Jonatan Godtrogen: Kap. 22

Världens äldsta yrke

Herdens historia gjorde om möjligt Jonatan än mer förvirrad, men regeringsbasaren lät fascinerande så han bestämde sig för att gå dit och se om någon där skulle kunna hjälpa honom att få tillbaks pengarna.

”Du kan inte missa den,” sade den gamle herden då han ledde bort sina kor. ”Den är i palatset, den största byggnaden på torget. Du skall gå in genom huvudentrén. På vardera sidan om huvudentrén finns ett stort fönster. Utanför det högra fönstret köar de som betalar in sin skatt och utanför fönstret på vänster sida köar de som plockar ut skattemedel.”

”Det är inte svårt att lista ut vilket fönster som är populärast,” skojade Jonatan.

”Där slog du huvudet på spiken. För varje månad växer den ena kön en aning medan den andra minskar något.” Mannen spände kornas träns och tog tag i repet. ”Till slut, när den ena kön helt har försvunnit, kommer den andra att också göra det.”

Som väntat ledde alla gator till stadens stora torg. Vid torget låg ett fantastiskt palats och ovanför ingången stod i bokstäver huggna i sten: ”LORDERNAS PALATS.” Katten från gränden hade följt efter Jonatan hela vägen fram till palatsets breda trappor, men nu stod han med svansen rakt upp. Katten krökte på ryggen och fräste, längre än så här tänkte han inte gå.

Jonatan sprang uppför trapporna och fram till den magnifika ingången. Framför honom sträckte en trist hall ut sig, med ett tak så högt att taklamporna inte förmådde lysa upp ordentligt. Precis som den gamle herden hade berättat fylldes hallen med rader av bås överhängda med olika slags flaggor och banderoller. Folk stod framför båsen, delade ut pamfletter och försökte locka in de människor som kom förbi.

I andra änden av salen fanns en enorm dörr av brons, flankerad av stora marmorstatyer och ornamerade pelare. Jonatan började gå genom salen i hopp om att undvika regeringsförsäljarna. Innan han hade tagit två steg tog en gammal kvinna med guldarmband runt handlederna och stora örhängen tag i honom.

”Skulle ni vilja lära känna er framtid, min unge herre?” frågade hon och gled intill honom.

Jonatan kollade snabbt sina fickor, trots att han inte hade något att bli av med, och tittade med olust på den fjäskande kvinnan klädd i färggranna sjalar och tunga smycken.

Hon fortsatte i aggressiv ton, ”Jag besitter gåvan att sia om framtiden. Kanske skulle ni vilja få en glimt av morgondagen för att stilla er fruktan inför framtiden?”

”Kan du verkligen se in i framtiden?” frågade Jonatan samtidigt som han backade undan så långt han kunde utan att förolämpa henne. Han betraktade den skamlösa kvinnan misstänksamt.

”Tja,” svarade hon med ögon, som utstrålade självsäkerhet. ”Jag studerar tecknen och meddelar, bekräftar och uttalar sedan vad sant jag än ser. O ja, mitt yrke är säkerligen världens äldsta.”

”Är du en spågumma?” hennes påstående gjorde Jonatan alldeles paff. ”Använder du en kristallkula eller teblad eller …”

”För böveln, nej!” avbröt kvinnan föraktfullt. ”Jag har blivit mycket mer sofistikerad, nuförtiden använder jag kartor och uträkningar.” Hon bugade djupt och tillade, ”Ekonom till ert förfogande.”

”Imponerande. E-ko-nom,” repeterade han sakta och lät ordet rulla på tungan. ”Tyvärr har jag precis blivit rånad och har inga pengar att betala med.”

Irriterat vände sig hon om för att söka efter andra potentiella kunder.

”Snälla frun, kan du inte berätta en sak,” bad Jonatan,” även om jag inte har något att betala dig med?”

”Nåja?” sade kvinnan besvärat.

”När kommer folk vanligen till dig för att be om råd?”

Hon tittade sig omkring för att se om någon hörde vad de sade. Sedan viskade hon, ”Eftersom du inte har några pengar att betala med kan jag avslöja en liten hemlighet. Klienter kommer närhelst de vill känna sig säkra inför framtiden. Oavsett om förutsägelserna är ljusa eller dystra – ja, framför allt då de är dystra – vill folk kunna luta sig mot någon annans prognos. Det får dem att känna sig bättre till mods.”

”Och vilka betalar för dina förutsägelser?” frågade Jonatan.

”Lordernas Råd är min bästa kund,” svarade kvinnan stolt. ”Lorderna betalar mig bra – med andras pengar, förstås. Sedan använder de mina prognoser i sina tal för att rättfärdiga de höga skatter som krävs för att möta den dystra framtiden. Det fungerar riktigt bra för oss båda.”

”Vilket ansvar du har,” sade Jonatan. ”Hur korrekta har dina prognoser varit?”

”Du skulle bli förvånad om du visste hur sällan jag får den frågan,” fnissade ekonomen. Hon tvekade och tittade honom försiktigt i ögonen. ”I sanningens namn skulle du nog få bättre prognoser om du singlade slant. Att singla slant kan vem som helst göra med lätthet, men det gör sällan någon nytta. Singlandet kommer aldrig att göra rädda människor lyckliga, inte mig rik och inte heller lorderna mäktiga. Så du ser, det är viktigt att jag kommer med imponerande och komplicerade förutsägelser, annars hittar de bara någon annan som gör det.”

”Hmm,” tänkte Jonatan och fortsatte i riktning mot bronsporten. ”Världens äldsta yrke.”

Kommentera på bloggen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *