Affärsvärlden har stora rubriker om hur Mats Persson, professor vid Stockholms Universitet, anser att ECB måste sänka styrräntan till noll procent. Uttalanden som ”OK, det kanske blir lite överhettning i Tyskland, men i gengäld får vi upp ekonomierna i södra Europa” gör artikeln ganska underhållande.
Men det går inte att komma ifrån att Persson är ärkekeynesian i den krugmanska tappningen. Att sänka räntan är för honom bara ett sätt att ”fixa” ekonomin som, får man förmoda, tvingats ned i dysterhet pga de där djuriska andarna som styr folk (framför allt investerare). Det finns förstås en hel del problem med den här synen, alldeles oavsett om man ser till att makroekonomer av sådant här snitt inte har en aning om vad de sysslar med: de varken vet varifrån krisen kommer eller hur man tar sig ur den.
Nedan följer ett par av problemen i den synen som Mats Persson verkar förfäkta. (Jag säger ”verkar”, för jag har inte sett något uttalande som direkt handlar om just dessa punkter – men de är vanliga bland ekonomer med samma åsikter och stämmer med Perssons rekommendationer.)
Ränta är priset på kapital. Om man tror detta, då klart att man med hjälp av den allvetande och allsmäktiga staten kan ”få igång” en ekonomi som av oförklarliga anledningar ”stannat”. Att sänka priset på kapital (vilket man uppenbarligen kan göra genom att ta beslutom det på ett möte på Brunkebergstorg 11 i Stockholm) bör då rimligen göra fler köpare av kapital intresserade – och därmed ”få igång” ekonomins cirkulära flöde igen.
Det finns förstås en mängd fel med detta. Det cirkulära flödet är mest ett skämt, man måste se till kapital som homogent och mer eller mindre oändligt, och man bortser ifrån cantilloneffekter (pengar är ”neutrala” och justeringar sker omedelbart). Och faktum är att ränta är priset på tid, på väntande – inte kapital. Men med lite ekonomisk förståelse och realism blir de verklighetsfrånvända makroekonomiska modellerna helt omöjliga. Så varför inte helt vända verkligheten ryggen?
Makroekonomer har heller inte en aning om vad konjunkturcykler är. De stirrar sig blinda på fallet i lågkonjunkturen och antar att högkonjunkturen (dvs uppsvinget) är helt naturlig och utan specifik orsak. Endast österrikiska ekonomer har en teori om konjunkturcykler – eller snarare: en teori om skapandet av ohållbara uppsving (bubblor) och konsekvenserna därav.
Det finns inga ekonomiska orsaker till att bubblor spricker. Keynes skrev att en bubbla spricker pga att investerar plötsligt skyr investeringar och därmed säljer – och alla säljer. Eftersom ingen i ett sådant läge väljer att köpa, så driver alla bara på varandra i en vansinnesfärd mot botten. Detta har sin orsak i ”animal spirits”, någon slags psykologisk effekt som skapar panik och flockbeteende. Att detta fortfarande inte förklarar varför investerare plötsligt i massor går från att köpa till att sälja verkar ingen ha uppmärksammat.
Det här synsättet gör att man inte behöver utreda varför bubblor brister (eller varifrån de kommer), utan kan försöka formulera empiriskt baserade modeller över fallet och när ”the bottom is nådd”. Uppenbarligen har många någon slags pseudomarxistisk syn på marknaden där kapitalismen har en inneboende kontradiktion som skapar dessa cykler av uppgång följd av nedgång. För det är faktiskt detta många empiriska ekonomer hävdar (fast i andra ordalag) om man sätter fingret i magen på dem och kräver ett svar. Ovetenskapligt? Javisst!
Men detta blir faktiskt konstigt även ur ett keynesianskt perspektiv, för Keynes visste mycket väl hur man skapar bubblor. Faktum är att han i General Theory argumenterar för att man ska skapa bubblor genom penningpolitik för att därigenom ge ekonomin en energiinjektion – och att man, när bubblan spricker, ska skapa en ny bubbla att ta dess ställe. Därmed kan man skapa, enligt Keynes, en oändlig artificiell boom. Uppenbarligen hade han läst och missförstått Mises banbrytande Theorie des Geldes und der Umlaufmittel. (Keynes skriver också om hur syftet bakom en sådan politik är att genom inflation omintetgöra allt sparkapital, vilket han såg som ett ”privilegium”. Se t ex Hunter Lewis strålande Where Keynes Went Wrong för mer om detta.) Men just dessa delar verkar man ha glömt i modern makroekonomi.
