Det är tur för Andreas Cervenka att han allt som oftast använder hagelbössan i sin jakt på ekonomiska problem, för då träffar han ju alltid något. Så är också fallet med den senaste ”analysen” på SvD Näringsliv: Var är tråkbanken? I denna får vi veta allt möjigt om allt möjligt, men samtidigt egentligen ganska lite om det mesta som är värt att förstå. Kanske blir det så när man inte har en aning om vad man skriver, kanske för att man inte har en ekonomisk teori som guide i djungeln av osammanhängande data.
I artikeln slängs all möjligt vår väg för att visa – eller i alla fall mellan raderna skriva oss på näsan – att något är fel och att det måste fixas. Visst är något fel. Men det är inte alls det som Cervenka tror.
Bortsett ifrån de tröttsamma dumsocialistiska slängarna som är Cervenkas kollegors signum – ”de stora avregleringarna under 80- och 90-talen” – så får vi veta att:
när privata bankkrediter överstiger 90 procent av BNP tycks finanssektorn bli tärande istället för närande. I Sverige var motsvarande siffra 143 procent år 2011 enligt Världsbanken
Jo, så är det kanske. Det verkar i alla fall finnas något samband mellan siffrorna. Men var är förklaringen? Nej, det kommer faktiskt ingen. För Cervenka anser sig nog inte behöva leverera en. Att BNP är ett mycket omtvistat begrepp – som dessutom i stora delar inkluderar produktion som inte är av marknaden värderad och därför endast påhitt – är något som man inte nämner i media. Det är bättre att låtsas att det är en objektiv siffra på någon slags rikedom.
Att privata bankkrediter överstiger 90 procent är visst heller inte någonting som vi bör förvånas över. För den frågan kommer inte ens upp i Cervenkas ”analys” som baseras nästan helt på det i media så gångbara (och allmängiltiga) argumentet guilt-by-association. Men låt oss se närmare på denna siffra, fast med vägledning av ekonomiskt kunnande istället för journalistiskt dravel.
BNP (om vi nu för argumentets skull godtar begreppet) mäter värdet på samtliga varor och tjänster som produceras (dvs handlas) i ett land under ett års tid. Det man mäter är främst det som säljs till konsumenter, eftersom det är först där som produktionen fullbordas. Hur mycket pengar krävs för att dessa varor och tjänster ska komma till sina slutliga ägare? Med tanke på att transaktioner sker dagligen under året så behövs inte i närheten av hälften så mycket kontanter (inklusive digitala ”pengar”) för att all handel ska kunna ske. Faktum är att vi borde kunna klara oss på en hundradel. Eller ännu mindre? Så varifrån kommer alla dessa pengar som är 143 procent av BNP och lånas ut? Det borde finnas en väldig massa pengar överallt om så mycket pengar kan lånas ut av banker i privata bankkrediter.
Men så är det ju inte.
Problemet är att pengar skapas av det bankväsende som tjänar pengar på att låna ut dem. De ”trycker” helt enkelt en massa nya pengar när de vill tjäna räntor på nya lån. Detta har Cervenka själv påpekat bland annat här och här. Fast det har han visst glömt nu när finansmarknadern – ni vet, de ”avreglerade” och ”fria” – ska tvålas till.
Den som kan något om ekonomi vet att i vanliga fall är sparande detsamma som investering. Att spara för framtiden (dvs avstå ifrån konsumtion i nuet) frigör kapital till investeringar i produktion och produktivitet för att tillfredsställa framtida efterfrågan. Marknaden är framåtblickande och syftar hela tiden till ökad nytta framöver.
Pengars värde bestäms i sin tur av tillgång och efterfrågan, dvs kvantiteten pengar respektive hur mycket pengar som konsumenter vill ha i fickan för allehanda inköp som måste göras (eller för ökad säkerhet ”ifall att”). Sparkapital är inte en del av efterfrågan på pengar, utan är det som konsumenter i nuet avstår ifrån för att istället konsumera i framtiden. Detta sparkapital görs istället tillgängligt av banker genom lån till entreprenörer, som investerar för att göra vinst på att tillfredsställa framtida efterfrågan.
