Livet är fullt av kompromisser. Man kan aldrig få allt man vill ha. Man måste hela tiden välja.
– 10 kronor i fickan, eller en glass i handen?
– Jobba extra för en resa, eller ta det lugnt?
Eftersom ekonomiska resurser är knappa måste vi välja. Det produceras inte tillräckligt för att tillfredsställa alla med allt. Det tillverkas inte tillräckligt med iPads i världen för att kunna säljas till ett pris som alla är villiga att betala, samtidigt som alla ska ha råd att betala för allt annat som de också vill ha.
Vi väljer och kompromissar ständigt för att bäst kunna uppnå ”lägsta möjliga nivå av obehag” i livet (Mises). De faktiska valen varierar från person till person. Någon köper en Piggelin, njuter svalkan och känner lite mindre obehag för en stund; en annan känner sig tryggare och nöjdare med tian på fickan. Detta är essensen i Mises axiom om mänskligt agerande.
I allt detta personliga och fredliga kompromissande med de egna resurserna skadar man ingen och inkräktar inte på annans egendom. Glassbolagets ägare blir kanske ledsna om jag köper ett äpple i stället för en glass, men jag har inte stulit något från dem genom att inte köpa.
Det är något helt annat med frågan om att begå övergrepp mot en annan människa, det vill att säga tvinga henne till något mot hennes vilja. Här går en skarp gräns som den sant frihetlige inte får överskrida. Han kan inte hålla sig med kompromisser på detta område. För den som har denna enkla, tydliga, gräns som rättesnöre framstår moraliska frågor i mycket hög kontrast.
För oss som ser våld och hot som orsaken snarare än lösningen på världens problem blir därför svaren på många frågor väldigt enkla. De flesta av de frågor som politiken sysselsätter sig med ser vi i svart och vitt, inte på grund av att vi är naiva, utan för att vi är principfasta och kompromisslösa när det gäller stöld och våld. Vår norm är en stålskala snarare än ett gummiband.
Detta tvingar oss att förkasta idén att 51 personer av 100 har rätt att plundra eller slå ihjäl de övriga 49. Det är ett övergrepp. Även ”bara stjäla lite åt de fattiga” är oacceptabelt. Vår ställning i frågan om optimal skatt är därför klar: Rätt svar är INGET, nix, nada. Det är irrelevant för principen, men värmande att historien tydligt visar att de flesta är givmilda mot de sant behövande, och ju mindre som stjäls av dem desto mer tenderar de att ge.
Vi förkastar tanken på ett obligatoriskt skolsystem. På frågan om hur många år av en persons liv som är rätt att stjäla för att träna upp nästa generations kuggar i nationens finansieringsapparat svarar vi: INGA. Det är irrelevant för principen, men intressant att veta att människor mår bäst och lär sig bäst i frihet, drivna av eget intresse och känslan av att kunskapen är relevant för verkligheten.
Vi förkastar även tanken att någon har rätt att hindra en annan att fredligt utöva vilket yrke han vill för att skaffa sig försörjning. Till exempel, på frågan om vem som ska få utöva läkekonst och kvacksalveri är svaret lätt: ALLA som vill. Det är irrelevant för principen, men intressant att notera att konsumenter är smartare än byråkrater; de kan själva välja vem de litar på. Hur många ska få sälja farlig eller verkningslös ”medicin”? ALLA som är dumma nog att tro att de i längden kan tjäna på det givetvis.
Vi förkastar tanken på att en tredje part har rätt att hindra någon att bosätta sig var han vill, så länge som markägaren tillåter det. På frågan om hur många ”invandrare” som har rätt att bosätta sig inom det godtyckliga, och genom krigshandlingar upprättade område som kallas Sverige är svaret enkelt: ALLA som vill.
Men vi förkastar samtidigt den vansinniga idén att någon annan, mot sin vilja, ska tvingas försörja sådan invandrare med bidrag till mat, bostad, svenska-kurser, vård, körkort, busskort, nöjen, arbetslöshetsersättning, etc. Frågan hur många invandrare som ska få en enda krona av stulna medel från övriga svenskar är enkel: INGEN, inte en enda, oavsett hur synd det är om honom. Rent praktiskt skulle detta sannolikt innebära ett tvärstopp för den störtflod av välfärdskonsumenter som i dagsläget flödar in i landet. För den som verkligen vill bo här finns oändligt med arbeten att försörja sig på. Den som är oförmögen till arbete men frågar snällt kan säkert hitta någon som vill hjälpa.
