Vanligtvis brukar jag tala om finans och ekonomi, om de vägar som sannolikt måste tas för att skapa ett mer välmående samhälle; med andra ord, precis som Mises talar jag vanligtvis om vad som fungerar och vad som inte fungerar.
Men idag väljer jag för första gången att tala om ett annat ämne. Jag talar om vad som egentligen driver mig. Jag talar om var min energi, som individ, kommer ifrån. Dess källa är här, i detta avancerade och progressiva libertarianska samfund, som ser fram emot verkliga förändringar; inte illusoriska förändringar och slagord. Här känner jag mig hemma.
Etikens historia har varit en historia om utnyttjande. Sedan urminnes tider har individer delats in i två grupper: de som måste följa reglerna, och de som inte behöver göra det. Folket måste följa etiken och moralen, men inte härskarna.
Den etik som du och jag måste följa förespråkar på ett korrekt sätt att man inte ska stjäla andras egendom, att man ska inte mörda, och att man inte ska tvinga andra att göra något mot deras vilja.
Men observera att dessa etiska regler inte gäller för staten – staten tar dina pengar, och kallar det ”demokratiska skatter”, och så helt plötsligt är det numera rätt att stjäla!
Om en människa förslavar en annan anses detta med rätta vara ett fruktansvärt brott. Slaveri är ju själva motsatsen till individualitet! När det gäller staten så värvar de dig för att ”tjäna din nation” i ett år, kallar denna värnplikt för ”militärtjänstgöring” och så i ett svep är träldom fullt lagligt.
Om en människa dödar sin granne kallas detta för mord. Men om han är en statlig agent – speciellt från USA – med en olivgrön uniform på sig, och åberopar ett ”förebyggande” krig eller någon liknande ursäkt, blir det plötsligt tillåtet att mörda; lagligt.
Förfalskning är ett brott, men bara för dig och mig. För staten har sedelpressen, eller mer exakt, förfalskningsmaskinen. Om det är de som förfalskar är det bra och av godo. Om det är vi som gör det hamnar vi i fängelse.
För tre hundra år sedan var en betydande del av befolkningen på den amerikanska kontinenten slavar. Allt de producerade tillhörde deras respektive ägare. Idag är vi inte längre slavar. Men cirka 40 – 50 % av produkten av ditt arbete och talang är inte din egendom utan tillhör dina herrar: det vill säga staten och dess vänner. Det är detta du betalar, oavsett om du gillar det eller inte, inbäddat i produkternas priser, eller genom andra skatter, tullar eller avgifter. Vi är inte längre slavar, men vi är trälar.
Tidigare hotade slavägaren med att piska den slav som vägrade att arbeta. Nuförtiden blir du dragen inför domstol och attackarad med stämningar om du vägrar att betala staten, tills du slutligen kastas in i fängelse. I båda fallen är våldet av samma slag. Vapnet behöver inte ens visas, som i fallet med den vanliga rånaren. Blotta hotet om våld räcker. Men pistolen är alltid närvarande, i rånarens ficka och i härskarens jacka.
Stöld och slaveri är brott, även om de sanktioneras av majoriteten av befolkningen! Stöld av och för staten anses på något sätt vara accepterat och rationaliseras av befolkningen i stort. Varför stöder majoriteten denna stöld?
Vi måste analysera nutidens mest missvisande begrepp: begreppet demokrati.
Den konventionella användningen av begreppet ”demokrati” förmedlar en viss brist på respekt för semantik. De flesta av oss använder ordet demokrati när vi egentligen menar något helt annat, exempelvis ”rättssäkerhet”, ”frihet”, ”likhet inför lagen”, ”individuella rättigheter”, ”bra institutioner”, ”rättvisa” och andra saker som redan har specifika ord som betecknar dem. Formellt sett är demokrati majoritetsstyre, det vill säga, majoriteten av väljarna bestämmer vad de finner är lämpligt. Eller, som man brukar säga, det är majoritetens tyranni – vilket i praktiken innebär minoritetens tyranni: den minoritet bestående av de politiker som styr över våra liv och egendom.
