Det finns mycket förvirring i människans sinne vad gäller frihetens natur. Många regenter har levt som har känt att frihet var ett religiöst privilegium reserverat exklusivt för kungar. Dessa i sin tur förväntades erbjuda någon slags säkerhet för sina undersåtar, och denna säkerhet förväxlar många människor med frihet.
Dessa kungar, kejsare och presidenter har sökt att tillhandahålla, genom beskattning och juridiska ramverk, en levnadsstandard för sina lägsta undersåtar som var högre än det de var berättigade till genom egen förmåga. För att åstadkomma detta bedömde de att vissa undersåtar hade en för hög levnadsstandard och därför sänktes dessas levnadsstandard genom användandet av våld.
Dessa kungar, kejsare och presidenter har själva alltid stått över sådana bedömningar. Ingenting är någonsin för bra nog för dem. De tillhör en egen klass. Deras egna löner och förmåner ökar för de ser sig själva som en del av allmännyttan. Idén tycks vara att så länge Caesar äter gott är imperiet mätt.
När vi bläddrar i historiens blad hittar vi den period i mänsklighetens historia då romarna var styrda av en man kallad Octavius. Han är känd för de flesta av oss som Augustus Caesar. Historiker hyllar honom som en stor välgörare för sitt land. Han var en man av god natur, som under varje vaken timma ägnade sina tankar åt sitt folks välfärd. Genom en blodig militärkupp tog han kontroll över den romerska staten 30 f.Kr. och sedan undanröjde han alla sina rivaler.
Innan 30 f.Kr. var den romerska staten en republik. Den utgjordes av en senat som bestod av den patriciska adeln och folktribuner valda av folket. Men den unge Octavius tyckte käbblandet och diskuterandet i senaten och folktribunerna var tröttsamt och ineffektivt. Han ville omvandla dem till ett verktyg för att kunna genomföra sina egna önskningar, och göra det snabbt. Dessutom insåg Octavius att opposition kunde vara farligt. En grupp senatorer hade gjort sig av med hans föregångare Julius när denne hade blivit alltför entusiastiskt inställd till våldsamt exekutivt ledarskap. Så Augustus påbörjade ett reformprogram. Det innebar en snyggt konstruerad omorganisation av samhället som verkade nyttig. Så nyttig att han betygande att den skulle berika hela den romerska populationen. Men den skulle komma att etablera en trend som till slut orsakade Roms ultimata fall.
Augustus var angelägen om att säkra politiskt stöd till sig själv. För att åstadkomma detta införde han ett system med förmåner för en mängd grupper och kategorier av människor. Han etablerade pensioner för soldater, pensioner till de äldre och subventioner till unga män som ville studera. Han gav ett stipendium med land och pengar till slavar som plötsligt frigavs. Föräldrar till stora familjer fick utbetalningar för varje nytt barn, en metod som har anammats många gånger i många nationer då man velat frambringa stora arméer. Utöver detta initierades ett antal offentliga projekt under föreställningen att han kunde tillhandahålla parker, lekparker, monument, skolor, badhus och akvedukter, vilka alla var till för allmänhetens bästa, trots att individer led under bördan att betala för alltihop.
Ledande politiker har undantagslöst svårt att förstå att den enda allmänna nyttan som är värd att diskutera, är nyttan för den person som lämnas ifred att köpa det han själv vill åt sig själv som resultat av sin egen förmåga.
Självklart kostar dessa pensioner, subventioner och förmåner pengar. Augustus hade inga och ingen stat har någonsin haft det. Eftersom pengar är ett direkt resultat av välståndet folket producerar så måste även pengarna komma från folket. Så Augustus, i likhet med alla stater, lade skatter på sina undersåtar. Därefter, innan utbetalningen av de så kallade förmånerna till folket, kunde han först extrahera de pengar han själv behövde för att driva sin stat, ett slags mäklararvode eller kommission vars storlek bestämdes av det behov han hade för stunden. Augustus var en effektiv härskare, därför blev han också en effektiv skatteindrivare. Omfattningen av Augustus ambitioner kan läsas i Bibeln där detta konstaterande återfinns:
Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.
Man måste hålla med om att detta innebar ett ambitiöst skatteprogram. Det sägs att på sin dödsbädd skröt Augustus:
Jag fann Rom en stad av tegel, jag lämnar den en stad av marmor.
Och var kom den marmorn ifrån? Den kom från slitet och svetten hos det stora antal som beskattades och reglerades så Rom kunde se bra ut politiskt, samtidigt som folket led.