Staten kan och ska rädda marknaden, som inte fungerar på egen hand. Detta följer väl av de övriga punkterna. För vi kan ju alla se hur uppsving följs av nedgång och hur dessa cykler verkar pågå utan vi förmår se något ”ljus i tunneln”. Ett sätt att undvika problemen är att låta staten spendera i lågkonjunktur och beskatta i högkonjunktur så att man kan bli av med marknadens inneboende problem. Så detta blev också Keynes policyrekommendation (liksom Perssons, verkar det som). Men man måste då förstås anta att (1) ekonomin är så pass simpel att den är förutsägbar, samt att den (2) kan ”styras” med enkla medel genom en centralbank med monetärteoretiskt upplysta herrar och damer.
Givetvis måste man också se pengar som en ”slöja” utan annan funktion än att ”smörja” handel (inte utbyte, märk väl!), precis som i Krugmans dagiskooperativ, samtidigt som ekonomin faktiskt är i ett maximerat ekvilibrium där förändringar är omedelbara och allt kapital är automatiskt substitut för annat kapital.
Det finns ingenting vetenskapligt med denna syn – den har varken kunnat bekräftats empiriskt (och detta av en skola som är empiristisk!) eller teoretiskt. Och givetvis har makroekonomi inget mikrofundament – makroekonomisk teoribildning är i stora drag inkompatibel (!) med mikroekonomi. Att detta inte får någon att fundera på hur sund denna ”vetenskap” är förefaller minst sagt komiskt.
Faktum är att den neoklassiska makroekonomin befinner sig där österrikiska ekonomer var 1911, dvs innan Mises försvarade/publicerade sitt banbrytande verk i monetär teori. Vi har alltså 100 års försprång – och det märks. Vi österrikare kan förklara konjunktursvängningarna, vi förutsåg (vilket inte var särdeles svårt) krisen liksom vi förutsåg att IT-bubblan skulle spricka. Och vi har svaret på de frågor neoklassiska makroekonomer precis upptäckt, men inte har en aning om hur de ska besvara.
Ja, det är verkligen skrattretande. Ekonomi är viktigt, de flesta är angelägna om att leva väl. Men ändå förekommer sån total idioti som består trots att dess misslyckanden radas upp som ett berg. Hur makroekonomins fiasko överhuvudtaget är möjligt, är ett intressant fenomen i sig. Jag kanske är överoptimistisk, men jag tycker mig se en stark trend för österrikisk ekonomi, där alla som intresserar sig för ämnet lätt hittar och tar till sig den rätt så enkla logiken i det hela. Professorer som Persson representerar nog en generation på väg ut.
Missförståndet är så fundamentalt som att förväxla ett subjektiv med ett verb. De pratar om kapital som ett föremål, medan nyckeln till det hela är att förstå mänsklig handling. När man säger sitta, så tänker de stol. Det finns inget hopp om att lära om dem. Jag tvivlar t.o.m. på att de ens har några ärliga avsikter. De är vår tids kreationister. En sån som Bernanke som verkligen är en komet på den nationalekonomiska akademiska himlen, en av världens främsta forskare om den stora depressionen. En av de mest publicerade och refererade, vad jag förstår. Och har bara helt fel och misslyckas katastrofalt på sitt jobb som centralbankschef! Inom naturvetenskapen skulle sånt inte accepteras.
Staten styr repo-räntan, kostnaden för att låna av Riksbanken övernatt. Låg repo-ränta är inte orsaken till bubblor eftersom banker inte använder repor, det finns inte heller någon korrelation mellan låg repo-ränta och hög utlåning från bankerna.
Ni här på mises verkar tro att staten kan styra ekonomin för att de kan sätta repo-ränta, men repo-räntan styr ingenting. Repo-räntan följer ekonomisk aktivitet, den styr inte ekonomiskt aktivitet. Det är alltså inte staten som styr bankernas utlåning.
Vet inte om det är ok att ändra fokus på mises-institutet, men det vore bra om ni släppte repo-räntan och fokuserade på de verkliga problemen, att staten har monopol på att skapa pengar, men låter några privata banker använda detta monopol fritt utan några skyldigheter förutom till sina aktieägare. Att staten lyckas lura i de flesta (inklusive Mises) att repo-räntan kontrollerar ekonomin och penningmängden är ett trick för att dölja de som verkligen styr dvs storbankerna som bara är stora av en anledning, de har fått licens att skapa pengar ur tomma intet av staten.
