Jag läste en krönika av Peter Kadhammar i Aftonbladet och känner mig tvungen att kommentera på den. Kadhammar skriver om tragedin i Colorado efter att ytterligare en galning mördat människor till synes urskillningslöst. Men trots att ämnet är så uppenbart missar Kadhammar de flesta tänkbara mål. ”Den moderna tiden grydde i det individuella våldets tecken”, skriver han. Och härleder att ensamma galningar (och ibland i grupp) är det som kännetecknar vår tid.
Det är ju ett oerhört historielöst sätt att se på saken. Inte minst som Kadhammar börjar sitt ordflöde med:
Gavrilo Princip, serbisk nationalist, avlossade sin pistol mot den österrikiske tronföljaren Frans Ferdinand i Sarajevo och startade första världskriget. Ur kriget skapades det moderna Europa.
Att någon i krig avlossar det första skottet kan ju inte vara speciellt unikt. Är det inte självklart? Och är det inte lika självklart att en våldshandling kan leda till fler, att våldet trappas upp och slitningar synliggörs – och resultatet blir massiv förstörelse? Men samtidigt är det lika uppenbart att det kan ske en enskild våldshandling (eller möjligen satt i system), som t ex polisbrutalitet och annat oprovocerat våld, som inte leder vidare.
Den moderna tiden är de stora och ”effektiva” krigens tidsålder; det är i den moderna tiden vi har enorma, centraliserade nationalstater som enskilt och i allians med andra stater bekämpar varandra. Våld i stor skala gör stor skada. Civila och helt oskyldiga i hundratusentals (eller miljontals) dödas och skadas med men för livet.
Det finns förstås skäl för just dessa organisationer, med så mycket blod på händerna, att hävda precis det som Kadhammar hävdar: att det som kännetecknar vår tid – det som är det verkliga problemet – är ensamma galningar, marginaliserade grupper, ”terrorister”. Men det ligger ett löjets skimmer över sådana påståenden. Även om just batmanskjutningen i Colorado kanske inte har politiska förtecken, så är den största delen terroristhandlingar riktade mot förtryck av just den organisation som står ansvarig för världshistoriens största övergrepp: staten.
Det som kännetecknar vår tid är inte terrorism och det individuella våldet. Snarare är det våld i massiv skala, och vår förväntade underkastelse inför hot om detta våld, som är grunden för denna mörkrets tidsålder. Kadhammars krönika bygger på att vi glömmer detta våld – och koncentrerar oss på de senaste rubrikerna. Då kan vi inbilla oss, åtminstone för stunden, att vi är fria men utsatta – och att vi måste ha statens beskydd.
