Ett tabubelagt tabu

Helt utom räckhåll för alla svenska mediakonsumenter pågår idag en rätt omfattande diskussion om det så kallade ”war on drugs”, dvs staternas repressiva narkotikapolitik. Under de decennier som detta ”krig” pågått har man nämligen sett verkliga resultat. Snarare än en minskning av antalet narkotikaberoende och missbrukare har siffran gått upp. Samtidigt dör allt fler av överdoser och feltrippar och dåliga produkter. Och samtidigt ökar staternas budgetar för ytterligare repression. Rejält.

Är det värt det?

Den frågan ställer allt fler – och allt fler som åtnjuter respekt, har inflytande, samt makt. Detta är centralt i Breaking the Taboo, en dokumentär som nyligen lanserades tillsammans med en global kampanj för att uppmärksamma de verkliga effekterna av kriget mot narkotikan (Morgan Freeman är berättare i dokumentären). För resultatet av kriget har väldigt lite med narkotika(miss)bruk att göra – det handlar mer om maffians makt (som stärks avsevärt genom förbudet och repressionen), kriminaliteten (som går upp tillsammans med priset på den hårt motarbetade narkotikan), samt dödstalen (både narkotikaberoende som inte får tag på rena produktere och i maffians krig om monopol över narkotikadistributionen). För att inte tala om den klassfråga narkotikan blivit i t ex USA.

Bakom kampanjens står nio presidenter, bland annat Jimmy Carter, Lech Wałęsa och Vicente Fox, liksom hyperentreprenören Richard Branson, artister som Yoko Ono och Sting, författare som Mario Vargas Llosa och ekonomer som Kenneth Arrow. Ett gäng nobelpristagare och ”ledare” i världspolitiken liksom en massa annat inflytelserikt folk. Det borde få en del medialt genomslag, inte sant?

Och visst har både uppropet och dokumentären fått en del uppmärksamhet (se Google News här), men inget direkt genomslag. Frågan är helt enkelt så infekterad och går så djupt i statens självpåkallade roll som samhällets och allas stora räddare. Om narkotikapolitiken kan ifrågasättas, då kanske alla andra krig (mot fattigdom, mot analfabetism, mot terrorism, och så vidare) också kan ifrågasättas. För kanske är krigen kontraproduktiva? Och i grund och botten handlar det ju trots allt om en frihetsfråga: antingen har du rätten till din kropp, inklusive rätten att förgöra den – eller så har staten den rätten. Och historiskt är ju svaret uppenbart: staten tar sig den rätt den vill ha över både dig och din kropp.

Och i Sverige? Ha! I Sverige har filmen inte ens nämnts i media – och så kommer det säkert att förbli. Svenskarna ska inte utsättas för något som kan få dem att ifrågasätta statens godhet.

 

Se filmen här: www.youtube.com/breakingthetaboofilm ; skriv under Avaaz-uppropet här.

9 reaktioner på ”Ett tabubelagt tabu”

  1. Lustigt. Jag såg filmen i natt. Den är bra. Ryssland bl.a. ser på narkotikan som ett större problem än terrorism.

  2. Miljöproblem, narkotika och terrorismen behövs för att sätta upp den fascistiska staten i väst. Det arbetet pågår för fullt och inget tyder på att liberalismens historiska tyngd kommer stå emot de fascitiska krafterna.

    Samtidigt så sprids liberalismen i Asien och lyfter land efter land ur fattigdomen.

  3. Personligen är jag negativt inställd till både uppers downers och folk i denna dokumentär. Dock ser jag hur fel drogpolitiken är, ekonomiskt och socialt. Det enda som egentligen funkar är att släppa skiten fritt. (passez moi l’expression)

    1. Visst är det så, Erika. Oavsett vad man tycker om droger så framstår kriget som oerhört dumt och kostsamt; inte ens den som tror att jorden går under om någon knarkar kan med alla paddlarna i vattnet förespråka ”kriget mot narkotikan” med tanke på dess effekter. Men problemet idag är att dessa effekter inte lyfts fram och de som försöker få fram dem tystas. Hur ofta möts inte ”drogförespråkare” (vilket för övrigt sällan är deras ståndpunkt) i TV-studion av föräldrar vars barn dött i överdos och läkare som talar om drogmissbrukets konsekvenser? Debatten handlar sällan (eller aldrig) om politiken och dess effekter, utan endast om någon slags moralpanik och att man ”måste vara emot” droger.

      Det är detta den här kampanjen gör så bra – lyfter fram vad effekterna av förbudet är. Vilket borde vara det första man ser till.

  4. Jag är mycker emot droger i alla dess former. Jag har arbetat med missbrukare. Trots det anser att det är upp till var och en vad var och en vill stoppa in i sina kroppar.

    Det är helt okej om dessa personer samtidigt tar fullt ansvar för de konsekvenser det innebär, både socialt och ekonomiskt.

    Skulle man i den offentliga debatten jämföra marijuana, kokain, amfetamin och heroin mot vanliga helt legala läkemedel så kanske folk skulle haja till lite. Det dör fler människor av legala läkemedel än vad det dör folk av de narkotiska preparat jag räknade upp.

    Både Elvis Presley och Whitney Houston var narkotikamissbrukare men det som tog livet av dem var läkemedel utskrivna av läkare.

    Om vi kunde försäkra oss mot dödsfall i narkotiska droger och mot legalt läkemedel skulle det vara troligt att premien blev högre för legala läkemedel.

  5. Man ska vara konsekvent när det gäller droger. Alkohol skapar mest lidande för anhöriga och medmänniskor då den alkohol påverkade ofta blir aggressiva och mördar, våldtar och misshandlar.

    Inget är så cancerframkallande som tobak. Rökning av Hash är inte cancerframkallande. Men man blir trög i huvudet.

    Alla droger är negativa om bruket går över till missbruk på samma sätt som med mat.

    Missbruk ska alltid behandlas av professionella utan moraliska övertoner.

    Man kan säga att droger är moral-neutrala.

  6. När jag tänker efter lite från den tid då jag arbetade med missbruk, så var det folk som fick ”återfall”. Det var i sig inget större problem utan det stora problemet var att det innebar att personen började begå brott (höga kostnader att missbruka) och det ledde mer eller mindre alltid till fängelse innan personen lyckades begära hjälp igen mot missbruket.

  7. För att koppla till mitt inlägg ovan med länk till en video, som visar att alla som begått skolmasaker har varit psykisk sjuka och använt psykofarmaka.

    Jag fick en liten tanke idag, att om marijuana varit legalt i USA kanske dessa ungdomar hade valt att röka marijuana i stället för att få en massa legala droger utskrivna av psykiatriker. Alltså, då hade de inte berått dessa dåd.

    Bara i dag på ”Ring P1” så betecknade Täppas skolskjutningarna som dåd av dårar. Men det är inga dårar utan bara psykisk sjuka personer som har utvecklat ett våldsbeteende på grund av de läkemedel de har fått.

    Av vad jag förstod av videon tar 100 miljoner amerikanare varje dag något piller för att må bättre.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *