Allmänna pensionens tragedi

För ungefär 90 år sedan frekventerade en italiensk-född entreprenör löpsedlarna i USA. Som bekant var början av 1900-talet en tid då många sydeuropéer emigrerade till USA, och deras släktingar och vänner skickade ofta med s.k. postkuponger i brevförsändelser för att underlätta korrespondensen med sina närstående (på så sätt slapp emigranten besväret med att betala porto i USA). Den italiensk-födde entreprenören uppmärksamhet hade att göra med hans affärsidé, vilken skulle omfatta ett exceptionellt lönsamt sätt att tjäna på fluktuationer på den internationella valutamarknaden. Idén var att köpa upp postkuponger i stora mängder i Europa vid gynnsamma tidpunkter och frakta dem till USA där de – istället för att lösas in – kunde säljas vidare till en ansenlig vinst. Åtminstone var detta vad entreprenören berättade för sina investerare.

Mycket riktigt levererade han inledningsvis exceptionella övervinster, varför fler och fler spekulanter började intressera sig för och lockas med i hans rörelse. Vad investerarna inte visste var att det inte fanns någon verksamhet bakom entreprenörens löften. Istället bestod tidiga investerares vinster de facto i kapitalinsatser från nya spekulanter. Grupp A:s avkastning kom från grupp B:s investeringar, vars avkastning kom från grupp C:s investeringar och så vidare… “Entreprenören” var Charles Ponzi.

Läs hela artikeln, av Ola Nevander.

3 reaktioner på ”Allmänna pensionens tragedi”

  1. Strålande! Pensionslögnen är korruptionens kärna, och utgör en stor del av den dimridå som förhindrar vanligt folk från att förstå vad problemet vi står inför faktiskt är.

  2. Henrik Kostet

    Utmärkt skrivet! Texter som denna borde få mer uppmärksamhet och problemet borde bli uppenbart och känt för alla. Då kanske individer agerat annorlunda, när de väl inser hur nära vi är ruinens brant.

  3. Rent moraliskt. Om staten kan lägga beslag på runt 70% av allt en vanlig arbetare i Sverige tjäna, av vilken anledning ska då jag överhuvud taget behöva lägga ner en enda krona på att se till att trygga min framtid.

    Samtidigt vet jag att jag skulle ha minst dubbelt så stor pension om jag själv fick tillgång till de pengar som har beslagtagits från mig. Att då själv behöva spara pengar av det som blir kvar, känns väldigt konstigt.

    Folk är konstiga. Det spelar ingen roll hur mycket jag kan visa mina vänner att en viss investering har en avkastning som är bra mycket bättre än en bankränta eller någon annan typ institutionell förvaltning, så tror de ändå på de bevisat dåliga förvaltarna (inkluderar politikerna).

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *