Ronny Siggelin, vd för Maxkompetens, skriver på SvD Brännpunkt om att ”kostnaderna” för att anställa unga måste sänkas för att man ska kunna komma åt ungdomsarbetslöheten. Artikeln är i sin helhet ett fantastiskt exempel på hur man på ett obehagligt och oförståbart sätt kan kombinera okunnigt resonerande med ignoranta uttalanden och ändå lyckas komma till någon slags slutsats.
Maxkompetens sägs vara ett företag som ”rekryterar och hyr ut studenter och unga akademiker”, men man hoppas med tanke på artikeln att Siggelin själv inte har en akademisk utbildning. Och man får verkligen mer hoppas att han inte anser sig ha bildning i ekonomi.
Men till substansen: vad är fel på argumentet? Tja, det verkar inte riktigt finnas något. Siggelin säger att det är dyrt att anställa ungdomar, så kostnaderna måste ned. Så långt är vi överens. Men det har inte med lönerna att göra:
Vad gäller Folkpartiets förslag på sänkta ingångslöner så talar ekonomisk teori mot detta. Detta har också tidigare påpekats av kända ekonomer, däribland Paul Krugman upprepade gånger i exempelvis The New York Times.
Uppenbarligen har Siggelin aldrig hört talas om ekonomisk teori, för den säger ju faktiskt precis motsatsen till vad Siggelin tror. En höjning av minimilöner innebär ökad arbetslöshet, framför allt bland utsatta grupper (dvs de som har lägre produktivitet pga sämre kunskaper, språkproblem eller mindre erfarenhet). Att hänvisa till Paul Krugmans utskrattade blogg på New York Times är inte ett stöd för tesen. Siggelin är ute och cyklar och för att visa att han minsann inte sitter på en cykel så trampar han fortare och ringer frenetiskt i ringklockan. Inget av det går hem.
Men han fortsätter:
Om man sänker lönerna bidrar detta till en lägre prisnivå. Det här gör i sin tur att utbudet av pengar ökar, varpå räntorna faller och efterfrågan på marknaden ökar. Därmed skulle man kunna tänka att sysselsättningen borde gå upp när efterfrågan ökar. Problemet är bara att konsumtionsbenägenheten hos den här gruppen givetvis också faller vilket därmed minskar efterfrågan på produkter och tjänster.
Sådant här resonemang ska man inte behöva läsa i kontrollerade media med avbetalade redaktörer. (Men de har trots allt släppt igenom en tidigare artikel av samme Siggelin – på precis samma tema!)
Jag har hört argumenten förr, men alltid från dem som inte kan ett dugg om ekonomi. Däremot tycker de ofta att de är oerhört fiffiga som kommit på detta alldeles själva. Logiken är väl korrekt, men den blandar hej vilt bland begreppen och det finns ingen rim och reson i det som sägs. Uppenbarligen har ungdomar en oerhörd påverkan på prisnivå och räntor – och även konsumtionen. Och allt är ändå ett nollsummespel, skriver Siggelin (mellan raderna).
Det konstiga är dock att staten på något mystiskt sätt kan minska kostnaderna för att anställa ungdomar utan att det blir någon negativ påverkan i nollsummespelet! Tydligen kan man subventionera ungdomsanställning utan att vare sig prisnivåer, räntor, konsumtion eller statens egen budget påverkas. Va? Hur går detta till? Antingen är det ett slutet system, som Siggelin verkar anta, eller så är det inte det – men det kan inte vara både och!
Hela artikeln är bara svammel. Det är faktiskt riktigt pinsamt. Om Siggelin mot förmodan har någon utbildning borde han gå tillbaka till skolbänken och göra om alltihop från början. Antagligen bör han börja redan på högstadiet eller gymnasiet, för jag kan inte tänka mig att man är så här pinsam när man är på en högre kunskapsnivå än dem i lägre tonåren.
Men Siggelin är förstås nöjd med sitt politiska inlägg. Han har bättrat på myten att ekonomisk teori säger precis motsatsen till vad ekonomisk teori säger. Han har attackerat folkpartiet (som han säkert ogillar) med detta icke underbyggda antagande stödda på bloggposter (!) av en känd (men numera ganska misskrediterad) ekonom. Och han har lanserat idén att staten är alla goda gåvors givare – utan att det kostar någonting. Fantastiskt!
