Min rätt till självförsvar

Som hängiven motståndare till staten, lojal vän till frihet och hatare av våld och brott så är det min personliga plikt, då jag drivs av en frihetlig ideologi, att tala varmt om det som står mig nära hjärtat. Ibland faller jag för trycket från omgivningen och är tyst när jag borde tala, jag håller mig gömd när jag borde synas och jag väljer den lätta vägen framför den svåra, men rättfärdiga, vägen. Detta är en början till förändring inom mig, en förändring som pågått under en längre tid, och genom att inte länge vara nöjd med att stå i skymundan så stärker jag mig själv som individ och om jag kan inspirera liktänkande eller krossa fördomar så är det en bonus som jag kan vara stolt över.

Ämnet jag valt för mitt första steg i detta är sannerligen ett kontroversiellt ämne i dagens Sverige och detta gör mig uppgiven, ledsen och fyllt med ännu mera hat mot det vi kallar demokrati – staten. Att det som jag och många andra idag och bland generationerna före oss ser som något självklart och lättargumenterat stämplas som antidemokratiskt och våldsbejakande rör mig inte ryggen mera. Jag talar om rätten att skydda sig själv, egendom och vapen.

Jag har länge förespråkat rätten för vem som helst att bära vapen, långt före jag kom att anamma den ideologi jag har idag, och detta har gjort att man gång på gång stött sig med majoriteten av de individer jag träffat under årens gång. Skälen till detta är flera och jag ska försöka lista dem i denna text, utan inbördes ordning.

Den först anledningen till rätten att bära vapen är lika simpel som etatisternas argument för det statliga polisväsendet; individer utsätts för brott av förövare och individerna ska kunna värja sig emot brott. Det som skiljer mig från etatisternas tankesätt är vem som ska skydda mig från brott i första hand; jag eller någon annan. För mig är svaret att i första hand ska jag äga rätten till att ha valet att skydda mig mot brott mot min person, min egendom eller dem som står mig nära. Detta beror på två anledningar och dessa kan förenklas som plats och intresse.

Om jag utsätts för ett brott av en eller flera individer, vare sig det är ett rån, mordförsök eller misshandel, så är det på en fysisk plats detta sker. Denna plats är kopplad till två ovillkorliga fakta; jag är där och förövaren eller förövarna är där. Dessa två fakta är grundläggande för brottet men det finns andra som kan finnas på plats men det är långt ifrån säkert. Frågan är då vem som ska skydda mig när jag blir utsatt för inbrott och en individ med uppsåt att stjäla från mig genom hot om våld eller genom faktiskt våld befinner sig på samma plats som mig, det tilltänkta offret? Etatisternas svar är genast polisen, staten, och de former jag har till mitt förfogande när det gäller att kontakta dem och påkalla deras uppmärksamhet till faktumet att jag utsätts för ett brott. Polisen i kombination med ett telefonsamtal till 112 har i uppgift att stoppa brottet mot min person.

Detta argument faller genast på sin orimlighet för att stoppa ett brott mot mig. Det finns givetvis fall då detta kan stoppa ett brott men man kan med lätthet finna både hypotetiska såväl som faktiska fall då detta inte kunnat stoppa ett brott. Ett hypotetiskt exempel är enkelt att ge då jag kommer från Norrland, en del av landet med långa avstånd och gles befolkning, och mina hemtrakter lämpar sig utmärkt till ett scenario som absolut inte är endast hypotetiskt utan liknande händelser har inträffat. Om jag skulle vara hemma i mitt barndomshem och en förövare bryter sig in i mitt hem så är min första instinkt, som så många andras, att ringa efter polisen för att avbryta brottet och skydda mig. Det är 11 mil till närmsta polisstation där jag bor och en polisbil med blåljusen på behöver uppskattningsvis lite under en timme för att ta sig fram till mitt hem, brottsplatsen. Under denna tidsrymd hinner förövaren hitta mig i huset, hota mig, skada mig och ta allt utav värde denne finner och försvinna från brottsplatsen innan polisen ens hunnit halvvägs. Etatisterna har svårt att möta detta argument med fakta eller förslag då de tre argument man oftast hör är patetiska. Fler poliser på gatorna och ute i byarna faller då vi snackar om enorma summor statliga medel samt ett drastiskt ökat antal poliser som behövs för att kunna stoppa brotten av denna karaktär. Det andra argumentet är att om man väljer att bo ute i skogarna så får man leva med en ökad risk och faktumet att man lever i mer eller mindre laglöst land. Detta argument är inte frihetligt och absolut inte humant då det
förespråkar enklaver, städerna, där man måste bo för att kunna räkna med att kunna känna sig trygg i sin person. Det tredje argumentet man brukar höra är att vi behöver rehabilitering av kriminella och brottsförebyggande åtgärder för att se till att brottet aldrig begås i första hand. Hur väl man än lyckas med detta genom statlig inblandning så kommer brott alltid att ske, vilket samhälle man än lever i, och etatisternas tankesätt är skrämmande likt talesättet ”lite svinn får man räkna med” eller i deras tappning ”lite våld och brott får man räkna med”.