Vi fördömer övergrepp mot entreprenörer i form av patent och copyright, vilka innebär att de med hot om våld och vite hindras att tillverka och sälja varor som liknar andra entreprenörers varor. Frågan om hur mycket resurser som ska stjälas av fredligt folk för att läggas på förföljelse av entreprenörer är enkel att besvara: INGET alls, inte en krona.
Vi förkastar idén att statligt välsignade personer, med eller utan uniform, skulle ha rätt att göra intrång på och beslagta datorer och annan personlig egendom på grundval av misstanke om vissa suspekta bitmönster på datorers lagringsmedier. Frågan om hur mycket kränkande av personlig integritet och egendom som ska accepteras för att förhindra ”otillåtna” bitmönster är också mycket enkel: INGET är acceptabelt.
Vi skyr den farliga vanföreställningen att det finns högre kollektiva mål som är större än någon enskild individs grundläggande rättigheter. Frågan om hur mycket av ”de rikas” egendom som ”i allmänhetens intresse” ska fördelas på den stora massan är trivial: INGET alls.
Otaliga dylika politiska frågor sysselsätter världens mäktiga och deras apologeter samhällsvetarna, och nästan alla sådana frågor gäller vad som ska tillåtas och hur mycket övergrepp och våld som är optimalt för att uppnå politiska mål. Våra svar på alla dessa frågor är principiella och ständigt ALLT och INGET. Inga gråzoner. Tillåt ALLT som inte kränker andras grundläggande rättighet till liv, lem och egendom, men acceptera INGET politiskt våld.
Staten är en våldsbaserad utsugningsmaskin och politik är skönhetstävlingen som avgör vem som ska få köra. Den minst anskrämliga vinner.
När man väl förstått detta står man inför ett intellektuellt och moraliskt val. Stödjer man apparatens övergrepp? Om ja, hur mycket stöld och våld ska man acceptera för att frambringa allt det goda som den så bedrägligt lovar? För den principfaste frihetsvännen är det inte en gradfråga, han avvisar ALLT våld utan resonemang och kompromisser.
Men måste man inte ge sig in i leken för att få resultat?
I våra egna liv kompromissar vi dagligen och ständigt mellan olika alternativ när det gäller praktiska frågor. Men i fråga om övergrepp och moral finns ingen plats för kompromisser. Därför kan vi inte stödja stat, majoritetsvälde och legitimerat minoritetsförtryck som metod.
Centerledaren och statsministern Thorbjörn Fälldin yttrade en gång orden ”Man kan gå genom hela livet med rena händer. Men vad har rena händer uträttat här i världen?” Detta avslöjar ett sociopatiskt tankesätt, där moral inte är högsta prioritet.
Ludwig von Mises, som är Mises-institutets självklara förebild i att hålla fast vid sanna principer oavsett resultat, sade en gång
Jag blev ibland anklagad för att hålla fast vid min ståndpunkt alltför envist och orubbligt. Man sade också att jag skulle kunnat uträtta större saker om jag varit mer villig att kompromissa… Kritiken var obefogad; jag kunde bara vara effektiv om jag förklarade saker som de framstod för mig. När jag idag ser tillbaka på mitt arbete på handelskammaren ångrar jag enbart min vilja att kompromissa, och inte min orubblighet.
De senaste åren har vi fått se frukten av Ludwig von Mises orubblighet. Intresset för österrikisk ekonomi och frihetens idéer har fått ordentligt med luft under vingarna. Världens våldsverkare har i Mises och hans efterföljare stött på värdigt motstånd. Denna sentida och ännu blygsamma framgång är helt klart uppmuntrande, men ändå principiellt oväsentlig för kompromisslösa frihetsvänner. Vi går hellre till historien med rena händer, utan att ha ”uträttat” någonting, än med blodiga händer och monument till vår ära.
