Pengar, bankkredit och ekonomiska cykler – Kap 1.1

ETT INLEDANDE FÖRTYDLIGANDE AV UTTRYCK: LÅNEAVTAL (MUTUUM OCH COMMODATUM) OCH DEPOSITIONSAVTAL

Enligt Shorter Oxford English Dictionary är ett lån “ett utlånat föremål; särskilt en summa pengar som utlånats för en tid, att återlämnas i pengar eller i pengars värde, och vanligtvis med ränta” (1). Traditionellt sett har det funnits två typer av lån: lån för användning, där endast användningen av det utlånade föremålet överlåts och låntagaren är bunden att återlämna föremålet så fort det har använts; och lån för konsumtion, där ägandet av det utlånade föremålet överlåts. I det senare fallet överlämnas varan för konsumtion och låntagaren är bunden att återlämna något av samma kvantitet och kvalitet som det föremål som ursprungligen mottogs och konsumerades (2).

COMMODATUM-AVTALET

Commodatum (från Latin) hänvisar till ett reellt avtal som ingåtts i god tro, genom vilket en person – långivaren – anförtror åt någon annan – låntagaren eller commodatary – ett särskilt föremål för fri nyttjanderätt under en given tidsperiod, och som i slutet av denna tidsperiod måste återlämnas till sin ägare; det vill säga, det är det utlånade föremålet som sådant som måste återlämnas (3). Avtalet benämns “reellt” eftersom föremålet måste överlämnas. Ett exempel skulle vara utlåningen av en bil till en vän så att han kan genomföra en resa. Det är uppenbart att långivaren i detta fall även fortsättningsvis äger det utlånade föremålet och att personen som mottager föremålet är bunden att använda det på ett lämpligt sätt och att återlämna det (bilen) i slutet av den överenskomna perioden (när resan är över). Vännens, det vill säga låntagarens, skyldigheter är att ha kvar föremålet i besittning (bilen eller fordonet), att använda det på ett lämpligt sätt (följa trafikregler och omhänderta det som om det vore hans eget), och att lämna tillbaka det när commodatum-avtalet löper ut (när resan är över).

MUTUUM-AVTALET

Även om commodatum-avtalet är av viss praktisk vikt är utlåningen av fungibla (4) och konsumerbara varor, såsom olja, vete, och i synnerhet pengar, av större ekonomisk betydelse. Mutuum (även detta från Latin) hänvisar till det avtal genom vilket en person – långivaren – anförtror åt någon annan – låntagaren eller mutuary – en viss mängd fungibla varor, och där låntagaren är bunden att återlämna en likvärdig kvantitet av samma typ och kvalitet (tantundem på Latin) vid slutet av den överenskomna perioden. Ett typexempel på ett mutuum-avtal är det monetära låneavtalet, då pengar är den mest uppenbara av fungibla varor. Genom detta avtal överlämnas en viss kvantitet monetära enheter idag, från en person till en annan, och ägandet av pengarna och deras tillgänglighet överförs från den som ger lånet till den som mottager det. Personen som mottager lånet har rätt att använda pengarna som om de vore hans egna, samtidigt som han utfäster sig att, vid slutet av en bestämd löptid, återlämna samma antal monetära enheter som lånades ut. Eftersom mutuum-avtalet består av ett lån av fungibla varor innebär det ett utbyte av “nutida” varor mot “framtida” varor. Således är, till skillnad från commodatum-avtalet, överenskommelse om ränta normalt för mutuum-avtal, eftersom människor till följd av sin tidspreferens (enligt vilken, allt annat lika, nutida varor alltid föredras i förhållande till framtida varor) endast är villiga ett ge upp en bestämd kvantitet enheter av fungibla varor i utbyte mot en större mängd enheter av fungibla varor i framtiden (vid periodens slut). Således är räntan skillnaden mellan antalet enheter som ursprungligen ges och det antal som mottages från låntagaren vid periodens slut. För att sammanfatta, i fallet med mutuum-avtalet förbinder sig långivaren att överlämna de förbestämda enheterna till låntagaren eller mutuary. Låntagaren eller mutuary förbinder sig att återlämna samma antal enheter, av samma sort och kvalitet som de som mottogs (tantundem) vid avtalets specificerade periodslut. Han är dessutom skyldig att betala ränta, förutsatt att detta är avtalat, vilket vanligtvis är fallet. Den väsentliga skyldigheten som innefattas i ett mutuum-avtal, eller i ett lån av fungibla varor, är att vid det specificerade periodslutet återlämna samma antal varor av samma typ och kvalitet som de som mottogs, även om varan genomgår prisförändringar. Detta betyder att låntagaren åtnjuter förmånen av temporärt ägande över föremålet och således dess fulla tillgänglighet, då han endast behöver återlämna lånets tantundem när den förbestämda tidsperioden är till ända. Det skall tilläggas att en bestämd löptid är en väsentlig egenskap i låne- eller mutuum-avtalet eftersom den fastställer den tidsperiod under vilken tillgängligheten och ägandet av varan tillfaller låntagaren, liksom den tidpunkt då han är tvungen att återlämna lånets tantundem. Utan explicit eller implicit etablering av en bestämd löptid kan ett mutuum- eller låneavtal inte existera.