Men givetvis kan man räkna med att okunniga politiker tar Siggelins okunnighet till sig. Först ut – så vitt jag vet – är Centerpartiets Mikael Andersson, som är ”övertygad om att Ronny Siggelin är rätt ute”. Det är uppenbarligen inte så svårt att övertyga Andersson.
Det finns än så länge endast en rimlig kommentar om Siggelins artikel. Och den hittar man på Anderssons blogg: ”Rufus” skriver utan krusiduller att ”Det finns ett enda ord som beskriver denna artikel. SVAMMEL”. Helt rätt. Skönt att det finns någon som ser igenom dumheterna.
Ja detta är ju bara oroväckande tragiskt.
Hahaha! Jag skrattade gott åt hans alldeles förträffliga resonemang! VD för Maxkompetens dessutom, där har vi ironi på hög nivå!
Det var en ordentlig sågning!
Oavsett vad så tror jag på att nivån på arbetsgivaravgifter har betydelse för viljan att anställa unga. Framför allt ser jag även arbetsgivaravgifterna som del av den lönekostnad som en arbetsgivare måste betala för sina anställda. Att göra det billigare för företagarna att just anställa unga har enligt min mening stor betydelse för att skapa vilja att anställa personal utan stor yrkeserfarenhet inom vissa branscher. Många förordar att detta ska ske genom sänkning av lönerna men enligt mitt sätt är även en sänkning av arbetsgivaravgiften ett sätt att sänka lönen. Ett betydligt bättre sätt då det är meningen att det ska gå att försörja sig på sin lön!
/Mikael
Mikael,
Sågningen är välförtjänt. Dock betyder det inte att det är fel att sänka arbetsgivareavgifterna. Tvärtom – att göra så minskar förstås kostnaderna för arbetsgivare och leder därför, ceteris paribus, till fler jobb för unga. Däremot är Siggelins resonemang samt slutledning (och samtliga slutsatser bortsett från den begränsade effekten av en sänkning av arbetsgivareavgiften) under all kritik.
Att sänka lönerna handlar antagligen om att sänka lönekraven till en rimlig nivå, dvs där lönekostnaden närmar sig den diskonterade marginalvärdeprodukten. Löner på en avreglerad arbetsmarknad sätts på och tenderar till den nivån. På en sönderreglerad arbetsmarknad som den svenska har lönen mycket lite med den anställdes marginalvärdeprodukt att göra.
Att sänka arbetsgivareavgiften ”lite till” betyder bara att man inte sätter lika mycket krokben för arbetsgivare som man gjort tidigare. Det klart att detta underlättar. Men det är inte detsamma som att marknaden fungerar. Avgifter och skatter över 0%, liksom regleringar och lagar, snedvrider marknaden och får till följd att folk kommer i kläm.
Personligen tycker jag det är ett jäkla tjat bland politiker om sänkta arbetsgivaravgifter hit och dit. Som att det skulle göra någon skillnad. Kanske för de riktigt stora företagen men för landets 900´000 småförtag gör det ingen som helst skillnad. Det är dyrt och riskfyllt att anställa i Sverige oavsett. Skulle hellre se att man fick periodisera 100% av vinsten i upp till två år för att ha råd att anställa på riktigt.
Per – menar du verkligen allt blir bra om man tar bort all skatt, alla avgifter, alla regleringar och alla lagar?
Leon,
Jag menar verkligen inte att ”allt blir bra” bara man tar bort skatter, avgifter, regleringar och lagar. Däremot menar jag att de snedvridningar som finns pga alla dessa ingrepp på marknaden givetvis försvinner. Under en övergångsperiod blir det säkert stökigt om man avskaffar alla klåfingriga försök att ”rätta till” problem man ser. De verkliga problemen är skapade av politiker, inte av marknaden. Marknaden är knappast felfri (vad nu detta innebär – det implicerar ju en normativ utsago), men den är utan tvekan det bästa, billigaste och mest rättvisande ”systemet”. Den är tillika (orättvist) utsedd till ständig syndabock för all snedvridning politiker ställer till med.
Marknaden har ju den enorma fördelen att den naturligt rör sig mot mer rättvisa eftersom dom största vinsterna finns i att städa bort grus ut maskineriet.
Det var enbart i tankarna på att sänka arbetsgivaravgifterna som jag menade att Siggelin var rätt ute.
Antar att du med ditt argumenterande egentligen just menar att all form av avgifter på arbete (arbetsgivaravgifter) är av ondo. I detta kan jag i stora drag hålla med även att jag inser att arbetsgivaravgifterna just är en betydande inkomstpost för staten.
Tja, det är ju det jag är rädd för. Att arbetsgivareavgifter är en börda på företag som anställer skapar snedvridning. Att staten sedan använder pengarna skapar ytterligare snedvridning. Det är mycket tveksamt om det finns några resurser som används ens i närheten av det som vore optimalt. Det går liksom inte att finna optimal användning utan en fungerande prismekanism. Och med statens enorma inflytande och påverkan fungerar inte prismekanismen annat än som ”optimerare” under oerhört svåra förhållanden.
Per, om du skurit bort alla personagrepp och retortiskt trams så hade din artikel gått ner till ungefär storleken av ett twitterinlägg och hade därmed hade varit intressantare, snabbare och mer aptitlig att läsa.
Tor – det är skillnad på ”personangrepp” och att raljera. Dessutom är detta en blogg, så jag är inte helt säker på varför du blir förvånad över ”retoriskt trams” eller anser att det är osmakligt. Vad gäller argumentet i sig så tror jag diskussionen med Mikael Andersson här i kommentarerna förtydligar poängen. Om du kan korta ned det till twitterlängd och fortfarande vara pedagogisk är du givetvis välkommen att twittra.
Tor, om du ogillar personangrepp så måste jag tillåta mig att undra hur du motiverar ditt eget? Om din uppfattning, om än så felaktig, är att om någon beter sig illa motiverar dig till att bete dig illa själv hur tänker man då?
Denna kommentar är för övrigt, om det eventuellt inte står klart för dig, inget personangrepp, endast en stilla undran och delvis lite retoriskt trams…
Per, det beror helt på om man vill att de frihetliga argumenten ska tas på allvar eller inte. Som de framförs nu så kan man inte ta det på allvar, vilket är synd. Därav min kritik.
Personagreppet låg i att Siggelin egentligen är ett barn.
Och nej HQ jag skrev inget nedsättande om Per. Jag kritiserade Pers text (dock tydligen får det vara låg nivå på det eftersom detta är en ”blogg”).
Den intressanta delen i Pers blogginlägg är länkningen till hans newsmill-artikel angående lönestrukturer. Den länken hade fått plats i ett twitterinlägg, vilket var min poäng.
Jag kom ihåg för en sådan där tio år sedan när jag upptäckte Pers texter och läste dem med behållning. Jag blev ärligt talat förvånad att läsa detta här. Men visst alla har vi oseriösa sidor, även jag.
God kväll / T
Tor, visst kan man ha åsikter om tonen. Kanske borde jag ha skrivit det i lite mindre hätska ordalag. Dock var det meningen att inlägget skulle vara raljerande – delvis mot bakgrund av tidigare inlägg här på bloggen om den ekonomiska okunnigheten i media (framför allt vad gäller ekonomi- och näringslivsjournalister). Jag har skrivit flera inlägg om detta, där de flesta nog är mer resonerande. Men möjligen har de blivit mer avfärdande över tid. (Även om det kanske är både olyckligt och i viss mån dumt vad gäller den pedagogiska dimensionen, så är det åtminstone delvis försvarbart mot bakgrund av tidigare diskussion och den frustration som bara ökar med tiden, samt det faktum att bloggen framför allt läses av en liten och redan övertygad krets.)
Min newsmillartikel har för övrigt länkats till härifrån bloggen vid flera tillfällen tidigare, så den är inte huvudanledningen till inlägget. Syftet var först och främst att visa på kontradiktionerna och okunnigheten i Siggelins artikel. Dels är det tråkigt att folk ger sig in i debatten när de inte har alla pommes på tallriken – och dels är det tråkigt att SvD publicerar sådant ohållbart svammel till argument.
Minns uttalanden av både Rothbard och Mises, som citerats tidigare här på bloggen, som säger (jag parafraserar) att det inte är något fel med att inte kunna ekonomi – men det är fel (om inte oförsvarbart) att högljutt och självsäkert diskutera ekonomiska frågor och ge sig in i sådan debatt när man är ignorant om ämnet.
Varför den raljerande tonen och de många invektiven i bloggen? Kan inte argumenten få tala för sig själv? Tonen är för geekig och självgod för att vara effektiv om avsikten är att påverka det offentliga samtalet.