Det finns få saker som diskuteras så mycket och ofta i den politiska debatten som ”jobben”: regeringens arbetslinje, nivåerna på a-kassan, facket ställer krav på ”rimlig” lön, socialdemokratiska arbetarepartiet, osv. Och liksom alltid i samhällsdebatten blir det totalförvirring mellan vad man talar om, vad man menar, vilka mål man har – och huruvida medlen över huvud taget passar målen.
Liksom politiker i hela världen talar den svenska avarten om att man ska ”skapa” arbetstillfällen. Arbetslösheten måste bekämpas genom allehanda subventioner till företag, statliga ”investeringar” i infrastruktur och utbildning. Men egentligen är det inte så svårt att skapa jobb. Faktum är att det är väldigt enkelt. Ibland omnämns att om man vill ha fler jobb är det bara att förbjuda grävmaskiner, för då måste alla gropar och diken grävas med spadar. Och visst – detta stämmer ju, det skulle bli fler jobb (allt annat lika). Om man vill ha ännu fler jobb så kan man ju också förbjuda spadar, för då måste alla gropar grävas med händerna.
Att skapa jobb är helt enkelt väldigt lätt. Det svåra är det som aldrig nämns, vilket antagligen har sin förklaring. Nämligen frågan om värde. Ett arbete är nämligen ingenting annat än en börda om inte det som utförs har ett faktiskt (marknadsvärderat) värde; om staten skapar arbeten genom att sänka produktiviteten (t ex genom att förbjuda maskiner) så blir varje arbete i verkligeheten en kostnad för hela samhället.
Steve Horwitz skriver så här om att politiker:
…are much too concerned about job creation when they should be concerned about value creation. Creating jobs is easy; it’s creating value that’s hard. We could create millions of jobs quite easily by destroying every piece of machinery on U.S. farms. The question is whether we are actually better off by creating those jobs—and the answer is a definite no. We want labor-saving, job-destroying technology because it creates value by enabling us to produce things at lower cost and thereby free up labor for more urgent uses.
Japp – svårigheten i det hela är att arbete måste skapa värde. Faktum är att det är därför vi över huvud taget arbetar. Ingen skulle välja att arbeta långa timmar om det inte hade någon slags värde. Och värdet ligger för arbetaren i att arbetet ger lön, vilket är ett direkt resultat av att produkten av dennes arbete är av värde för konsumenter. Om inte konsumenter får det bättre genom mitt arbete så är det per definition värdelöst. Så varför ödsla tid på det?
Men hur ofta kommer detta fram i den politiska debatten? Inte speciellt ofta. Istället utgår man ifrån att arbete har värde (vilket är en felaktig definition) och att man därför måste skapa just arbete snarare än värde. Ibland talar man om ”riktiga” arbeten, vilket också förvirrar begreppen något – men i alla fall gör åtskillnad mellan direkta ”åtgärder” (kostnader) och mer värdeskapande arbeten.
Man ska inte vara naiv och tro att detta helt enkelt sker pga att politiker bortser ifrån verkligheten. Förvisso är den stora majoriteten politiker väldigt ignoranta (inte minst om ekonomi), men det finns anledning för dem att i den politiska diskursen tala om arbete före värde. Varför? Helt enkelt för att om vi skulle tala om värde, då får man på köpet en väldig massa frågor som är ”politiskt omöjliga” att besvara.
Om man säger att arbete skapar värde, då uppkommer omedelbart frågan ”för vem?”. Och då måste man omedelbart tala om konsumenten. Därmed sticker man indirekt hål på det keynesianska luftslottet, för om arbete skapar värde för konsumenten – då syftar ju hela ekonomin till att ge konsumenter värde. Och då ställs hela den politiska skapelsen på dess huvud.
Så här: om ekonomisk aktivitet syftar till att skapa värde för konsumenter (vilket är sant) så innebär detta att hela produktionsapparaten uppstår, utvecklas och underhålls för konsumentnyttan. Därmed är verkligt arbete endast ett medel för att göra det bättre för konsumenter, vilket ger företag och andra producerande organisationer en naturlig och viktig plats i ekonomin. Men det betyder också att politiken står naken inför det faktum att den inte skapar något värde för konsumenter. Hela statens roll kan som bäst, om man ser på det med etatistiska ögon, ha värde som ett sätt att minska transaktionskostnaderna på marknaden (genom upprätthållande av kontrakt, eventuellt investeringar i ”public goods” osv). Därmed skulle statliga regleringar och program eventuellt kunna ha existensberättigande, i alla fall i den mån de direkt tillför värde för konsumenter.
Men hur ofta är detta fallet för den enorma välfärdsstaten? Och hur ofta bistår politikerna till konsumentnyttan? I bästa fall är svaret ”ytterst sällan”, men det vore inte helt otroligt om svaret egentligen är ”aldrig”. Därför får vi inte höra talas om värde när politiker diskuterar ekonomi, för detta skulle undergräva hela deras auktoritet – och göra klart att deras roll är endast en börda på samhället i övrigt.