Man behöver givetvis inte bo i mitten av ingenstans för att kunna hitta en hypotetiskt och faktiskt situation som den nyss beskrivna; det fungerar även i städer som Göteborg. Förövaren hade kunnat bryta upp låset och då räcker det med att min mobil blivit urladdad för att jag likväl skulle kunna befinna mig i mitten av ingenstans om man ska se till chansen att kalla
efter hjälp som kan avbryta brottet.

Den andra anledningen förutom plats som jag ser som ett kraftigt argument till att tillåta individer att bära vapen är intresse. Vem har stört intresse i att stoppa ett brott mot mig; jag eller någon annan? Svaret på denna fråga är jag själv. Det finns många bra poliser som har ett stort intresse i att stoppa brott mot mig, det betvivlar jag inte för en sekund, men kan de någonsin ha en lika bra motivator mot att stoppa brott mot mig som jag själv? Kan någon annan än jag slåss för mitt liv med samma insats, mitt liv, som jag själv? Hur många poliser hade hoppat framför en förövares skott och riskerat deras egna liv för att rädda mitt? Det kan finnas poliser som är beredda att göra detta men kan jag räkna med att dessa poliser finns till hand när jag utsätt för ett brott? Svaret är givetvis nej. Mitt intresse för att upprätthålla mitt liv, behålla min egendom och stå rakryggad framför fara är det enda jag kan räkna med i brottssituationer. Mycket kan gå fel om jag sätter min tillit till staten och räknar med att deras intresse för mitt egna liv är lika stort som mitt. Individen som tar emot mitt nödsamtal på 112 kan tvivla på äktheten, skriva ner adressen fel eller begå andra fel. Polisen som beger sig till brottsplatsen kan göra samma fel eller kan välja att ta det sakta och försiktigt på grund av fara för sitt egna liv då polisen själv värdesätter sitt liv väldigt högt och värnar om det på samma sätt som jag har stört intresse för att skydda mitt liv.

Vad har etatisterna för motargument när det gäller vem som har störst intresse för att skydda mitt liv? Hittills har jag inte hört något argument för detta utan de håller oftast med om detta men har andra invändningar till rätten att bära vapen. Plats och intresse är två av de starkaste argumenten för rätten att bära vapen för självförsvar.

Ett annat av etatisternas argument emot rätten att bära vapen är lika gammalt som staten själv då staten inte kan existera utan detta är förbud. Etatister hävdar att genom ett förbud på vapen, våld och stöld (utfört av individer, inte de brott som utförs av staten) och upprätthållningen av förbudet genom statliga agenter, i Sverige främst poliser, så ska man kunna uppnå en trygghet för individen som gör det onödigt att själv beväpna sig. Om man bortser från plats och intresse som jag diskuterat tidigare så faller även detta argument inför rationella individer då förbud endast följs av offren. Är man kriminell eller har planer på att utsätta någon för brott, som är olagligt och kränkande mot individen, så är ett förbud mot ytterligare en handling, införskaffandet och användandet av vapen, knappast något som den individen följer. Det ser vi gång på gång; kriminella som använder vapen vid brott är något som sker dagligen i Sverige. Lagarna mot vapenbrott har blivit hårdare med tiden och på grund av skjutningarna i Malmö den senaste tiden så har återigen rösterna höjts för att skärpa straffen ytterligare. Vad är följden av dessa lagar? Vissa kriminella (här talar jag om individer som äger eller har planet på att införskaffa sig vapen och inte individer som beväpnar sig för att skydda sig själva då dessa inte i mina ögon kan klassas som kriminella) som åker fast för brott mot de olika lagarna som reglerar vapen kommer att dömas och få hårdare straff. Jag tvivlar starkt på att det finns någon politiker eller enskild medborgare som tror att man med hårdare lag och upprätthållning av förbuden kan bli av med det helt och hållet.

Vad är följden av dessa hårdare lagar för den individen som vill införskaffa sig ett vapen för att skydda sig själv och sin egendom? Följden är givetvis att man inte kan göra detta utan att bli en kriminell i statens ögon och istället för att skydda sig själv genom att skaffa sig ett vapen så blir man mer otrygg då man löper risken att sättas i fängelse för något så naturligt som att vela skydda sig själv. Istället för att endast behöva oroa sig för kriminella individer måste man även oroa sig för den största kriminella organisationen i Sverige; staten. Förbudet för med sig att tilltänkta offer görs mer eller mindre ofarliga för förövaren och förövaren behöver inte ta hänsyn till en av de parametrar de bedömer innan ett brott påbörjas; är offret beväpnat? Allt förövaren nu behöver göra är att se sig om efter poliser eller andra individer som kan tänkas ingripa och sedan påbörja brottet.

Att avväpna offret samtidigt som staten ser till att endast förövaren kan vara den beväpnade är förkastligt på så många plan så jag känner det onödigt att förklara varför. Tyvärr är det inte förkastligt för många individer och det är därför jag måste höja min röst i debatten med en artikel som denna.

Det finns en annan anledning till rätten att bära vapen som är obekväm, även för mig, och som sällan lyfts fram. Att bära vapen är i slutändan det bästa försvaret mot en stat som växer sig enorm och som sedan sätter individernas intressen långt efter dess egna. Det är svårt att tänka sig detta i dagens Sverige men historien har gång på gång visat att detta är något vi inte kan bortse från. Vi kan göra ett tankeexempel för att belysa detta. Land A väljer fram en sympatisk ledare som sakta men säkert börjar göra staten allt mera totalitär. Dessa steg mot en totalitär stat sker med väljarnas stöd på grund av olika anledningar, t.ex. yttre hot från andra länder, ekonomisk kris, inre fiender eller en kombination av flera anledningar. Den totalitära staten växer sig så stor och maktfullkomlig att val och individens rättigheter lätt kan skippas genom den sakta utvecklingen av staten och nedrustningen av friheten. Detta kan ske över flera år och flertalet val och misstron mot ledaren och staten hålls i schack genom propaganda, anledningarna jag nämnde tidigare och genom allmän övertygelse om att något måste göras för att ordna upp landet. Landet A och dess befolkning avväpnas sakta men säkert och när nog många väl vaknar upp en dag och inser att ledaren har helt andra mål i sikte och att revolution är det enda man kan åstadkomma för att rädda landet så finns det inga medel för att ta sig an staten. Polisen och militären finns på gatorna och angivarsystemet är väl utbrett och demonstrationer, media och liknande fredliga sätt att ändra landet på slås sönder med statens järnhand. Vapen blir det enda effektiva sättet att göra uppror på men att få tag i dessa blir ett stort hinder i frihetens kamp, vilken ideologi man än slåss för. Vi har sett detta i historien och även i nutiden; det är ju inte för intet som rebeller i länder som Libyen ropat efter vapen från omvärlden.

Som jag sa tidigare är ett förlopp som ovan väldigt svårt och obekvämt att tänka sig i ett land som Sverige men vi får inte glömma vår historia och länder som Nazityskland, Sovjetunionen, Libyen eller Iran som ofta börjat med väldigt goda tankar och med stöd från stora delar av befolkningen. Robert Burns dikt ”To a Mouse” innehåller ett vackert stycke i dess originalspråk som jag klumpigt översätter till ”de bästa planer skapade av män och möss slår ofta fel”. Dessa ord kan läsas med tanke på de nyss nämnda länderna och deras utveckling och vi får aldrig tro att vi i Sverige är förskonade olycka och diktatur; det finns inget exceptionellt i vårt land och individerna i det som står som garant mot detta. Därför finns det en obekväm anledning att förespråka rätten att äga vapen var man än står ideologiskt sett.

Avslutningsvis så vill jag ta upp faktumet att jag använt mig själv i de flesta exempel ovan av en simpel anledning; det är obekvämt att prata om andra och deras situation. Men jag tänker sluta med att göra just det. Dagligen sker rån, mord, våldtäkter, inbrott och kränkningar mot den suveräna individen i Sverige och världen över. Som tur är så rör detta inte ofta oss själva, direkt eller genom vänner och familj, men det är naivt att tro att man ska klara sig utan dessa händelser i sitt liv. Därför påpekar jag här att man istället för att läsa texten så som den är skriven faktiskt tar steget fullt ut och inser att de exempel jag tagit upp återfinns i dagstidningar, polisrapporter och nyhetsprogram på TV. Många är vi som vet vad brott innebär fysiskt såväl som psykiskt och därför ber jag er att försöka föreställa er smärtan, förnedringen och otryggheten som många individer bär med sig, ofta livet ut. Tänk inte endast på exempel och namnlösa personer i de historier ni läser om. Det är individer det handlar om; det är mödrar och döttrar, bröder och systrar, fäder och söner, vänner och bekanta. Inget sker i ett vakuum och om man som jag står för rätten att äga vapen för min skull, mitt liv och min egendom, så står jag också för rätten för framtida offer och individer att beväpna sig så som jag hade gjort i ett frihetligt samhälle. Jag står upp för friheten och jag står upp för mig själv och alla andra och rätten att bära vapen för att skydda sig själv.

Kommentera på bloggen.