbildning?
Ytterligare bevis för att den svenska arbetskraften idag är överutbildad snarare välutbildad ser vi genom den enorma användningen av kapital inom svenska företag. Idag finns knappast någon städare med kvast eller dammsugare, utan städning sker genom att styra maskiner med inbyggda städredskap. Allt mer av de lågkvalificerade tjänster automatiseras och tillhandahålls av maskiner. Det är inte för att arbetsdelningen kräver detta, vilket blir ett resultat av ett välmående samhälle vars ekonomiska utveckling belönar produktiv arbetskraft på annat håll. Det är för att det inte längre finns någon arbetskraft som önskar utföra sådana uppgifter (det anses inte ”värdigt”) samtidigt som den befintliga arbetskraften är så dyr att maskiner nästan alltid blir billigare.
Lösningen på detta är enligt politikerna ytterligare satsning på utbildning, omutbildning och vidareutbildning. Detta kommer givetvis att endast ytterligare höja ribban för vilken arbetskraft som är befogad samtidigt som allt fler banker och postkontor med kassörskor med fil mag-utbildning måste läggas ned på grund av alltför höga kostnader.
Men Sverige står inte ensamt i denna utveckling, även om landet varit ledande. Andra västländer har på liknande sätt satsat på utbildning som mirakelkur för att göra sig av ekonomiska problem, vilket också delvis varit ett problem genom att Sveriges relativa fördelar snabbt urholkats. Idag talas om en utbildningsbubbla i USA, vilket framför allt är ett resultat av den federala statens stora satsningar på att ”alla” ska ha universitetsutbildning. Det är inte helt omöjligt att detta blir nästa stora bubbla att brista. Var tar keynesianismen vägen då?
[1] Författaren är själv civilekonom, fil mag i informatik, pol mag i statsvetenskap, samt fil dr i nationalekonomi, samt arbetar som lektor vid University of Missouri.
Utbildning är trots allt även idag en av statens bästa investeringar om man bortser från påhittade fält som genusvetenskap mm. Det är naturligtvis ett problem när
man selektivt plockar in lismande akademiker i media för att lägga tyngd på statens argument för mindre frihet.
Alternativkostnaden att ha folk arbetslösa i dagens system är högre än utbildning.
Men marginalnyttan för samhället för varje ny utbildad i olika fält minskar snabbt när man når en mättnad i marknaden.
Man borde ju också diskutera vilken kvalitet utbildningen har som vi producerar i Sverige. Skolan kostar mer och mer och utbildningsnivån i flumskolan går bara ner. Bor sedan länge i Asien och är mycket imponerad av utbildningsväsendet här.
Det är sant, Anders Fredrik. Utbildningen i Asien är långt ifrån dålig. Det intressanta här är att denna bygger väldigt mycket (i alla fall i den så kallat fjärran östern) på vad vi skulle kalla gamla samhällsstrukturer med höga krav och familjeansvar. Det vore intressant att genomlysa kulturens effekt på utbildning.
Vad gäller den svenska utbildningens kvalitet så kan man säga mycket. Men nivån ligger i alla fall en bit över den i USA. Så sett ur det perspektivet är den knappast dålig. Men kvaliteten är starkt sjunkande i hela västvärlden, och frågan är varför. Själv tror jag att kultur och inställning spelar en stor roll, liksom den hyperdemokratisering som skett.
Med det senare syftar jag på den dumdristiga överjämlikhetssträvan som gör gelikar av alla alldeles oavsett deras erfarenheter, kunnande och (ut)bildning. T ex räknas min ”åsikt” i nationalekonomiska frågor lika högt som vem-som-helsts, trots min utbildning och mitt kunnande – och trots deras eventuella brist på densamma. Det är en intressant (men inte särskilt positiv) utveckling när alla skall utbilda sig mer, men där utbildningen betyder mindre (socialt, politiskt och ekonomiskt).
Jag misstänker att i ett fritt samhälle skulle de flesta nöja sig med 3-4 års skola. Kan man läsa, skriva, och lite aritmetik så kan man försörja sig i de flesta arbeten. Det viktigaste lär man sig ändå i verkligheten, på jobbet. De entreprenörer som behöver specialkompetens kan utbilda sin personal. Varför ska tant Agda betala för det?
De få som vill försörja sig på raketforskning eller liknande skulle naturligtvis investera mer i sin bildning än övriga. Så statens utbildningsprogram är ett av vår tids absolut största slöserier, ett regelrätt ekonomiskt svart hål.
Jag är inget snille. Men hade jag haft en unge i 7 års ålder hade jag säkerligen genom deltidsstudier (låt säga 3 timmar varje lördag och söndag; och 2 timmar varje vardagskväll + lite ”läxor”) i 5 år kunnat utbilda denne bättre i att läsa och skriva svenska språket, matematik, historia, samhällskunskap, ekonomi och fysik (biologi o kemi hade jag behövt lite hjälp med) MYCKET BÄTTRE än vad den kommunala skolan gör på 9 år. Helt ”gratis”! Här räknar jag inte ens med det faktum att min kvinna såklart skulle kunna stå för en del av undervisningen.
När jag tänker efter så är nog enda jag har med mig sedan grundskolan: grundläggande matematik och läsa och skriva. Det var vad jag lärde mig på 9 år + några fraser på tyska. Gymnasiet och högskolan kan åtminstone ge något man har nytta av. Själv läser jag historia vid universitet på fritiden men skulle aldrig få för mig att belåna mig för en sån hobby, vilket många gör! Har bekanta som läser sociologi och liknande i åratal för att det är ”intressant”, inte för att de är särskilt säkra på att det kommer att finnas arbeten inom det området. Många jobbar ingenting under studierna.
( Ser givetvis hyckleriet i att jag utnyttjar gratis utbildning för att tillfredsställa en hobby :p Men med all skatt man betalar tycker jag att jag förtjänar det 😉 )
Nils Dacke:
Absolut, jag har lärt mig mer från bildande verksamheter jag har deltagit i av egen fri vilja än vad jag har gjort i skolan. Den lilla grunden av främst matematik och läs- och skrivkunskaper hade jag utan problem kunnat tillgodogöra mig av någon i min omgivning.
Elever är ofta så förbannat ignoranta, ouppmärksamma och oengagerade att de knappast kan tillgodogöra sig undervisningen. Jag har i alla fall vid många tillfällen varit ensam om att peka ut de felaktigheter som lärare stundtals lär ut, saker som uppenbarligen passerar som fullt rimliga för den överväldigande majoriteten av elever. Ett bra exempel:
Läraren förklarade hur bergvärme och värmepumpar fungerar. Plötsligt hör jag ett uttalande som skulle – om det hade varit korrekt – vederlägga den konventionella termodynamiken. Jag väntar några sekunder för att se om någon annan i klassen har några invändningar innan jag ifrågasätter påståendet. Läraren hävdar på fullaste allvar att kollektorvätskan som cirkulerar nere i berget är varmare efter det att den har passerat förångaren – där värmen överförs till värmepumpens slutna system – och går ner i marken igen än vad den är när den kommer upp. Jag påtalar det absurda i att utvinna värme ifrån någonting – kollektorvätskan – som man samtidigt värmer upp. De övriga hånar mig ”du har nyss blivit introducerad för detta, han har jobbat med VVS i 40 år, så jag tror att du är lite fel ute” etc, men jag lyckas i alla fall få en person att hålla med mig. Jag fortsätter att debattera med läraren i flera dagar, han tar med bilder på mätvärden från hans egen anordning som mycket tydligt visar att returen är varmare än tilloppet. Jag påtalar det absurda i att han lär ut saker på en utbildning baserat på ett uppenbart mätarfel på hans egen utrustning hemma. Tillslut så bekänner han färg, han hade trots allt insett det absurda i det hela och slitit upp isoleringen runt rören och sett att mätanordningen hade lossnat, eller om de satt på fel rör, eller hur det nu var…
Tydligen har svensk grundskola misslyckats med att lära majoriteten av sina elever någon form av grundläggande naturvetenskap och allmänt sunt förnuft, t ex att man inte blint kan lyda en förment auktoritet och att man bör tänka kritiskt. Fast det är säkert så att jag tillhör den obekväma majoriteten, en fritänkare som inte drar sig för att ställa några frågor eller att ifrågasätta någon oavsett dennes intellektuella auktoritet, en potentiellt problematisk medborgare. Det bästa staten kan ha som medborgare är ju trots allt konformistiska socialliberaler, vilket den svenska skolan faktiskt är fantastiskt skicklig på att fostra.
”Själv läser jag historia vid universitet på fritiden men skulle aldrig få för mig att belåna mig för en sån hobby, vilket många gör!”
Man är snarare en idiot om man inte tar studielån om man har möjlighet, räntan är absurt låg, behöver du inte pengarna så är det ändå lika bra att låna för att i så fall investera/placera pengarna.
”Man är snarare en idiot om man inte tar studielån om man har möjlighet, räntan är absurt låg, behöver du inte pengarna så är det ändå lika bra att låna för att i så fall investera/placera pengarna.”
Ja, faktiskt är det så. Låna till 1,5% ränta och få 10% avkastning på pengarna. Likaså med bolån. Amortera inte lånen utan avsätt pengarna där du får högre ränta i avkastning än vad låneräntan är.
Tror iofs 10% är lite väl mycket att räkna med i avkastning för en genomsnittlig bidragspluggare eller bolånetagare.
Jo men de flesta tar inte studielån för att investera. Utan för att festa och slippa jobba. Typ.
Sen kan man ifrågasätta det moraliska i att ta studielån. Det är trots allt pengar som tas från folket under hot om dödligt våld, och lånas till dig i princip gratis.
Det är svårt att ha en god moral i vår fina välfärdsdemokrati. När ska man utnyttja systemet och när ska man det icke? :-S 🙁
Det är moralskt riktigt att tömma staten så mycket som möjligt för att vara med och knäcka systemet.
Här gör somaliska invandrare en jätteinsats och det är bara en tidsfråga innan välfärdsstatens korthus och pyramidspel brakar samman.