Flexibelt glas – Allt som glittrar är ej guld

Människans nedskrivna historia börjar med skrivkonsten. Generellt sett anses historisk tid omfatta de senaste 6000 åren. Däremot vet man att glastillverkning inleddes för minst 12.000 år sedan. Det kan mycket väl vara den första substansen som människan tillverkade. Idag är glas så vanligt förekommande och en så stor del av vår civilisation att vi oftast tar det för givet utan att skänka det stor eftertanke. Trots att glasrutor, glasflaskor och andra saker gjord av glass är av såpass alldaglig natur, är det möjligt att ett fåtal antika folk visste mer om dess tillverkning än vad vi gör idag och kunde ha tillverkat en bättre typ av glas än vad vi kan göra nu.

Det här är en historia om en sådan upptäckt, som så tidigt som för 2000 år sedan producerade ett icke krossbart glas, ett glas som böjde sig snarare än krossades då det utsattes för påfrestning.

Platsen är ön Capri vid den italienska kusten. Årtalet är 34 år f.kr. och Roms kejsare är den store aristokraten och patriciern Nero Claudius Tiberius Caesar, härskaren över hela den kända civiliserade världen.

Uttråkad av livet i huvudstaden hade Tiberius beordrat byggandet av ett dussintal nöjespalats, ett av dessa låg på ön Capri. När de statliga angelägenheterna tröttade ut honom reste han och ett antal yngre män, vars umgänge han tycktes favorisera över unga kvinnor, till ön Capri för att ha det som vi idag kallar ”en brakfest”. Hans fester kan endast beskrivas som överdådiga och dess innehåll kanske bäst lämnas åt fantasin. Under en av dessa kvällar kunde ett vaket öga möjligen ha upptäckt en liten jolle som rodde från det italienska fastlandet till ön där festen var i full gång. Det var en lång och farlig resa för en så liten båt och den ensamma ockupanten i båten iakttogs lätt av centurionen vars uppgift var att stå vakt vid dörren för att förhindra oinbjudna gäster från att inkräkta.

Landstigningen på ön med dess marmortrappa som gick ner i vattnet vaktades av ett halvdussin soldater och dubbelt så många statyer. Tiberius hade minskat storleken på sin militärstyrka och beordrat att statyer skulle tillverkas och målas i realistiska färger, för att de sedan skulle stå vakt tillsammans med levande soldater. Den romerska disciplinen gjorde att statyerna och männen inte gick att skiljas åt vilket skapade intrycket av en omfattande polismakt, när det i själva verket bara rörda sig om en handfull soldater.

När roddbåten nådde bottensteget på trappan skyndade centurionen till handling. Han drog sitt korta svärd och riktade det sedan hotfullt över rorsmannen axel. Vem var han, varför denna inkräktan?

Den gamle mannen, klädd i det fattigaste av kläder, darrade av stor fruktan.

”- Åh store kapten” gnydde han. Jag är en harmlös fenicier, glasblåsare till yrket, jag har kommit hit för att jag har en fantastisk gåva till Caesar, jag måste visa den för honom.

Centurionen krävde att få se föremålet och den rädda mannen gick med på detta. Från vecken i sitt grova plagg tog han sedan fram en gnistrande bägare som fångade och reflekterade månens strålar.

– Det är den här, store kapten, den är mycket speciell, jag har gjort den med mina egna händer. I hela Rom finns det ingen bägare lik denna.

Ett befäl vaknar till liv, inkräktaren söks för vapen, men ingenting hittas. Uppenbarligen är hans önskan att träffa Caesar uppriktig.

En ny order ges och den gamla mannen leds uppför kullen med en soldat bakom sig. Svärdet gnistrar i beredskap. Inuti rotundan befinner sig Tiberius i ett tillbakalutat läge. Hans vänner omger honom med liknande indolenta ställningar ätandes bland tjänare som surrar omkring med brickor och vinkärl, fast beslutna att förutse varje önskan.

