Man kan utan tvekan arbeta heltid med att kommentera på och påpeka direkta felaktigheter hos ekonomijournalisters egenutnämnda ”analyser”. Och Daniel Kederstedt på SvD Näringsliv är lite av en favorit, för han är oerhört tydlig i sin ignoranta hållning (vilket han ska ha så kallad ”cred” för). Många andra är långt mer otydliga och det är därmed svårare att identifiera dumheterna om man inte har en god ekonomisk bildning (notera avsaknaden av prefixet ”ut-”).
Jag kommenterade tidigare på Kederstedts diskussion om QE3, BNP och tillväxt. Stolligt värre. Men man behöver inte vänta längre än till nästa inlägg på den så kallade Wall Street Bloggen för att återigen förfäras. Kederstedt skriver om den senaste uppgörelsen i raden av banker som slipper att officiellt pekas ut att ha begått felaktigheter:
Vid det här laget är finansvärlden väl medveten om att det nästan konstant går att hamra fram en uppgörelse utan att behöva erkänna fel. Företagen får visserligen ta en del stryk, men dagens system är tydligt långt ifrån kraftfullt nog för att få dem att hålla fingrarna i styr.
När det handlar om myndigheter så har det med jämna mellanrum pekats på att de, likt företagen, ser en uppgörelse som en enkel väg till en hyfsad lösning. Inte minst eftersom myndigheten saknar resurser för att verkligen dra ett ärende till sin spets. Men jag tror också att det handlar med feghet och till viss del kanske (?) den enorma lobbymaskinen.
Att vända upp och ner på saker och ting i en rättssal och inför allmänheten faktiskt sätta fokus på vad som har hänt och vilka fel som har begåtts för fel kanske skulle lära dem en läxa. Dagens metod fungerar uppenbarligen inte.
Sista meningen håller jag med om. Men resten är rätt underligt. Man måste ha en nästan religiös syn på bankväsendet om det ska gå att tro på det Kederstedt skriver. Ungefär så här: (1) gud (djävulen?) skapar bankerna, som tjänar oerhörda pengar; (2) människan skapar goda byråkratier att reglera bankerna; (3) de goda byråkratierna har inte en chans mot det onda kapitalet, för de har alldeles för dåligt med resurser. Slutsats: bankerna ”kommer undan” – och detta ”trots” myndigheternas arbete.
Behöver jag påpeka felaktigheterna i denna högst ignoranta tidslinje? Inte ens den mest hårdnackade ”kapitalet”-motståndare tror att detta på något sätt beskriver verkligheten. Vad är det med idioter till ”analytiker” som vägrar försöka ta reda på varifrån problemen kommer? Allt har sin orsak: det är inte så att vi ”naturligt” har ett fåtal storbanker med oerhörd makt, som gör vad de kan för att lura kunderna medan myndigheterna i all sin godhet springer efter och försöker få stopp på dumheterna för att skydda de stackars konsumenterna. Det blev finanskris av en anledning.
Och analysen ovan… Den enklaste (och mest uppenbara) förklaringen till att bankerna ”kommer undan” genom att betala pengar (det råkar dessutom vara till myndigheterna) är att bankerna och myndigheterna har anledning att inte gå vidare. Det är inte ”pengabrist”, som Kederstedt verkar utgå ifrån (på vilken grund?). Det är snarare så att marknaden är genomreglerad och skapar vinnare och förlorare. Vinnarna och reglerarna har naturligtvis ett symbiotiskt förhållande, där bägge vinner på andras (men inte varandras) bekostnad.
Myndigheterna underlättade för omstrukturering och ometikettering av finansinstrument. Myndigheterna godkände handeln. Myndigheterna krävde kreditvärdighet på särskilda grunder, som utfördes av särskilt godkända ”institut”. Myndigheterna (och staten) underblåste utlåning för att öka ”hemägandet” samt understödde marknaden ytterligare genom Fannie May och Freddy Mac. Och de lade krokben för banker som inte ville ge lån till icke kreditvärdiga.
Därefter: bankerna spelar i huvudsak enligt reglerna, gör enorma pengar, det blir en bubbla tack vare Federal Reserve… som spricker. Myndigheterna ”fixar” problemet genom att trycka nya pengar, räddar allehanda finansinstitut och banker (bailouts), samt driver igenom flera ”stimulanspaket” med ytterligare nya pengar (som givetvis distribueras genom samma banksektor).
”Dagens metod fungerar uppenbarligen inte”. Instämmer! Men det handlar inte om att myndigheterna har ryggen fri men saknar pengar att gå vidare inom rättsväsendet. Den som har någon som helst inblick i vad som skett kan med all önskvärd tydligt se att det inte är så. Om man inte är ekonomijournalist, förstås.
Det jag inte begriper är hur man (i det här fallet Kederstedt) kan rapportera fakta om att en storbank ”pröjsar miljarder för att slippa medge fel” och lägga till slängar om vad som ligger bakom som är så oerhört felaktiga och ignoranta att man baxnar. Det är enklare att endast rapportera om Citigroup lyckats köpa sig fria. Punkt. Och om man vill skriva något om att det är illa eller hur det gått till eller vad det betyder eller varför ingen verkar ställas till svars… då är det oerhört lätt att ta reda på det.
Men det verkar inte stå på journalistikens dagordning. Istället ska man tydligen hitta på något stolligt som upprätthåller (får man anta) sin egen syn på hur det ”borde vara”. Alla fakta till trots. Och trots all vetenskap.
Man kan inte annat än undra vad som är grunden till det som skrivs och – än värre – publiceras. Vad är det Kederstedt med kollegor vill uppnå genom att konsekvent rapportera fantasifoster som om det vore från verkligheten?
Ja, ignoransen Är total. Här har vi väl också en god portion etatism som skapar blinda fläckar och styr uppfattningen om gott och ont.
Vad sägs om idén att ”spegla” massmedia genom att dagligen plocka ut de vanliga dumheterna från de största medierna och kommentera dem? Framför allt parodisera dem, för det formatet blir ju lätt populärare och undergräver dessutom journalistclownernas ”auktoritet”. Om inte annat skulle de själva ta illa upp av att hånas för sina fel och därför bli försiktigare. De utgör själva den kanske viktigaste publiken, det ska man inte glömma bort, inte för att de kommer att omvändas eller låta sig upplysas, men åtminstone skämmas eller dra sig undan för att det känns besvärligt.
Genom att direkt relatera till etablerade massmedia så skulle man kanske kunna tanka in ganska lätt på deras etablerade läsarskaror med sin http://www.dn-(nånting fyndigt).se domän t.ex. och därmed slippa vara en blogg i skuggan.
Låter ju inte helt dumt! Än så länge får vi nog nöja oss med att kommentera lite då och då, vilket gör att mises.se automatiskt länkas från artiklarna. Jag har svårt att tro att resultatet någonsin blir att journalisterna drar sig undan eller skäms; det är snarare så att de stoppar länkningen från ”nyhets”-sajterna till mises.se. Man gör sig själv en otjänst om man utgår ifrån att journalistiken är hederlig eller att journalister (eller andra, för den delen) faktiskt är intresserade av att det de gör är rätt. Av ekonomijournalismen att döma handlar det om att föra ut sina personliga (eller kårens) åsikter under vaga förespeglingar om att det är någon slags kunskap bakom.
Banker och bankmänniskor är alltid svin och ska också så behandlas.
Dessvärre har staten givit dem en allsmäktig status med ett enormt skydd mot konkurrens och konkurs i utbyte mot att staten får göra sin befolkning en björntjänst, och således tagit ifrån kunden sin enda makt.
Och där står vi nu, med olika bubblor och fiatvalutor upp till halsen. Och hur reagerar den förtappade skaran människor som jag väljer att kalla socialister? Jo, de ockuperar diverse områden i hopp om att kunna ge staten ytterligare inflytande i den redan förstörda marknaden.
Jag försmäktar.