Om bankerna istället för att attrahera spar-/investeringskapital (genom att erbjuda tillräckligt höga räntor) trycker nya pengar, så kommer pengarnas värde att sjunka. Det finns helt enkelt en sabla massa stålar samtidigt som efterfrågan på dessa pengar inte finns. Detta får priser att stiga när vissa grupper (bankerna, samt de som av bankerna får tillgång till pengarna) börjar köpa varor och tjänster till gamla priser med nya pengar; när priset går upp ökar också efterfrågan på pengar. Det leder till att varje krona blir mindre värd än tidigare – och det undergräver sparandet.
Faktum är att sparmedel minskar i värde för att bankerna trycker nya pengar. Det blir mer fördelaktigt att leva på kredit.
När bankerna lånar ut så mycket pengar att det överstiger 100% av värdet av allt som produceras så är det dystra tider. Det är inte svårt att se att vi riskerar hyperinflation. Vad händer när alla dessa pengar når slutkonsumenten och priserna justeras? Prisinflationen går i taket och efterfrågan på pengar minskar när folk i gemen upptäcker att pengarna hela tiden förlorar sitt värde (kan köpa färre varor), vilket ytterligare ökar värdeminskningen på pengarna.
I detta skede anser keynesianer att man ska trycka upp nya pengar för att skapa ytterligare en bubbla, precis som man skapade en fastighetsbubbla när IT-bubblan sprack. Helt enligt Paul Krugmans rekommendationer (som han sedermera tagit avstånd ifrån för att det låter så sabla dumt – men han föreslår istället andra bubblor). Och det är denna logik som av någon anledning är så attraktiv hos journalister: att staten genom bankväsendet ska skapa mer pengar för att underblåsa ekonomin. Även Cervenka hamnar i fällan av och till.
Samtidigt kan han inte låta bli att peka finger mot ”finansmarknaden” som är ”avreglerad” men ändå tvingas fördela bluffpengar till investeringar där de gör som mest nytta.
Faktum är att Cervenka inte har en aning. Han vet helt enkelt inte vad han pratar om, men han nappar så fort han får syn på en artikel med berättelse som gör sig bra i några one-liners. Och då skriver han sin ”analys” och smäller in några siffror, lite guilt-by-association och allehanda slängar mot sådant som redan ligger i folkmun. Men man borde kunna kräva att han har lite mer på fötterna när han skriver ”analys”.
Att skjuta med hagelbössa gör förvisso att han träffar ett och annat rättmätigt byte, men det betyder också att han ödslar det mesta av krutet utan att träffa något alls. Eller, vilket är ännu värre, underblåser den ekonomiska ignoransen.
Haha, om Cervenka skjuter med hagelbössa så skjuter du allt som oftast med ett välriktat armborst… 😀
Jag är dock inte säker på att jag håller med om din analys av bankväsendets roll till 100 procent… Ska försöka utveckla detta i ett inlägg så småningom 🙂
Bankerna avreglerade??
Innebär det att de står för sinna egna kreditförluster?
Det är två litet lustiga ord ”bankernas avreglering”. Vad avses som avreglering. Är det att kronan blev flytande?
Angående bråkdelsreserver har jag i alla fall fått den uppfattningen att bankerna inte har ”carte blanche” på att skapa digitala pengar utan de ska ha fått en mängd av Riksbanken först. Eller är det baserat på hur mycket inlåning de har, eller någon annan behållning.
Någon som kan reda ut ovan undran?
@Göran,
Som du säger är det inte ”carte blanche” för banker att skapa penningsubstitut, utan denna förmåga kommer alltid att vara kopplad till de likviditetsrisker som uppkommer till följd av utlåningsverksamheten. Sett från hela systemets synvinkel så är likviditetsriskerna dels kopplade till bankernas policy vad gäller finansiering och utlåning och dels till den totala likviditeten i banksystemet, vilken Riksbanken i betydande grad kontrollerar. Idag tillämpas dock inte några kassakrav i Sverige, d.v.s. det finns ingen reglering som säger att bankernas likviditet måste vara av en viss storlek i förhållande till inlåningen. Det man har är kapitaltäckningskrav, vilket innebär att bankens utlåning till allmänhet och företag begränsas av storleken på bankens egna kapital.