Logiskt Tänkande,
Det du säger verkar rätt så bakframt. Vi anser inte att staten kan styra marknaden, utan endast att den kan (med allehanda metoder) snedvrida marknadens mekanismer, göra dem oförutsägbara (godyckliga eller i viss mån ”irrationella”) och därmed skapa problem. Du kommer få stora svårigheter om du försöker leta upp ”österrikare” som tror att ”staten kan styra ekonomin”. Däremot är det en grundantagande bakom mittfåreekonomernas teorier – de mixtrar ju med räntor, penningmängd osv för att styra ekonomin, men de förstår inte konsekvenserna av att de gör så.
Apropå att ”fokusera på de verkliga problemen” så tror jag att du fått ekonomisk vetenskap om bakfoten. Österrikisk ekonomi är ett värdefritt teoretiskt ramverk. Vi lägger som ekonomer inga värderingar i de effekter som skapas genom att staten (eller någon annan) mixtrar med räntor, penningmängder osv. Däremot kan vi säga vilka effekter detta för med sig – och därmed skapar vi förutsättningar för en utvärdering om huruvida (1) medlen är ändamålsenliga för det uttryckta målet och (2) en värdemässig utvärdering av de konsekvenser som de fakto följer av t ex förändringar i penningmängden.
De flesta på mises.se är både österrikiska ekonomer och libertarianer, vilket gör att analysen ibland flyter ihop med den värdemässiga bedömningen. Men som österrikisk ekonom kan jag inte säga varken bu eller bä vad gäller en förändring av räntan; däremot kan jag säga vad effekter vi kan förvänta oss av sådan interventionism. Mitt blogginlägg syftade till att belysa den ignorans mot vilken neoklassiker lutar sina policy-rekommendationer.
Käre Logiker,
självklart påverkar statens reporänta samhällets ekonomiska struktur. Vi här på mises.se har därför inte för avsikt att ”ändra fokus” i den frågan. Däremot tror vi inte att staten kan styra ekonomin med någon vidare precision, eller på något vis ”förbättra” samhället genom att trixa med reporäntan.
Om du inte tror att reporäntan har någon korrelation med bankernas utlåning så ta ännu en titt på detta diagram.
Eftersom staten har sedelmonopol kan den garantera bankerna lån i form av nytryckta papperssedlar till reporänta när bankerna gör bort sig och skapar för mycket kreditpengar. Möjligheten till lån av Riksbanken är därmed en ”kudde” som bankerna förlitar sig på i sin dagliga verksamhet. Den finns där i alla väder närhelst den skulle kunna behövas och priset för att använda denna kudde är reporäntan. Om reporäntan sänks så är det inte svårt att lista ut att bankerna kommer våga ta större risker och därmed skapa mer kreditpengar, varvid penningmängden M1 växer och bankräntan sjunker.
Så du har både rätt och fel. Det är på grund (och med hjälp) av sedelmonopolet som staten överhuvudtaget kan styra reporäntan. Och det är på grund av den låga reporäntan som bankerna vågar kreditexpandera penningmängden.
Bra graf där Klaus. Jag har funderat på hur man ska hitta i SCB:s databas för att få info längre tillbaka i tiden än det senaste åren. Du eller någon skulle kunna hålla en kurs i hur man letar igenom denna guldgruva. Jag river det lilla hår jag har kvar när jag inte har ett ungefärligt område att söka i.
M1, Vårt deg samt avistalåning, går från ’98-> medan dom andra funktionerna år från ’94. Det ser ut som om M1 är betydligt fler siffror att fylla i, så mer jobb. Jag skulle kunna fixa grunddata om du kan visa mig vart jag skall leta.
Grafen är, som jag ser det, bilden av Kronans undergång.
Mikael,
helt riktigt att grafen beskriver kronans undergång på ett pedagogiskt sätt, det är därför det är min favoritgraf av alla grafer. Så länge reporäntan befinner sig under den naturliga räntan kommer kreditexpansionen fortgå tills det hela kollapsar. Och det finns ingen politisk möjlighet att att höja reporäntan till den naturliga räntan eftersom det skulle trigga en massiv ekonomisk depression. QED.
Rådata till din undersökning hittar du här
http://www.scb.se/Pages/Product____37260.aspx
http://www.riksbank.se/sv/Rantor-och-valutakurser/Reporantan-tabell/
Din fråga fick mig just att bestämma mig för vad jag ska tala om på nästa mises-cirkel: Hur man förstår den här statistiken.
Per Bylund
För att förtydliga: jag menar att ni här på Mises.se tror att repo-räntan har effekt och på något sätt styr bankernas utlåning. T.ex att om repo-räntan är låg så blir det hög inflation och är den låg så blir det deflation, visst är detta vad ni tror?
Det finns inget sådant samband, om det nu finns något samband så är det snarare tvärtom, är repo-räntan låg tenderar bankerna att strypa utlåningen och öka den vid hög ränta. Det finns inga verkliga exempel som visar att det samband ni tror på existerar. Slutsatsen av detta borde vara uppenbar: repo-räntan styr inte bankernas utlåning. Ytterligare bevis för att repo-räntan inte styr är att den förändras först efter att bankernas utlåning bromsats in eller ökat.
Käre Klaus Bernpaintner,
Vad ditt diagram visar är att bankernas utlåning ökar oavsett repo-ränta, vilket stärker argumentet att repo-räntan inte har någon effekt. Vid de kreditbubblor som skapats historiskt har repo-räntan alltid varit hög, ingen kreditbubbla har skapats pga låg repo-ränta.
Den kudde du pratar om används inte av svenska banker, istället vid den senaste krisen köpte Riksbanken upp bostadsobligationer av bankerna med nytryckta pengar och på så vis fyllde bankerna, detta var kudden. Repor användes inte.
”Om reporäntan sänks så är det inte svårt att lista ut att bankerna kommer våga ta större risker och därmed skapa mer kreditpengar, varvid penningmängden M1 växer och bankräntan sjunker.”
Det finns inget sådant samband, bankerna bryr sig inte om repo-räntan eller risker, de vet att de räddas om något går snett. Det är därför helt logiskt att det inte finns något samband, banker lånar inte ut mer eller mindre beroende på förändringar i repo-räntan.
Riksbanken styr inget, den smörjer bara bankerna med nytryckta monopolpengar vid behov. Myten om att repo-räntan styr används för att ge sken av att Riksbanken har allt under kontroll och att bankerna är Riksbankens slavar när det i själva verkat är tvärtom, Riksbanken är slav åt bankerna.
Som sagt, hr Logiker, så håller jag med om att det inte går att ”styra” något vidare med reporäntan trots allt det vackra talet som för tankarna till vetenskaplig precision. Det håller jag helt med om.
Banksystemet har lobbat till sig många ”kuddar” genom åren, varav reporäntan (priset för last-resort borrowing) bara är en. Andra är t.ex insättningsgarantier, avdragsrätt för lån och skatt på sparande. Ytterligare privilegier och understöd ges i form av kriget mot kontanter (”penningtvätt”), inträdesbarriärer mot nya konkurrenter, reglementen som straffar ut uppstickare. Varenda sådan faktor leder till att storbanksystemet blir allt mer sturskt och modigt i kreditexpansionen.
INGEN här på mises.se har hävdat att reporäntan är det ENDA som styr bankernas utlåning, som du tycks påstå. Det är givetvis en uppsjö av faktorer, varav reporäntan bara är EN. Det är givetvis omöjligt att trassla ut hur mycket av bankernas kreditproduktion som orsakas av varje enskild faktor, men det är självklart att ALLT ANNAT LIKA så bidrar en sänkning av reporäntan till att bankerna vågar låna ut mer.
Riksbanken är bankernas bästa vän. Den är ett kartellorgan som tillsammans med bland andra finansinspektionen och riksgälden gör hela det monetära spektakletmöjligt. Det finns ingen här som motsätter sig det, så jag vet inte riktigt vad det är du angriper.
Logiskt tänkande,
Diagrammet visar på ett tydligt positivt samband mellan reporänta och penningmängd, även om det knappast är en korrelation på 1.
Det bevisar förstås inte att reporäntan är en faktor som påverkar penningmängden, för detta behövs ett kausalt resonemang som visar hur den kan påverka och varför den skulle vara relevant.
Klaus har förklarat varför det är en av många faktorer som påverkar utlåningen, och har även indikerat på andra, så sluta bränn halmgubbar.
OT.
Eftersom alla som kommentatorerna har betydligt mer ekonomiskt sinne än mig skulle jag vilja ta tillfället i akt och ställa en fråga.
Vad är det säkraste sättet att spara om jag vill undvika värdeminskning på mitt sparande. Är sparande på min banks kapitalkonto dumt?
Köp guld.
Att kunna nationalekonomisk teori och att vara bra på att investera är olika saker. Precis som en fysiker som kan beskriva en biljardbolls rörelser på ett korrekt men abstrakt sätt inte behöver vara bra på biljard för det behöver inte nationalekonomer vara bra på investering, och vice versa. Om det är investeringsråd du vill ha så bör du nog fråga folk som är specialiserade på det. Du kanske skulle gilla Peter Schiff till exempel.
Vad som är bäst beror dessutom på vad du har för tidshorisont och risktolerans. Guld och andra metaller brukar bevara sitt värde väl sett på lång sikt, men kan vara dåligt på kort eller medellång sikt. Sprid riskerna och lägg inte alla ägg i samma korg.