Romarrikets fall

Med kunskap om vilken effekt som statliga interventioner har på marknadspriser kan vi förstå vilka orsaker som ligger bakom en betydelsefull historisk händelse, den antika civilisationens fall.

Vi kan låta det vara osagt huruvida det är korrekt att kalla Romarrikets ekonomiska organisation för kapitalistisk. Hur som helst är det säkert att Romarriket, i det andra århundradet, hade uppnått en tillstånd som kännetecknades av utspridd arbetsfördelning och interregionell handel. Ett flertal metropoler, ett ansenligt antal mellanstora städer, och många småstäder, huserade en välutvecklad civilisation. Invånarna i dessa urbana tätorter försågs med mat och råvaror inte enbart från den närliggande landsbygden utan även från avlägsna provinser. En del av dessa livsmedel flödade in i staden i form av avkastning för rika jordägare, men en ansenlig del köptes i utbyte mot landsbygdsbefolkningens köpande av stadsbornas produkter. Mellan imperiets olika regioner existerade en omfattande handel och en tendens mot mer specialisering, inte enbart inom processindustrierna utan även inom jordbruket. Imperiets olika delar var inte längre ekonomiskt självförsörjande utan de var beroende av varandra.

Det som slutligen gjorde att imperiet gick under och civilisationen förföll var att de ekonomiska kopplingarna upplöstes, inte att barbarerna invaderade. Angriparna utnyttjade enbart den möjlighet som imperiets interna svaghet erbjöd dem. Militärt sett var inte stammarna som invaderade imperiet i de fjärde och femte århundradena mer formidabla än de arméer som legionerna tidigare enkelt hade besegrat. Men imperiet hade förändrats. Dess ekonomiska och samhälleliga strukturer var redan medeltida.

Handelsfriheten i Rom var alltid begränsad. Beträffande spannmålsmarknaden var den ännu mer begränsad än den var för andra varor. För spannmål, olja och vin, som var stapelvaror i dessa tider, ansågs det orättvist och omoraliskt att begära mer än de sedvanliga priserna, och myndigheterna var snabba med att hindra allt som de ansåg vara profiterande. För dessa varor förhindrades således en omfattande handelsutveckling och problemen som uppstod ämnade myndigheterna lösa genom att nationalisera och kommunalisera spannmålshandeln. Men effekterna var inte tillfredställande. Det rådde brist på spannmål i tätorterna och dessutom klagade jordbrukarna på att det inte längre var lönsamt att odla spannmål. Myndigheternas interventioner hindrade tillgången från att justera sig till ökande efterfrågan.

Slutet kom när kejsarna, under de politiska problem som uppstod under det tredje och fjärde århundradet, började urholka valutans värde. Urholkningen av valutan tillsammans med priskontrollerna paralyserade helt och hållet både produktionen av och handeln med de livsviktiga matvarorna och samhällets ekonomiska organisation föll samman. Ju ivrigare myndigheterna var att upprätthålla priskontrollerna desto värre blev tillståndet för de stadsmänniskor som var beroende av att köpa sin mat. Spannmålshandel och andra nödvändigheter försvann helt och hållet. För att undvika svält övergav folk städerna, bosatte sig på landsbygden, och försökte odla spannmål, vin och andra nödvändigheter själva. Å andra sidan minskade ägarna av storgodsen sin överskottsproduktion av spannmål och började att producera de hantverk som de behövde på sina bondgårdar. Deras storskaliga jordbruk, som redan var allvarligt hotade på grund av slavarbetets ineffektivitet, var inte längre förnuftigt att syssla med då möjligheten att sälja till lönsamma priser försvann. Eftersom gårdsägaren inte längre kunde sälja i städerna kunde han inte längre handla hos städernas hantverkare heller. Han tvingades att se sig om efter alternativ för att möta sina behov genom att själv anställa hantverkare på sin gård. Han gav upp det storskaliga jordbruket och blev en jordägare som mottog hyror från hyresgäster och arrendatorer. Dessa var antingen befriade slavar eller stadsproletärer som bosatte sig i byarna och började bruka jorden. En tendens mot etablerandet av varje jordägares självförsörjning uppstod. Städernas ekonomiska funktion, av handel och hantverk, minskade. Italien och imperiets provinser återgick till ett tillstånd som kännetecknades av en mindre avancerad arbetsfördelning. Denna högst utvecklade ekonomiska struktur förföll, och kvar förblev den sortens organisation som vi nu känner igen från medeltiden.

Kejsarna var oroliga över av vad som skedde eftersom det undergrävde statens finansiella och militära makt. Men deras motaktion var fruktlös eftersom den inte gick till botten med problemet. Det tvång som de använde sig av kunde inte vända den nedåtgående trenden, en trend som i själva verket hade orsakats av för mycket tvång. Ingen romare var medveten om det faktum att processen hade framkallats av statens interventioner i prissystemet och dess urholkning av valutavärdet.

Förgäves försökte kejsarna att utfärda lagar mot stadsbor som “relicta civitate rus habitare maluerit”. Lagarna gällande skeppägarnas särskilda förpliktelser, navicularii, misslyckades med att hindra deras förfall precis som lagarna gällande spannmålshandel misslyckades hindra de minskande förråden av livsmedelsprodukter i städerna.

Denna fantastiska antika civilisation gick under just för att den inte anpassade sin moraliska kod och sitt juridiska system till marknadsekonomins krav. En samhällsordning är dödsdömd om de handlingar som krävs för att den skall fungera normalt förkastas av de moraliska normerna, förklaras olagliga av landets lagar, och anses vara kriminella av domstolarna och polisen. Det Romerska imperiet gick under eftersom det saknade liberalismens och den fria företagsamhetens anda. Interventionismen, och dess politiska korrollarium Führer-principen, bröt ner det mäktiga imperiet precis på samma sätt som de av nödvändighet kommer att upplösa och förstöra alla samhällsenheter.

Denna artikel är ett något förkortat utdrag ur Human Action, s. 767 – 769.

Kommentera på bloggen.