Hur dinosaurierna dog ut

Jag har nyligen läst WJT Mitchells The Last Dinosaur Book. Mirakulöst nog lyckas den med konststycket att använda dinosaurier i en attack mot kapitalismen. Fråga mig inte hur han lyckas – Mitchell babblar och babblar om Barney, fossila bränslen, Jurassic Park, terrängfordon, McDonalds-reklam, Andrew Carnegie – och på något sätt sammanfattas det hela som en sorts anklagelse mot multinationella företag och vad de har gjort med de stora djuren från Mesozoiukum. Jag kan inte säga att jag direkt uppskattade boken, men den fick mig att tänka: är det så illa att vänstern nu även har tagit över paleontologin?

Ta till exempel dinosauriernas mystiska försvinnande för ungefär 65 miljoner år sedan. Många teorier har förts fram för att förklara denna händelse. Några har pekat på klimatförändringar, andra att det berodde på överbefolkning. Den kanske mest populära teorin för tillfället lägger skulden för de enorma bestarnas utrotning på en asteroid vars nedslag på jorden skickade så mycket damm och skräp i luften att solen skymdes, vilket var det som slutligen tog livet av alla jordens dinosaurier.

Alla dessa teorier passar bra in den generella vänsterparanoian – den enorma rädslan för global uppvärmning och nukleär vinter – och alla föreslår försåtligt att vi bör ge staten nya anmärkningsvärda uppgifter, som att skydda oss från kometer och andra föremål från yttre rymden.

Är det så att till och med dinosaurierna nuförtiden har rättat in sig i ledet, och deltar i kampen mot den fria marknaden? Nja, i egenskap av en student av österrikisk ekonomi har jag en mycket mera trolig förklaring: att dinosaurierna dog ut måste helt enkelt ha varit ett resultat av statliga marknadsinterventioner. Det är förvisso sant att mina spekulationer har mötts med viss skepsis från det paleontologiska etablissemanget men efter ett besökt i Montana i somras känner jag att jag äntligen är redo att gå ut med mina fynd. Det var ett besök som gjorde det möjligt för mig att undersöka de fossila fynden själv och efter detta kunde jag rekonstruera den sanna berättelsen om dinosauriernas uppgång och fall.

Det hela började i slutet av Trias-perioden, när staten bestämde sig för att komma till alla kallblodiga varelsers hjälp. De statliga myndigheterna var väldigt besvärade av framträdandet av de första varmblodiga djuren, djur som verkade ha en orättvis fördel gentemot sina kallblodiga bröder – de rörde sig snabbare, var mer alerta, och de tycktes i allmänhet få mycket mer gjort, särskilt under vintermånaderna.

I sin oro över möjligheten att de varmblodiga djuren skulle tränga undan och ersatta de kallblodiga djuren helt och hållet antog staten Lagen om Stabilisering av Kroppstemperaturen. Denna lag subventionerade de kallblodiga djuren på de varmblodiga djurens bekostnad och eliminerade alla skatter för de förra och dubblerade dem för de andra. Lagen försökte också göra vintern olaglig men detta drag ansågs vara icke-konstitutionellt.

Problemet med denna till synes upplysta lagstiftning började när styrelsen för det Nationella Organet för Kontroll av Kroppstemperaturstabilisering beslutade att dinosaurierna var kallblodiga vilket därmed gav dem enorma skattelättnader. Som en byråkrat uttryckte det: ”deras namn betyder ’åsködla’, eller hur? Det gör den till reptiler och således är de kallblodiga. Ärendet anses härmed vara avslutat!”. Nu är det dock så att de senaste vetenskapliga bevisen visar att dinosaurierna var varmblodiga och närmare fåglar än reptiler, i alla fall i vissa avseenden. Dinosaurierna, som var den enda djurgrupp som var både varmblodig och åtnjöt skattelättnader, blomstrade således och översvämmade jorden.

Staten oroade sig över denna nya utveckling och beslutade sig för att införa en huvudskatt på dinosaurier. Långt in på den sena Trias-perioden hade alla djur som omfattades av skatter gjort det i form av vikt. Men de statliga tjänstemännen antog att de kunde reducera dinosauriernas spridande genom att beskatta dem efter antal istället för efter vikt. Eftersom de fortfarande var oroliga över de kallblodigas konkurrenssvaghet instiftade staten också en ny skatt som straffade en ökning av hjärnstorleken, något som skedde naturligt som ett resultat av evolutionen.

Effekterna av denna nya skattelagstiftning var omedelbar och dramatisk: eftersom de beskattades beroende på antal och inte vikt, fann de att det var lämpligt att vara färre men större. Samtidigt, på grund av den nya skatten på intelligens, minskade storleken på deras hjärnor. I dinosaurierna hade till slut statens politik lyckats skapa en fantastisk spegelbild av sig själv: en stor, trög, uppsvälld, och övervuxen kropp, utrustad med en hjärna som var lika stor som en ärta.

Man skulle kunna tro att staten blev överlycklig över detta resultat, men så var icke fallet. Så fort den statliga politiken resulterade i att dessa kolossala landdjur fyllde jordens alla hörn ekade samma rop vart man än vände sig: ”Stoppa dinosaurierna!” Förbittringen var särskilt stark gentemot en specifik dinosaurieart, Tyrannosaurus Rex, som i egenskap av det största rovdjur som någonsin funnits på jorden anklagades för rovdjurskapitalism av justitiedepartementet.

Märkligt nog var det en särskilt skräckinjagande dinosaurieart, den fruktade Algorosaurus, som ledde kampanjen mot dinosaurierna. Denna varelse lyckades faktiskt övertyga sina meddinosaurier att de hade blivit för stora för sitt eget bästa och att de konsumerade en alldeles för stor del av jordens resurser. Med nedbruten moral och ställda inför risken att vara involverade i hundratals miljoner års rättstvister  undertecknade dinosaurierna så småningom ett avtal med justitiedepartementet och kom överens om att dela upp sig, i de allra flesta fallen i minst fem eller sex delar.

”Att döma av de fossila bevisen, då staten var färdiga med dinosaurierna var de barskrapade ända in till benen.”

Det är många som har daterat dinosauriernas död till just detta ögonblick, och de fossila bevisen verkar bestyrka detta. Inte ens i våra dagar har man funnit ett intakt dinosaurieexemplar någonstans. Faktum är att om vi tittar på de fossila bevisen ser vi att dinosaurierna var barskrapade ända in till bara benen då staten var färdiga med. De som en gång i tiden hade varit de mest framgångsrika varelserna på jorden utplånades slutligen för ungefär 65 miljoner år sedan.

Vid denna tidpunkt placerade staten dinosaurierna på listan över utrotningshotade arter. För rättvisans skulle bör vi påpeka att staten faktiskt placerade dem på denna lista hela 3 miljoner år innan de dog ut. Tyvärr skickades det officiella beslutet om att skydda dinosaurierna med vanlig post. Och precis som nu var postens slogan på den tiden ”När det absolut bara måste komma fram ungefär i samma geologiska tidsålder”. Eftersom postutdelning i detta fall tog 5 miljoner år, hade dinosaurierna redan dött ut när statens beslut verktställdes.

Detta var historien om hur dinosaurierna dog ut, åtminstone så som jag har kunnat rekonstruera den.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.