Vi har tidigare postat den av SvD Brännpunkt refuserade artikeln till svar på dumheterna från LO-jurister och dumheterna i moderaten von Sydows svar. Igår publicerade SvD brännpunkt ”slutrepliken” i ämnet. Och med detta blir det uppenbart varför undertecknads artikel refuserades: illusionen måste upprätthållas. Till varje pris.
För i Jonsson och Arvidsson-Thonängs svar till von Sydow fortsätter man på samma spår utan någon grund. Helt enligt sed uttrycker man förargat att regeringen är ”nyliberal” (ett ord som inte betyder någonting alls längre) och att man vill gå så ofattbart långt vad gäller skattesänkningar att ingen någonsin hört på maken. Det är i alla fall så många som inte erkänner sig ”nyliberala” kommer att läsa artikeln.
Och detta är ju lustigt, för det undertecknad skrev i den här på bloggen publicerade artikeln, var att om man kan utläsa något av von Sydows svar så handlar det ju om en breddning av skattebasen som innebär ökade skatteintäkter – om än med lägre skattesats. Med andra ord: LO:s dönickar (i brist på bättre ord) förargas över regeringens nyliberala skattesänkningar, som de facto är skattehöjningar. Och regeringen (genom den mognande broilern von Sydow) svarar att det är viktigt att sänka skattesatsen samtidigt som man ökar skatteintäkterna. Vilket får LO-folket att gå i taket.
Va?
Det finns bara ett sätt att försöka förstå detta: det är politiskt lurendrejeri när det är som sämst. Bägge sidor förfasas över en fråga som är totalt oviktig (skattesatsen) samtidigt som de är rörande överens om att öka skatteintäkterna och således öka skattebördan på företag som grupp.
Jag mäktar inte tro att SvD Brännpunkts redaktörer är så urbota bakom flötet att de inte ser vad som står i texten de redigerar och beslutar sig för att ödsla dyrt tidningspapper på. Journalister och redaktörer är trots allt professionella texthanterare, så hur kan man komma undan med sådant lurendrejeri? Svaret är givetvis att SvD Brännpunkt antagligen vill ha diskussionen – och vill underblåsa den. Genom att cementera illusionen om de två motpolerna [nya] moderaterna och socialdemokraterna skapar man illusionen av motsättning och debatt. Och detta leder till mer att skriva i tidningarna – och fler debattartiklar från fräcka politiker (som givetvis är förfärade).
Jag håller med om slutsatsen. När man pratar med folk så verkar det som om det dom försöker göra funkar väldigt bra. Väldigt mycket detalj diskussioner. Aldrig tanken runt vad som händer, alltid procentsatsen.
På Svengelska Dagbladet är man verkligen inte professionella texthanterare! Förutom den undermåliga språkliga nivån, så kryllar det av rena skrivfel. Deras mjukvara har uppenbarligen inte ens en sån enkel stavningskontroll som Google bjuder på gratis i denna ruta som jag nu skriver i. När man granskar tidningen närmare, så är det häpnadsväckande vilken undermålig produkt det är! Och inte bara för propagandan den driver, utan även på många objektiva sakliga sätt.
När makten efter 100 år har mergat till en diktatur enhet så är det naturligtvis viktigt att hålla uppe illusionen av motpoler.
Alla vid maktens gryta tjänar på detta.
Sverige hadde naturligtvis inte fått världens näst högsta skattetryck för producerande individer om den fria media gjorde jobben sinn.
Det finns ingen fri lunch och det vet Svd:
http://www.medievarlden.se/nyheter/2010/09/svd-behover-presstod-oavsett-vinst
På tal om professionella texthantera. Jag lyssnade på Debatt på SVT igår där det talades en del om journalisternas ansvar eftersom de var professionella och ställer det i ett motsatsförhållande till ”amatörbloggare”.
Det är naturligtvis en ren rappakalja och mer eller mindre ett skråtänkande.
För det första innebär inte en utbildning att man ens har förstått utbildningen.
För det andra så finns de faktiskt bloggare som har långt mycket mer kunskaper än journalister har i specifika ämnen och det är en väldig tur. Det är väl kanske detta som gör att massmedia mer eller mindre försöker sätta krokben på Internet och förringa vanliga människor som skriver.
För det tredje kan vi nog inte betrakta en enda tidning var fri från åsikter eller politisk ideologi. Där räknar jag faktiskt även in fakta- och tekniktidningar. Där kan vi kasta bort den s.k. journalistiska objektiviteten.
Sist. Någon kallade Internet för en skitsnacksdetektor. Det är väl just det som göra att politiker vill sätta krokben på Internet.
När Newsmill stängde ner kommentatorfälten hänvisade de bl.a. det till att många skribenter inte vill skriva på grund av att de inte ville bli kommenterade. Jag bara undrar, vad är det man vill skriva som inte tål någon granskning? Ett sådant krav borde inte ens leda till en publicering av en text.
Först ignorerar de dig,sedan skrattar de åt dig,sedan bekämpar de dig,därefter vinner du” – Mahatma Gandhi.
Jag anar en desperat vilja att stanna vid ignorerandet 🙂
Vill ändå påpeka till SvD:s försvar att de har ett par läsvärda skribenter. Cervenka använder språket finurligt, vilket är nästan unikt inom svensk journalistkår. Och Maria Ludvigsson kan jag så gott som alltid nicka instämmande till. DN är däremot en öken utan ljuspunkt. Och det enda lokaltidningarna är till för är brottsrapporteringen och väderprognoserna. Kvällspress har jag inte läst sedan 1980-talet.
Alla – Professionell innebär inte nödvändigtvis att man är oerhört duktig, utan betyder framför allt att man livnär sig på det. Som skillnaden mellan professionella hockeyspelare i NHL och ”amatörerna” i OS. Så även om redaktörerna på SvD har sina brister så kan de trots allt vara professionella. Likaså har de, som Egensinnig påpekar, läsvärda skribenter.
Det tragiska är att Svd är Sveriges bästa dagstidning, eller har jag missat någon?
PerKQ – SvD var Sveriges överlägset mest seriösa och kvalitetsmedvetna tidning. Men den nuvarande chefredaktören lade om strategin för flera år sedan för att maximera antalet prenumeranter; nu satsar man på samma publik som Aftonbladet. Därav den enorma mängden skvaller och smörja på SvD.se.