Ekonomiska guldkorn

Dagens guldkorn i ekonomisk ignorans och pseudosocialistiskt önsketrams hämtar jag från Per Lindvalls ”analys” på SvD Näringsliv: Mitt i eländet är allt möjligt. Lindvall skriver:

Idén om att konkurrens driver utvecklingen framåt håller på att överges till förmån för insikten om att symbios, ömsesidigt beroende och samarbete i många fall är en minst lika framgångsrik strategi i såväl naturen som i samhällsutvecklingen.

Japp, så är det förstås: i 2010-talets obegränsade frimarknadskapitalism har det gått för långt och äntligen börjar vi inse att konkurrens egentligen inte fungerar. Det är dags att inse att ”symbios, ömsesidigt beroende och samarbete” (känns oroande bekant: 1, 2) måste ersätta den hemska konkurrensen.

Ett annat sätt att uttrycka samma sak: Vi måste stirra oss blinda på de skuggor som kastas på grottväggen framför oss och uttala oss i storstilade ord om den verklighet som vi väljer att se, förblindade av ideologiskt trams.

Det är ju egentligen ganska ironiskt att jag hade kunnat använda samma rubrik som Lindvall – men om just Lindvalls verk. För han är en av ett fåtal favoriter bland dem som skriver socialdemokratiskt trams under föresättning att det är ekonomisk ”analys”.

I just den ovan länkade artikeln radas en osalig massa punkter upp för att på något sätt förmedla bilden av den röra som existerar (som vi antas acceptera är ett resultat av en ”fri marknad”), som sedan slutar i ovanstående citat samt:

[Samarbete istället för konkurrens] behövs för att klara de två riktigt stora globala utmaningarna – klimatförändringarna och demografin.

Tja, om man tror att klimatförändringar och demografi är ett problem pga konkurrens så är det nog dags att återuppta elchocksterapin. Bägge är problem just pga bristen på den ”bov” som Lindvall pekar ut (som vanligt utan vare sig fakta eller övertygande argument). Klimatförändringar, i den utsträckning de är pga människan, är ett problem för att stater inte kan komma överens, för att stater med forskningsmedel styr forskningen från sanningssökande, och för att stater inte mäktar med förändringar (oavsett riktning och i vad). Och demografin är ett problem endast för att stater har skapat ett pyramidspel som de kallar ”offentlig pension” och som det inte finns finansiering för.

Vari måste samarbetet öka? Om man extrapolerar på Lindvalls irrelevanta och osammanhängande datapunkter så antar jag att svaret utgår ifrån att ”samarbete = stat” och därför är ”mer samarbete = mer stat”. Med andra ord: mer av samma visa för att lösa problemen. Jag säger som alkoholisterna på ett lindvallskt avvänjningshem: ”Skål!”