Vakten lämnar över mannen till en annan legionär och de närmar sig den regala soffan som är upphöjd på en plattform. Soldatens knutna näve stöter ljudligt mot hans bröst i en romersk salut.

– Mäktiga Caesar, vi har fångat en inkräktare, en gammal man som säger sig vara en fenicisk glasblåsare, han har en gåva till dig. Är det ditt nöje att träffa denna man eller är din eminenta vilja att vi genomborrar honom och kastar hans kropp i viken?

Tiberius har fått i sig mer vin än vad som är bra för honom men berusningens dimma lättar och han fokuserar på den frågande soldaten. Rummet blir stilla, uppmärksamheten skiftar från Caesar till den ruffiga arbetaren i valvporten. Natten är ung och Caesar är ganska lugn.

– Låt arbetaren komma fram.

Omedelbart motas den gamla mannen in i rummets mitt. I den underdånigaste vördnad knäböjer han vid Caesars fötter, skyndsamt fumlar han i sina kläder och frambringar skakandes bägaren i sina fula händer.

Det är en delikat och mästerligt designad bit glas. Tiberius ler och sträcker sig efter den. Därefter tycktes feniciern medvetet låta glaset glida ur hans fingrar. Den föll ner mot stenarna på den belagda rotundan, och den studsade och ringde som en bit silver. Ett sus gick genom rummet och alla ögon vändes mot glasblåsaren för att se hans varje rörelse. Han hämtade bägaren. Det var en buckla på kanten. Med ett verktyg som han lyckades dölja trots genomsökningen hamrade han tillbaka den böjda kanten till dess ursprungliga form. Nu, åter knäfallandes, ger han bägaren till Tiberius. Det syns en aning stolthet i fenicierns ansikte men han bugar så att glimten i hans öga förblir oupptäckt i det fall kejsaren skulle störa sig. Kejsaren ställer sig upp, undersöker glaset med stor omsorg, vrider det i sina fingrar, stirrar genom glaset på sina gäster och på de flammande facklorna som kastar sitt sken över ansamlingen.

– Var fick du tag på det här?” frågade han krävande. Har du stulit det från villan hos någon senator?

– Jag är ingen tjuv stora Caesar” stammade glasmakaren. Jag är en fattig men ärlig arbetare, en fenicier och glasblåsare, min far var en glasblåsare och före honom, hans far . Vi har alltid försökt att göra bättre glas med förhoppningen om att skapa ett glas som inte splittras utan reagerar flexibelt vid missöden. Den här bägaren har jag skapat med mina egna händer och den kommer att reagera på detta sätt.

Tiberius blir imponerad.

– Det är ett fantastisk hantverk.

Han stirrar återigen på bägaren och den visar inga tecken på att ha tappats.

– Men kanske det här hantverket är ren tur. Fru fortuna log mot dig och det vore omöjligt att skapa en till.

Glasblåsarens ansikte strålar av iver; nu säkerligen har hans framgång säkrats.

– Jag är en olärd man och jag kan inte läsa, erkänner glasblåsaren.

– Men när det gäller glas har jag mer kunskap än någon levande människa. Jag kan skapa den här bägaren om och om igen.

– Ah, du har en formel?

– Ja stora Caesar, jag kan hemligheten och den kan återskapas.

– Men visst är du inte den enda mannen som känner till den här saken, du arbetar med andra, andra känner också till den här kunskapen så att de också kan producera den här bägaren.

– Ja, det är sant att andra vet något om den, jag har två medhjälpare som förstår vissa saker som jag känner till men de kan inte göra det här; endast jag känner till flexibelt glas. Hemligheten är låst i mitt huvud.

– Du har inte uttryckt detta i skrift?

Arbetaren bugar av ödmjukhet.

– Jag har inget förmåga gällande bokstäver; jag är obildad.

