Ni kommer knappast att få läsa en sådan rubrik igen här på mises.se. Men faktum är att svenska regeringar konsekvent varit vettiga i en specifik fråga: frihandel. Kanske är det för att Sverige är ett litet och exportberoende land, men oavsett regeringens ”färg” (nyans är kanske bättre med tanke på de sju socialdemokratiska partierna i riksdagen) har den alltid varit positiv till – och i internationella sammanhang faktiskt krävt – frihandel.
Så också med den nuvarande regeringen under ryggradslöse Reinfeldt. SvD Näringsliv lyfter fram handelsministerns syn på frihandel och förser läsaren med siffror (förvisso prognoser för aggregat, men ändå) till stöd för frihandelslinjen. Det är helt enkelt en ganska okej artikel som hamnar rätt både ekonomiskt, politiskt och faktamässigt. Det hör inte till vanligheterna.
Mer här: Frihandel lyft för Sverige
Kombinationen av frihandel och ett groteskt högt skattetryck och diverse regleringar och arbetsmarknadslagar blir katastrofal. Det finns knappast något bättre sätt att flytta jobben utomlands. Den kombinationen är lika hemsk som när privata aktörer driver skattefinansierade verksamheter.
Hellre tullar och importkvoter i syfte att hålla kvar viktiga näringar inom landet och inga – eller ytterst låga – skatter och arbetsmarknadsregleringar. Absoluta och komparativa fördelar i all ära men blir det krig eller liknande katastrofer så är det inte direkt fördelaktigt att endast ha en gigantisk tjänstesektor som i princip blir helt värdelös. Jag ser ett egenvärde i att hålla kvar viktig industri inom landet, om detta sedan skall göras med tvång är en annan diskussion. (Ja, jag vet någon kommer att påpeka att ömsesidigt beroende och frihandel minskar risken för stridigheter.)
Jag som förespråkar något i stil med en nattväktarstat måste finansiera den på något sätt och då tycker jag faktiskt att relativt små tullavgifter är ett betydligt bättre alternativ än skatter. Jag kanske tänker om men i nuläget är det i alla fall det jag lutar åt.
Nja, det håller jag inte med om. Du glömmer en dimension: det faktum att företag relativt andra i-länder knappt beskattas i Sverige. Detta attraherar företag, även om det inte attraherar produktion i samma utsträckning.
Men din kommentar går egentligen mot botten av vad som är den svenska modellen och varför den fungerat förhållandevis väl (dvs inte imploderat). Anledningen till detta är systematiskt direkt stöd till företag (genom låg beskattning, förhållandevis enkla regleringar, de årliga beslutandesamtalen mellan kapital, regering och fack, osv) liksom indirekt stöd genom satsningar på infrastruktur, snabba/tidiga investeringar i högteknologi, rejäl och för studenten billig utbildning, samt subventionering av arbetslöshet genom allehanda stöd, ersättningar, omskolning, mm.
Att skatten främst drabbar den arbetande påverkar inte det faktum att företag subventioneras på ett ganska extremt sätt i Sverige. Och ur ett företagsperspektiv kan den högre lönekostnaden (om vi för tillfället bortser ifrån devalveringar, som hållit ned den relativa kostnaden) täckas med hjälp av den högre produktivitet som funnits hos svensk arbetskraft just tack vare utbildning, infrastruktur osv.
Problemet (för den svenska modellen) är att utbildning och infrastruktur har minskande marginalnyttor (liksom allting annat) och alltså hela tiden kräver långt större investeringar för att få förväntad effekt. Sammantaget med liknande investeringar utomlands (delvis inspirerade av den svenska modellen) samt spridningen av kapital(varor) även till lågkostnadsländer gör att den svenska modellen helt enkelt inte håller. Men även om vi ser delar av detta idag, så är vi inte riktigt där än.
Hur som helst är frihandel en viktig del i den svenska modellen – utan frihandel hade inget av detta fungerat, för då hade svensk produktivitet inte funnit avsättning för produkter och tjänster. Och då hade den svenska modellen gått under innan den ens blev en ”modell”. Så du har fel i det du skriver om att frihandeln kombinerat med regleringar och skatter i Sverige leder till jobbflykt; faktum är att det varit precis tvärtom.
Tullfrihet i hela världen, att en så underbar idé ska vara så svår och avlägsen ibland…
Jag vet inte hur många gånger jag hittat saker i USA jag velat ha – men inte beställt för att det blivit för dyrt med skatter, moms och avgifter.
Det är ironiskt att vi drog ner järnridån mellan Öst och Väst, men upprätthåller en lika vidrig ridå av tullar mellan nord och syd!
Man får inte glömma bort att Sverige är en liten marknad för ett större företag. Hinder som gör att företagen inte kan agera fritt på en större marknad måste bort.
Bylund:
Hm, jag hade väl glömt den dimensionen antar jag. Intressant inlägg.
Men du som är äldre och mer påläst: har Sverige verkligen tillämpat så pass mycket frihandel under i princip hela 1900-talet?
Svanberg,
Dessvärre måste man i ekonomiska sammanhang se till hur något är relativt något annat. Sverige har alltid agerat för frihandel och sökt frihandelsavtal både vitt och brett. Har handeln varit fri? Knappast. Men den var lika eller mer fri än hos andra (och konkurrerande) länder, vilket givetvis ger effekt ekonomiskt. Så relativt sett har Sverige under lång tid varit frihandelsvänligt.
Den svenska modellen är korporativismen. Korporativismen är en fascistisk
ekonomisk modell som fungerar bättre än socialismen.
Korporativismen har inget samband liberalismen. Liberalismen sätter ju individens frihet i centrum.
Sverige har ridit på en våg av duktiga entrepenörer och har haft fördelar av att resten av världen bombade sönder varandra under andra världskriget.
Jag vill passa på att påminna om en av de få renodlat libertarianska reformer som alliansborgarna genomfört, nämligen helt oreglerad arbetskraftsinvandring! Förvisso måste man tillämpa kollektivavtal, men det kan ju alla arbetare i Sverige tvingas till oavsett medborgarskap. Det är häpnadsväckande att en sån radikal frihandels-reform genomförts, utan mycket uppmärksamhet (och effekt, ärligt talat). Och detta mitt ibland det idélösa borgerliga förvaltandet av den gamla sossestaten.
Det är som om Carl Bildt skulle säga: ”Imorgon skall jag åka till Månen!”
Och massmedia skulle bra rycka på axlarna åt det och ignorera det.
Det finns inget radikalt med fri arbetskraftinvandring när man tar 70% av produltionsresultatet.
Apropå det så är en annan radikal libertariansk reform som alliansen faktiskt genomfört att helt och hållet befria alla långtidsarbetslösa från löneskatter, när de får jobb! Deras arbetsgivare får tillbaka två gånger arbetsgivaravgiften under lika lång tid som den arbetslöse varit arbetslös (om minst 1 år). Två gånger den tiden för 50+:are.
Mer på det ovanliga temat ”Bra saker borgarna gjort” är avdraget för hushållstjänster, också det innebär att nästan alla löneskatter uppvägs, upp till 50 000 kr per löntagande kund och år. Avskaffandet av värnplikten var mer symboliskt, för den var redan borta i praktiken, och jag tror att dagens lag innebär att staten kan återinföra den med ett pennstreck utan ny lagstiftning. Det uppmärksammade jobbavdraget på max 1 800 kr/månad tycker jag är mindre viktigt, liksom den slopade förmögenhetsskatten.
Borgarnas många skattehöjningar på allt från TV-skatt till fastighetsskatt, bensinskatt, kärnkraftsskatt, trafik”försäkrings”skatt, tobaksskatt, biltullar o.s.v. förmörkar naturligtvis bilden kraftigt. Om jag förstått statistiken rätt så spenderar offentlig sektor nu en halv biljon kr mer om året än under Göran Perssons sista år. Liksom det ohyggliga införandet av FRA-lagen som allena uppväger allt annat. Göran Perssons lika blandade kompott av socialiseringar och liberaliseringar i form av avskaffad gåvoskatt och arvsskatt och privatiseringar av statliga företag gör att det är svårt att se någon systematisk skillnad mellan de s.k. blocken.
Vår relativt snåle finansminister hör inte till de värsta i världen. Och vår riksbankschef skriver debattartiklar om att låg ränta är dåligt för att det orsakar överskuldsättning. I handling så nollar han förstås räntan ändå, men det är väl bättre att han pratar på det sättet än att han pratar som Paul Krugman? Man får tacka för det lilla.
Det är bättre med korporativism än med socialism och längre än så har högern aldrig kommit någonstans.