DEPOSITIONSAVTALET

Emedan låneavtal (commodatum och mutuum) innebär att varans tillgänglighet överförs, då varan förflyttas från långivaren till låntagaren under löptidens varaktighet, kräver en annan typ av avtal, depositionsavtalet, att tillgängligheten av varan inte överförs. Faktum är att depositionsavtalet (från depositum på Latin) är ett avtal ingått i god tro där en person – insättaren – anförtror åt någon annan – depositionsmottagaren – en flyttbar vara som skall vaktas, skyddas och återlämnas så fort som insättaren kräver det. Följaktligen utförs alltid depositionen i insättarens intresse. Dess grundläggande syfte är omhändertagandet eller det säkra förvaret av varan och det implicerar, under avtalets varaktighet, att varans fullständiga tillgänglighet förblir i insättarens händer och att han när som helst kan begära varans återlämning. Insättarens skyldighet, förutom att leverera varan, är att kompensera depositionsmottagaren för insättningens kostnad (om man har kommit överens om en sådan kompensation; om så ej är fallet är insättningen gratis). Depositionsmottagarens skyldigheter är att bevaka och skydda varan likt en god förmyndare, och att omedelbart återlämna den till insättaren så fort denne ber om det. Det är uppenbart att emedan varje lån har en varaktighet, under vilken varans tillgänglighet överförs, stämmer inte detta för en deposition. Snarare måste en deposition alltid hållas tillgänglig för insättaren, och den avslutas så fort han begär av depositionsmottagaren att varan skall återlämnas.

DEPOSITIONEN AV FUNGIBLA VAROR ELLER “SÄRSKILDA” DEPOSITIONSAVTAL

Många gånger i livet önskar vi att sätta in, inte bara specifika ting (såsom en tavla, ett smycke, eller en försluten kista full av mynt), utan fungibla varor (som tunnor olja, kubikmeter gas, skäppor vete eller dollar i tusental). Depositionen av fungibla varor är helt klart också en deposition, såtillvida att dess huvudelement är att de insatta varorna hålls fullständigt tillgängliga för insättaren, och att depositionsmottagarens åtagande är att skötsamt vakta och skydda dem. Den enda skillnaden mellan depositionen av fungibla varor och en vanlig deposition, eller en deposition av specifika varor, är att när den förra sker blir de insatta varorna oskiljaktigt uppblandade med andra varor av samma typ och kvalitet (som exempelvis är fallet i ett lager med säd eller vete, i en oljetank eller på ett oljeraffinaderi, eller i bankvalvet). På grund av denna oskiljaktiga blandning av olika insatta enheter av samma typ och kvalitet kan man betrakta det som att “ägandet” av den insatta varan överförs vid depositionen av fungibla varor. Faktum är att då insättaren återkallar sin deposition måste han, vilket är fullständigt logiskt, nöja sig med att ta emot den exakta motsvarigheten till den kvantitet och kvalitet av det han ursprungligen satte in. Han kommer ingalunda att få tillbaka samma specifika enheter som han satte in, eftersom varornas fungibla egenskaper gör det omöjligt att behandla dem individuellt, då de har blivit oskiljaktigt uppblandade med resten av varorna som innehas av depositionsmottagaren. Depositionen av fungibla varor, som besitter depositionsavtalets fundamentala egenskaper, kallas för en “särskild deposition” (5), (6), då ett av dess kännetecken skiljer sig åt. (I fallet med det vanliga depositionsavtalet, eller depositionen av en specifik vara, överförs inte äganderätten, utan insättaren fortsätter snarare att äga varan, medan man i fallet med depositionen av fungibla varor kan anta att äganderätten överförs till depositionsmottagaren). Icke desto mindre måste vi betona att depositionens väsentliga karaktär förblir oförändrad och att den särskilda depositionen helt och hållet delar samma grundläggande egenskaper som alla andra depositioner: skyldigheten att omhänderta och säkert förvara. Insättaren åtnjuter mycket riktigt vid den särskilda depositionen alltid omedelbar tillgänglighet, och han kan när som helst gå till förrådet av säd, till oljetanken eller till bankvalvet och återkalla de enheter som exakt motsvarar de enheter han ursprungligen överlämnade. Varorna som återkallas kommer exakt att motsvara den kvantitet och kvalitet av det som sattes in; eller, som romarna sade, tantundem iusdem generis, qualitatis et bonetatis.

---

[1] The Shorter Oxford English Dictionary, tredje utg. (Oxford: Oxford University Press, 1973), vol. 1, s. 1227.

[2] Manuel Albaladejo, Derecho civil II, Derecho de obligaciones, vol. 2: Los contratos en particular y las obligaciones no contractuales (Barcelona: Librería Bosch, 1975), s. 304.

[3] Juan Iglesias, Derecho romano: Instituciones de derecho privado, sjätte rev. uppdaterade utg. (Barcelona: Ediciones Ariel, 1972), s. 408–09.

[4] Fungibla varor är de varor som kan bytas mot andra av samma sort. Med andra ord är de varor som inte behandlas separat utan snarare i egenskap av sin kvantitet, vikt eller mått. Romarna sade att föremål quae in genere suo functionem in solutione recipiunt var fungibla; det vill säga, föremål quae pondere numero mensurave constant. Konsumtionsvaror är ofta fungibla.

[5] Vår student César Martínez Meseguer argumenterar på ett övertygande sätt för att en annan lämplig lösning på vårt problem är att anta att inget verkligt överförande av ägande sker vid en särskild deposition, utan snarare att ägandekonceptet abstrakt hänvisar till tantundem eller kvantiteten insatta varor, och förblir som sådant alltid i insättarens händer utan att överföras. Denna lösning är till exempel den som ges i fallet med sammanblandning som regleras i paragraf 381 av den spanska civilrätten, vilken erkänner att “varje ägare skall erhålla rättigheter i proportion till den del som motsvarar honom”. Även om det särskilda depositionsavtalet traditionellt sett har uppfattats annorlunda (i meningen att involvera den faktiska äganderättsöverföringen av fysiska enheter), verkar det mer korrekt att definiera äganderätt i de mer abstrakta termer som ges av paragraf 381 av den spanska civilrätten, i vilket fall vi kan betrakta det som att det inte sker någon äganderättsöverföring vid en särskild deposition. Vidare verkar detta vara Luis Díez-Picazos och Antonio Gullóns synsätt, Sistema de derecho civil, sjätte utg., (Madrid: Editorial Tecnos, 1989), vol. 2, s. 469–70.

[6] Översättarens fotnot: eng. “irregular deposit”.

---

Texten har översatts till svenska av Ola Nevander.