Förutom önskan att vara en välgörare för sitt folk och längtan att bli ihågkommen som en stor rättskipare med fullständig opartiskhet, drömde även Augustus om fred. Han meddelade de romerska senatorerna att han skulle etablera en total världsfederation, med sig själv som överhuvud, som skulle komma att bli det kända ”Pax Romanum” eller Den romerska freden.
Augustus såg sig själv som mittemellan, politiskt sett. Han charmade överklassen genom att styra medel så att vissa av de utvalda kunde köpa platser i senaten. För att blidka underklassen delade han ibland ut stora mängder gratis mat och bjöd på allmänna spel och spektakel på Cirkus Maximus. Han stiftade lagar för att begränsa konkurrensen så att priskrig inte uppstod och därigenom skyddade han företagaren. Samtidigt vände han sig om och stimulerade fackföreningar genom att ge olika politiska roller till diverse fackpampar som hade vunnit favör i hans ögon. Som nämndes tidigare kostar alla dessa saker pengar. Octavius Caesar bokförde därför folket i hela det federala imperium som han styrde över och satte upp ett system för skatteindrivning. Det blev en proportionell skatt för fastigheter och privat mark; en skatt på fem procent för en slav som frigavs. Det fanns även en direkt skatt på föremål inhandlade i Rom och en skatt vid dödsfall så att den avlidne, genom sina efterlevande givetvis, kunde betala en sista tribut till den stora romerska staten.
I början tycktes detta komplicerade system av förmåner och utpressning fungera relativt väl men självklart började brister bli synliga. För att kunna bli av med bristerna anställdes fler statliga experter, som fick till uppgift att tillrättalägga misstag som hade krupit in i den växande byråkratin. Dessa extra statliga arbetare behövde också avlönas, så självklart blev skattebördan tyngre under tiden som de funderade på hur den skulle bli lättare.
Med åren blev gradvis kapitalet, som är källan till allt välstånd och varpå all beskattning vilar, allt mindre för att till slut försvinna helt och hållet. Även om inte Augustus själv fick uppleva sönderfallet fann sig hans efterföljare upptagna med att försöka att å ena sidan dela ut förmåner och å andra sidan girigt stjäla från folket för att finansiera det. De försökte upprätthålla fred med sin världsfederation av romerska arméer, vars blodiga strider mot barbariska stammar, som upprepat revolterade mot den romerska staten, blödde den blek.
Med tilltagande krigsföring i fredens namn och med stigande skatter i förmånernas namn, svepte en moralisk degenerering över den romerska världen. Den strikta och stoiska karaktären hos den antika romaren som hade gett honom självdisciplin under tiden då han karvade ut ett imperium, tinade och smälte i den gryta av sensuell njutning som Rom kom att bli. Våldsbrotten och ungdomsbrottsligheten ökade på grund av ökande allmän skuldsättning, inflationen tog fart, egendom konfiskerades på grund av utebliven skatt och för att finansiera ständiga krig; ner föll det romerska riket. Och när det föll kvarstod endast monumenten i marmor, Colosseum, de allmänna byggnaderna, den politiskt inspirerade pompan och ståtet. Dessa blev gravstenarna som märker ut en graven för en civilisation. Framstegen upphörde och mänskligheten sjönk ner i en period som kallas ”den mörka tiden”.
Augustus Caesar, fortfarande sedd av många historiker som en stor och god välgörare som endast tänkte på sitt folks bästa, försökte att etablera ett system där han kunde lagstifta bort både fattigdom och krig. Han satte upp ett omfattande system så att alla kunde dela på välståndet men lade därmed grunden för en av mänsklighetens största katastrofer. Han förstod inte att en planerad ekonomi, hur skickligt den än planeras, alltid kommer att misslyckas eftersom en planerad ekonomi tar bort människans personliga motivation och frihet; mänsklig natur kan inte avvecklas.
Den romerska civilisationens historia från ungefär 44 år.f.kr till 300 år.e.kr är en passande prolog till Amerikas förenta staters republiks historia. Sällan har två civilisationer uppvisat så många paralleller. Amerikaner gör gott i att noggrant studera nedgången och fallet hos det romerska imperiet och orsakerna till dess ultimata sammanbrott. För helt klart ligger här en tänkvärd lärdom för oss alla vid denna viktiga tidpunkt i världshistorien.
Originalartikeln ”The Public Good: as it Appears to Caesar” har översatts av Jonas Ek.
