Jonatan Godtrogen: Kap. 28

Nya nykomlingar

”Så ni tycker att ni har problem?” sade en arrogant kvinna, uppenbarligen stressad över att vara fastkedjad med människor hon ansåg vara mindervärdiga. Kvinnan var på gränsen till tårar. Hon torkade ögonen med en fin, vit linnenäsduk och sade, ”När pressen får reda på att jag, fru Siv, har blivit arresterad kommer det att innebära slutet på min mans karriär. Jag trodde aldrig att det jag gjorde var fel. Vad skulle ni ha gjort?”

Tårögd slog fru Siv armarna om ett ungt par som satt fängslade jämte henne, och fortsatte, ”För många år sedan hade jag ett stort hem, tre barn som gick i de finaste skolorna och själv ville jag återuppta min karriär. Min granne reste mycket och jag bad honom hålla utkik efter folk som kunde hjälpa mig hemarbetet. Han rekommenderade Jiyo och Shar och jag anställde dem på stående fot. Shar har underbar hand med trädgården och vagnen, hon fixar allt med huset och sköter alla ärenden.”

”Och Jiyo, en sådan älskling, han har räddat mitt liv. Han har otrolig hand med barnen och han finns alltid där när jag behöver honom. Han lagar mat, klipper hår, städar – ordnar med tusen och en sysslor bättre än jag någonsin kunnat. Mina pojkar är tokiga i hans kakor. När jag kommer hem kan jag bara slappna av tillsammans med min man och leka med barnen.”

”Låter som hemhjälp alla skulle älska att ha,” sade Jonatan. ”Men vad gick fel?”

”Allt var bara bra i början. Sedan blev min man utsedd till chef för Departementet för den goda viljan. Ja, hans motståndare gick igenom våra räkenskaper och fann att vi aldrig betalat pensionsskatterna för Jiyo och Shar.”

”Varför inte?” frågade Jonatan.

”Vi kunde inte på den tiden. Skatterna var höga och mina inkomster låga till en början, så vi hade helt enkelt aldrig haft råd att anställa dem om vi hade betalat skatten. Dessutom har Jiyo och Shar ändå inte rätt till någon försäkring.”

Jiyo tittade upp och sade, ”Rapporten mycket problem för oss.”

Hans fru puttade till honom och sade, ”Var försiktig, Jiyo. Stor risk.”

Tappert svarade Jiyo sin hustru, ”Frun hjälpt oss. Vi hjälpe henne nu.” Och till fru Siv sade han, ”Ni rädda våra liv. Vi kommer från El Saddamadore, vår hemö. Stor hunger, stort krig. Vi ha inget val – fly, hunger eller dö. Därför vi kom till Korrumpe. Utan fru Siv vi döda.”

”Sant,” sade Shar, med mjuk röst. ”Nu ledsna vi skapar frun problem.”

Fru Siv suckade tungt och sade, ”Min man kommer inte få jobbet vid Departementet för den goda viljan och han kanske även förlorar sitt gamla arbete. Han har varit chef för Kommissionen för Korrumpe Först, som främjar den nationella stoltheten. Han fiender kommer kalla honom en hycklare.”

”Hycklare?” frågade Jonatan.

”Ja. Kommissionen för Korrumpe Först motarbetar nya nykomlingar.”

Nya nykomlingar?” upprepade Jonatan. ”Vilka är de gamla nykomlingarna?”

”De gamla nykomlingarna? Det är alla vi andra,” sade fru Siv. ”Korrumpe är en ö och under årens lopp har alla våra förfäder kommit hit som nykomlingar någonstans ifrån. Antingen har de flytt förtryck eller så har de rätt och slätt velat skapa sig ett bättre liv. Men nya nykomlingar är de som kommit nyligen. De är förbjudna enligt Drauppstegen lagen.”

Jonatan svalde obekvämt. Han vågade inte tänka på vad som skulle hända om de myndigheterna kom på att han också var en ny nykomling. Jonatan försökte låta ointresserad när han frågade, ”Varför vill de inte ha nya nykomlingar?”

Fiskarkvinnan avbröt, ”Nya nykomlingar tillåts om de gör av med pengar och åker hem på en gång, som turister eller affärsmän. Men Lordernas Råd oroar sig över de fattiga nya nykomlingarna, de som kanske stannar. Många jobbar hårdare, fler timmar, till lägre lön, är smartare eller tar större risker än lokalbefolkningen. De utför de arbeten fru Siv inte skulle ta i med tång.”

