Så rätt, men så fel

Andreas Cervenka, en ekonomijournalist som ibland hamnar nästan otroligt rätt, skriver på SvD Näringsliv om att Vi lever i historiens största bluff. Slutsatserna är både rimliga och rätt: pensionssystemen är en illusion och ett lurendrejeri, de yngre generationerna kommer att få det sämre än de äldre – och krisen är resultatet av allt som gått fel. Så långt är allt rätt. Väldigt rätt.

Dessvärre faller Cervenka i den politiska retoriken och dum-keynesianism snarare än försökar ta reda på vad som faktiskt har gått snett. Han skriver om hur politikernas ”sparpaket” är helt fel väg att gå:

En metod lika effektiv som att gå ned i vikt genom att såga av ett ben. Det funkar, men har ett pris.

Problemet är givetvis att vi inte sett skymten av något sparande. Man talar vitt och brett om ”austerity”, men om man ser till siffrorna är det nästan bara skattehöjningar, ”investeringar”, och diverse skyfflande av pengar mellan konton. Stålbaden man talar om – och ”man” är här Paul Krugman och dennes gelikar – finns inte. Det är en medial och retorisk illusion som vi alla matas med nästan dagligen.

Att spara skapar inte ekonomiska kriser, utan gör mer kapital tillgängligt för sunda investeringar för framtiden. Det vill säga – om man med kapital menar pengar som inte ständigt inflateras. När valutors handelsvärde ständigt undermineras av den politiska makten och dess bankkartellskumpaner ställs allt på ända. Om man inte kan lita på att valutan har ett värde i transaktioner, hur kan man spara? Hur kan man lita på att pengar man sätter åt sidan idag är värda något när man, kanske om flera decennier, går i pension?

Det kan man inte. Istället är det rimligare att konsumera för allt man har. Och det är billigare att belåna alla tillgångar än betala av skulder.

Men att av detta dra slutsatsen att sedelpressarna måste gå på högvarv, att staten ska ”skapa” mer pengar och ytterligare underminera valutan… det är varken rimligt eller sunt. Cervenka borde veta bättre. Men det passar väl i medielogiken att fortsätta på den inslagna vägen. Dumkeynesianismen har två rejäla tillgångar: den skapar en till synes vetenskaplig grund till den politik som maktens män alltid fört och alltid vill föra – och den är ypperligt lämpad att uttryckas i korta slogans och one-liners.

Detta betyder inte på något sätt att den bidrar till vår förståelse av vad det är som händer eller hur ekonomin fungerar. Cervenka, som journalist snarare än ekonom, förfaller till att förlita sig på one-liners snarare än att försöka förstå. Det handlar om att måla upp en hotbild och säga att något är fel, samt säga att det är något som gjorts som inte är rätt. Och att i detta i utgångsläget anta den politiska retorikens verklighetsbeskrivning.

Den senare syftar givetvis till att rikta blickarna bort från det politiska ansvaret; allt annat skulle förvåna. Därmed är det oerhört oseriöst och ohederligt att ha denna som utgångspunkt i ett resonemang om ekonomi. Cervenka visar med denna krönika att han är såväl okunnig som ohederlig – och egentligen bara springer maktens ärenden i att skapa en osann bild för att hålla de ansvariga utan ansvar.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *