Civilisation är en sjukdom som människan, som enda varelse på jorden, tycks vara kroniskt plågad av. Utbrott av denna åkomma har dokumenterats på alla bebodda kontinenter, och det har observerats tillräckligt många fall av oberoende civilisering, som inte kan förklaras med smittospridning, för att vi skall kunna anse sjukdomen vara genetisk.
Innan vi fortsätter är det praktiskt att beskriva exakt vad vi menar med civilisation i just denna text. Civilisationens kännetecken är staden, precis som infödingar kännetecknades av byn, och barbarer kännetecknas av förorten. Livet i staden ger civiliserade människor möjlighet att specialisera, det vill säga att en väsentlig del av befolkningen kan ägna sig åt meningslösa sysslor. I en by måste nästan alla jobba för att garantera stammens överlevnad; men i staden kan en person som inte gör något annat än att designa tidningsannonser övertyga sig själv att han är både nyttig och behövd.
Av alla specialiserade verksamheter som civilisationen skapar så är ingen så typisk som den statliga verksamheten. Filosofer må argumentera om vad det egentliga syftet med staten borde vara, men det finns inget tvivel på att målet för varje stat genom historien alltid har varit att förbättra förutsättningarna för statens välmående och på så vis bygga ännu mer stat. Det skulle vara mycket konstigt om så inte var fallet. En stat som enbart vore måttligt entusiastisk över idén med statlig verksamhet skulle raskt bli ersatt. Lyckligtvis för resten av befolkningen så når statens ambitioner sällan mycket längre än att behålla makten. Den säkraste garantin för individuell frihet i alla civilisationer är byråkratisk lathet och ineffektivitet. Vårt generella välmående är bara i fara när en stat gnuggar händerna och beslutar sig för att för ovanlighetens skull få något gjort. (Detta är naturligtvis ett sidospår, men Dr. Boli har aldrig varit den som tar sig fram på motorvägen mellan A och B utan att stanna för titta på sevärdheterna längs vägen.)
De flesta tidiga civilisationer formade idén om en gudomlig kung, det verkar dock tydligt att redan från början var dessa kungliga personer mer till för prydnad än nytta. Den riktiga statsapparaten sköttes av en rad av mer eller mindre kompetenta administratörer, medan kungarna gifte sig med sina egna systrar och producerade mer och mer degenererad avkomma, tills kungafamiljen slutligen var såpass flummig och sjuklig att den blev mer eller mindre osynlig. Detta ohälsosamma tillstånd var dock bra för staten, eftersom det behövdes en konstant växande skara av offentliga funktionärer för att omringa kungen och förhindra att han fladdrade iväg så fort vindstyrkan nådde styv bris.
Att förhindra kungen från att dregla på sina kungliga kläder, hur svårt det än må ha varit, var i sig inte tillräckligt för att rättfärdiga en stor och allsmäktig stat. Andra syften krävdes för att staten skulle växa till riktigt civiliserad storlek.
Att bygga upp en stor offentlig sektor var ett syfte som återkom bland tidiga civilisationer. Vanligtvis kunde något problem hittas vars lösning krävde enorma mängder arbetare, och därmed rättfärdigade statens existens för att sköta organisationen. Man hade till exempel problem med med döda kungligheter. Sådana problem kunde ensamma konsumera merparten av alla resurser i en relativt avancerad civilisation. Kungar var gudomliga, och kunde därför inte bara kastas på sophögen när de dog; och eftersom de var värdelösa kunde de heller inte lämnas in för återvinning. Det blev nödvändigt att skicka kungligheter vidare till nästa liv med tillräcklig värdighet för att andra gudar inte skulle tillbringa resten av evigheten att retas med dem. Med lite tur kunde en kung tillbringa hela sin regeringstid med att överse konstruktionen av sin egen grav, och sedan dö lagom till att den var färdig och låta sin efterträdare börja om med en helt ny grav, och på detta vis kunde det statliga arbetet pågå i oändlighet.
Om nu omhändertagandet av det kungliga liket inte utgjorde tillräckligt omfattande verksamhet för att hålla igång staten så fanns alltid det ständigt återkommande behovet av krig. Krig är en sorts lagsport specifikt konstruerad för att konsumera så mycket resurser som möjligt, och därmed kräva en organisation som till och med är större än den som behövs för att bygga en kunglig gravplats. Det finns naturligtvis en viss risk att kriget spårar ur och förstör staten istället för att föreviga den; men normalt kan man låta ett välorganiserat krig pågå i åratal med ömsesidig fördel för staterna på båda sidor. Det krävs vissa utgifter i form av människoliv, men civiliserade stater kan lätt få tag på dessa genom att kräva värnplikt av alla dem som sitter och skriver tidningsannonser dagarna i ända. Generellt sett är detta lilla besvär för krigen försumbar i förhållande till de fördelar som inblandade stater åtnjuter, och en stat som för tillfället inte bedriver krig brukar vanligtvis hålla på med förberedelserna för nästa.
Än så länge har vi undersökt civilisationen i generella termer. Om vi undersöker några specifika tidiga civilisationer kan vi finna intressanta skillnader. Till exempel så hade Egyptierna gudomliga kungar som gifte sig med sina systrar och byggde pyramiderna i Egypten, medan Maya-civilisationen hade gudomliga kungar som gifte sig med sina systrar och byggde pyramiderna i Yucatan. De sumeriska kungarna, å andra sidan, byggde ziggurater. Vi ser här en näst intill oändlig variation i de tidiga civilisationerna.
Ytterligare en förbättring som civilisationen fört med sig för mänskligheten var skriftspråket. Alla civiliserade samhällen har haft någon form av skriftspråk. Det var inte nödvändigt att ha ett skriftspråk som kunde uttrycka varje uttalad idé, som vårt kan, men det var absolut nödvändigt att kunna räkna ihop hur många städer din kung hade förstört och hur många tusen människor han slaktade under tiden. Därför utvecklade till exempel Aztekerna ett bildspråk som var imponerande anpassat för att dokumentera slakt på en industriell skala; likaledes hade inkaindianerna sina så kallade “quipus”, intrikat knutna fransar med vilka det var möjligt att hålla en korrekt räkning av hur många huvuden som rullat. Egyptierna, å sin sida, utvecklade ett skriftspråk som också kunde uttrycka mer avancerade ideer, till exempel panegyrik för en kung som varit särskilt framstående i sina massmord. Maya-indianerna hade också en komplex hieroglyfisk skrift som motstod alla försök att dekryptering, ända tills nyligen. Så länge som Maya-skriften inte kunde dekrypteras var det fritt fram för antropologer att föreställa sig att Maya-indianerna var en nation av fredliga astronomer, men nu när nyckeln till Maya-skriften har upptäckts vet vi att de helt enkelt firade framgångsrika massmord i vanlig ordning.
Utvecklingen av skriftspråk är av särskild vikt för detta föreliggande arbete, eftersom det markerar historiens början, vilket vi därmed alltså kan definiera som nedtecknandet av berättelser om en grupps massmord på en annan.
Vid olika tidpunkter har viktiga forntida civilisationer växt upp i Nildalen i Egypten, i Indusdalen i Pakistan och Indien, i dalen längs Gula Floden i Kina, på fälten i Mesopotamien, i Nigeria, i Zimbabwe, i olika delar av Mexico och i Peru. De flesta av dessa civilisationer har lämnat efter sig någon form av skriven historia, och historien är alltid densamma: En kung dödade en annan kung och slaktade alla hans efterföljare. Det enda dokumenterade undantaget är civilisationen i Indusdalen. Skrifterna som efterlämnades av dessa forntida Indianer har ännu inte dekrypterats, och antropologer anser därför att det sannolikt de var en nation som bestod av fredliga astronomer.
—
Originaltexten har översatts av Hans P
Dr. H. Albertus Boli (1783- ) är redaktör för Dr. Bolis Celebrated Magazine. Vid den beundransvärda åldern 220 år skriver han fortfarande vartannat ord i magasinet, och har lagt ut övriga ord på entreprenad. Dr. Boli tillät ödmjukt denna översättning med kommentaren att svenska trots allt inte är ett så okänt språk, då de flesta lingvister nuförtiden är överens om att engelska i själva verket bara är en variant av svenska med ovanligt många stavfel.
—