”Hallå där, vänta ett tag!” sade Jack. ”Det finns många berättigade klagomål mot de nya nykomlingarna. Nya nykomlingar kan inte alltid språket, de känner inte till kulturen eller våra vanor här på ön. Jag beundrar deras djärvhet – de visar stort mod när de riskerar sina liv för att komma hit som främlingar – men det tar tid att lära sig allt och det finns inte tillräckligt med utrymme. Situationen är mer komplicerad än när våra förfäder flydde från öar långt bort.”

Jonatan tänkte på de vidsträckta landskap han hade sett på Korrumpe, all obebodd skog och de öppna fälten. De flesta människor tycktes undvika vildmarken och föredrog i stället det trånga hektiska stadslivet.

Då svarade fru Siv på vad Jack hade sagt, ”Min man framförde exakt samma argument mot nya nykomlingar. Han sade alltid att de nya nykomlingarna först måste lära sig vårt språk och våra seder innan de kan tillåtas stanna. De måste också ha pengar, teknisk kunskap, vara självförsörjande och de får inte ta upp någon plats. Min man drog upp riktlinjerna för en lag som syftar till att identifiera och deportera de människor som inte kunde leva upp till kraven, men det fanns ett bekymmer. Beskrivningen av illegala nya nykomlingar stämde bättre in på våra barn än på begåvat folk som Jiyo och Shar.”

In genom dörrarna stormade just då två män i stela kostymer. Med sig hade de två skräckinjagande svarta hundar som hela tiden drog i sina koppel. De gick direkt fram till fru Siv, som sjönk ihop av skräck inför hundarnas tunga andhämtning och deras dreglande huggtänder. En av dem tecknade åt vakterna att låsa upp hennes fotbojor. Med en djupt monoton röst läste han från ett papper, ”Bästa fru Siv, vi bellagar..” Han stannade upp och visade pappret för den andre mannen, viskade, sedan började han om. ”Bästa fru Siv, vi beklagar djupt och ber ödmjukt om ursäkt för detta olyckliga missförstånd. Fru Siv, ni kan vara säker på att ärendet behandlas på högsta ort.”

Synbart lättad följde hon snabbt de båda männen ner längs hallen utan att våga säga ett ord till Jiyo eller Shar. De andra tittade stillatigande på. Tystnaden bröts endast av rasslet från en otålig kedja. När fru Siv hade försvunnit ur synhåll vände sig vakterna mot Jiyo och Shar och lösgjorde dem från de andra fångarna. Sedan skilde vakterna de två fångarna åt och föste dem var för sig i motsatt riktning från vägen fru Siv hade tagit. ”Iväg med er, slödder, tillbaks dit ni kom ifrån.”

”Vi inget ont,” bönföll Shar. ”Vi dö.”

”Inte av min hand,” mumlade vakten.

Fiskekvinnan väntade tills de hade hunnit ut i trapphallen och dörren hade slagit igen bakom dem, sedan mumlade hon tyst, ”Jo, det är det.”

Jonatan darrade en aning och tänkte på vilket öde som väntade paret och kanske även honom själv. Han tittade upp och frågade kvinnan, ”Så alla som sitter på bänken är här för att de inte hade tillstånd att arbeta?”

Kvinnan pekade längs raden mot en ung man som satt med ansiktet begravt i händerna, och svarade, ”Om du ser det på det sättet är han undantaget. Myndigheterna kräver att han skall ta värvning som soldat. Han vägrade – så han kedjades fast med oss andra.”

Den unge mannens ansikte var dolt för Jonatan, ändå undrade han varför stadens åldermän krävde av någon så ung att slåss för dem. ”Varför vill myndigheterna tvinga honom att bli soldat?”

Fiskekvinnan svarade Jonatan direkt. ”De säger att det är det enda sättet att försvara vårt fria samhälle.” Hennes ord ekade tillsammans med kedjornas metalliska ljud i Jonatans öron.

”Skydda från vem?” frågade Jonatan.

”Från de som skulle slå oss i bojor,” sade kvinnan argt.

Kommentera på bloggen