– Men låst i ditt huvud finns kunskapen för att skapa den här bägaren igen och igen.

– Det är sant mäktiga Caesar.

– Jag förstår, jag ville helt enkelt bara vara säker.

Tiberius gör en nästan omärkbar rörelse till legionären som har stått givakt i närheten. Romarens korta svärd glänser till i facklornas ljus och den gamla mannen faller till golvet, och blod forsar från ett dödligt sår. Gästernas ansikten bleknar och här och där vänder sig vissa bort. De vågar inte visa sitt missnöje. Tillslut vågar kejsarens favorit säga det som alla känner;

– Åh, mäktiga Caesar. Det är inte vår uppgift att ifrågasätta din gudomliga dom. Vi är stumma och förundras av beslutet, som vi vet är rättmätigt framkommet. Men om Caesar önskar det, kan han vänligen förklara för oss arma och okunniga dödliga varför ett sådant straff drabbade en man som bara verkade vara en ärlig arbetare. Var han en spion, tjuv eller någon annan bov? Om du inte gillade bägaren kunde du inte ha piskat honom som underhållning för oss istället?

Tiberius undersökte fortfarande bägaren. Till slut skrattade han kort och vände sig mot sina gäster.

– Uppenbarligen har ingen av er förstått vilkem fara som det här gnistrande misstaget utgör. Förstå att jag just har räddat den Romerska ekonomin!

Till blickar av oförstående skepticism fortsätter han:

– Den här biten glas är kanske det mest värdefulla föremålet i Rom i denna stund. Den är långt mer värdefull än guld eller juveler; den har inget pris. Hade jag låtit denna arbetare göra fler är det mycket troligt att handlare och vanligt folk värderat detta högre än guld. Och sen då? Inser du inte att den romerska ekonomin är baserad på guld, skall vi stå vid sidan om och se glas ersätta det? Vi skulle få prisökningar, inflation och en mängd andra missöden.

Han suckade och satte sig igen på sin soffa.

– Det här är bördorna som följer er Caesar. Alltid måste han agera för det allmänna bästa även då en individ här och där oundvikligen kommer tvingas lida. Seså, forsla bort detta as och låt oss fortsätta festandet!

Och så slutade episoden.

Idag närmar sig glastillverkning den punkt då det går att skapa ett glas lika flexibelt och hållbart som det som påstås ha skapats 34 år.f.kr. Men vi kan verkligen reflektera över denna incident för att förundras av hur staten utbreder sig för att tjäna den så kallade ”allmännyttan”. När en stat, vilken statsform som helst, uppnår centraliserad kontroll över en befolkning och dess ekonomi börjar den att besluta vilka företag som ska drivas, vilka varor som ska säljas och vilka tjänster som ska erbjudas.

Det finns vissa som menar att staten alltid har agerat med återhållsamhet gällande företagande och handel, så pass att det är den enda syssla som staten sysslar med. Detta förfarande drivs under termen ”pro bono publico” eller ”för det allmännas bästa”. Ack så ofta sådana statliga program och kontroller har haft fel!

Närhelst folk börjar tro på gudomligheten i sin form av Caesar och föreställer sig att hans omdömen alltid är bra kommer de att finna att det endast är marionetter som agerar enligt hans vilja. Det ser ut som att det som beskrivits här kommer att hända; så har fleras tragiska öden varit och så kommer fleras öde bli. Självklart kan någon, både företagare och politiker, ha fel. Vem som helst kan och kommer att göra misstag. Alla av oss gör det. En av de stora fördelarna med de privata aktörerna är att när misstag görs är det de personer som begick misstaget som kommer att lida. När staten tar kontroll över ekonomin resulterar det i att då misstag begås drabbar det de som inte begick misstagen. Kanske inser vi en dag den stora fördelen av privat kontroll av privata affärer.

Översatt till svenska av Jonas Ek.

Kommentera på bloggen.