Andra dagen börjar närma sig sitt slut och det är dags att sammanfatta (och samtidigt talar David Howden, som ger årets Rothbard Memorial Lecture – koppla upp och titta på den streamad här).
Dagen började med parallella seminarier om konjunkturcykelteori respektive produktionsteori redan kl 09. Eftersom jag endast kan vara på ett ställe samtidigt blir rapporten således begränsad till ett av dem. Konjunkturcykelteori är ett ständigt tema på ASC-konferenserna och verkar vara ett favoritämne att studera för österrikare.
Därefter den tredje uppsättningen av sessioner i hyllning till att Theory of Money and Credit fyller 100 år i år. Jeffrey Herbener vid Grove City College var moderator för sessionen, som i övrigt innehöll presentationer av Gary North, Matt McCaffrey och Joe Salerno. Herbener är en klart underskattad ekonomteoretiker och är en fröjd att lyssna på. Detsamma gäller givetvis Salerno, som på senare tid fokuserat mer på ekonomisk historia och revisionism vad gäller tolkning av äldre verk och personer (se t ex hans Mises and Hayek Dehomogenized).
Hazlitt Memorial Lecture hölls därefter av Hunter Lewis, författare till bl a den klart läsvärda (och lättlästa) Where Keynes Went Wrong, som alla konferensdeltagarna också fick i gåva av författaren. Talet var kort, men ganska intressant, och handlade om betydelsen och användningen av begreppet ”crony capitalism”.
Economic Calculation and The Firm
Nästföljande seminarium var antagligen det seminarium med flest ”fräcka” artikelrubriker: ”Central Planning’s Computation Problem”, ”The Economic Case for Socialism”, ”Are People Really Fooled?”, samt ”Greed in Public and Private Institutions”. Samtliga uppsatser handlade givetvis om olika applikationer och videareutvecklingar av economic calculation-begreppet som ju är centralt i misesiansk ekonomi, inte minst i kritiken mot socialism.
Dagen avslutas, som tidigare påpekats, av en keynote av Dave Howden. Han talar i skrivande stund och har inte kommit till konklusionen än, men talet verkar vara en (välbehövlig) kritik mot så kallad ”free banking” (dvs marknadsmässig ”fractional reserve banking” med fri etableringsrätt). Det finns många problem med detta system, inte minst att det accepterar det Mises kallade Umlaufsmittel (eller fiduciary media på engelska, alltså pengasubstitut, t ex sedlar, som ges ut utan backning av verkliga pengar). Som Howden nämnde i början av sitt tal, så finns anledning att se ett monetärt system baserat på en centralbank som bättre än ”free banking”. Ännu bättre är givetvis att undvika Umlaufsmittel helt och hållet, vilket t ex Rothbard argumenterade för (genom förbud eftersom de innebär bedrägeri).
Snart middag med mingel, öl/vin och diskussioner natten lång.
Intressant att höra. Med tanke på Howdens kritik mot free banking undrar jag vad för slags bankväsende man som österrikisk ekonom vill se? Ett centralbanksystem känns omöjligt att upprätta utan statligt monopol/förbud?
Har inte läst om Mises syn på Umlaufsmittel men att handla med papperskontrakt med rätt till en vara måste väl anses vara ok? Att utfärda fler kontrakt med samma rätt till samma vara måste samtidigt anses vara bedrägeri, är det detta Rothbard och Mises menar?
Vid free banking som jag har förstått det reglerar marknaden själv i vilken utsträckning Umlaufsmittel förekommer. Hur skulle man uppnå 0 % umlaufsmittel enligt Rothbard? Eller, hur vill Rothbard se banksystemet fungera?
Ray, ”free banking” är en slags halvmesyr till ett frimarknadssystem inom bankväsendet som har en grund i ett tänk om monetära equilibria. Alla österrikare är för ett fritt bankväsende, så termen är lite missvisande. Den egentliga skiljelinjen går mellan ”free banking”- eller ”monetary equilibrium”-teoretiker, som anser att det inte är ett problem med Umlaufsmittel, och de (likt Rothbard) som är för ett fritt bankväsende men ser ett problem med Umlaufsmittel. Just detta Umlaufsmittel är ju det som är centralt i Mises monetära teori samt orsaken till konjunkturcykler.
Monetära equilibrium-teoretiker (Selgin, White, Horwitz, osv) anser att Umlaufsmittel under ett fritt bankväsende inte är problematiskt eftersom det mellan bankerna uppstår equilibrium och (aggregatet) bankväsendet bistår marknaden med ”mer pengar” när den behöver det. Mises hävdade å andra sidan att vilken monetär kvantitet som helst är optimal – kvantiteten avspeglas i värdet på den monetära enheten.
Förvisso argumenterade Mises för båda sidor (men framför allt emot ett statligt kontrollerat bankväsende) och var för ”free banking” i bägge bemärkelserna. Han såg hellre ett bankväsende med privata banker som ger ut Umlaufsmittel än ett statligt sådant. Än hellre skulle han se att det inte fanns något Umlaufsmittel, men han såg problem med att låta staten göra det olagligt – eftersom det innebär att staten redan börjat reglera bankväsendet och det därmed kan bli ett sluttande plan och fler regleringar kan följa. Problemet är dock Umlaufsmittel, inte huruvida bankerna är ”fria” att utge sådant. (Se Salernos ypperliga artikel om detta här: http://mises.org/daily/4389)
Rothbard fokuserade i flera av sina skrifer på den etiska dimensionen och, liksom Hoppe, talar om Umlaufsmittel som bedrägeri. Detta är förvisso sant, men den ekonomiska frågeställningen är inte egentligen huruvida det är att anse som bedrägeri och därmed bör förbjudas i ”libertariansk lag” (som Rothbards diskussion implicerar). Frågeställningen är huruvida Umlaufsmittel skapar (skadliga) konjunkturcykler eller ej.
Tack för mycket bra svar! 🙂