Att förvanska sakers innebörd har praktiska konsekvenser. När vi säger att Brasilien är en ”demokrati” antar vi att vi är ”våra egna härskare” – men i själva verket finns det fortfarande härskare å ena sidan och medborgare/undersåtar å den andra sidan. Begreppet demokrati används för att fördunkla och förvirra i syfte att få oss att tro att det finns jämlikhet mellan alla.
Men, oavsett om vi är mållösa eller inte av alla rökridåer, varför lider vi så mycket i händerna på de som styr oss om vi är så många och de är så få? Varför blir vi förtrollade med tron att våra härskare är rättvisa och välvilliga när vi överallt, varje dag, ser bevis på motsatsen? Varför tillåter vi att vår frihet och vår egendom missbrukas så mycket om den makt som de styrande besitter endast är den vi ger till dem? Varför låter vi dem behandla oss som djur?
Det krävs inte vapen, demonstrationer eller ens att vi röstar, för att vi ska kunna återta våra rättigheter – vi är trots allt betydligt fler än våra statliga härskare. I en strid mellan de många mot de få, där de många slåss för frihet, medan de få kämpar för chansen att underkuva de många, är det troligt att inga skott behöver avfyras innan de många utropas till vinnare. Vi når därför den paradoxala slutsatsen att orsaken till att vi inte tar tillbaka våra rättigheter är att vi inte vill; eftersom vi, uttryckligen eller underförstått, stöder våra statliga härskares tyranni.
Den berömda filmen The Matrix illustrerar denna poäng. I en dyster framtid är människor förslavade av maskiner. De hålls i fångenskap i en djup hypnotisk sömn för att kunna leverera energi till maskinerna, och de leds till att tro att de lever ett normalt liv. Illusionen är nästan perfekt – människor tror verkligen att de går fritt på gatorna, eller att de äter en saftig köttbit. Men allt är bara en virtuell verklighet – kallad ”The Matrix” – som maskinerna skapar genom att mata människornas hjärnor med elektrisk stimuli. Maskinerna, som ursprungligen skapades för att tjäna människor, ha vänt sig mot och förslavat dem.
I filmen lyckas vissa individer – de som tar det röda pillret – att se verkligheten så som den faktiskt är: att de i själva verket är fast i ett fängelse – en väl utarbetad villfarelse – och att deras kroppar hålls i fångenskap utan deras kännedom. Men även de som tar det röda pillret kan inte undgå den virtuella verklighetens kedjor. Vissa vägrar att reflektera över det som verkligen händer, andra vet att de lever i en illusion men rationaliserar sin ställning – de tar för givet att det är svårt att förändra, att det alltid varit så här, och till slut väljer de att leva i sina bojors trygghet.
Men som jag sa tidigare behöver ingenting tas från tyrannerna – man behöver bara sluta ge dem vad som är ens eget! I filmen skulle detta ske då man önskar vakna upp från den hypnotiska sömnen, kapar de trådar som fyller hjärnan med Matrix-illusionen, ställer sig upp på sina egna ben och går därifrån, fri.
Utanför Hollywood är det enklare att avsluta sin träldom. Du måste bli medveten om att ingen kan styra ditt liv utan ditt medgivande, oavsett vilken ursäkt eller vilka argument som ges, och rörkridåer till trots. Du måste inse att ingen vet bättre än du vad som är bäst för dig själv; att det inte finns någon politisk myndighet som står över dig; att du inte har några ägare, och därför att du inte behöver betala skatt för att få din frihet och lugn. När du kommer till den insikten kommer du att säga till dig själv: jag är en suverän individ!
I The Matrix kommer denna insikt i en scen, i den virtuella verkligheten, där otaliga kulsprutor avlossas mot filmens hjälte, Neo. Han tittar på vapnen och inser att det explicita våldet inte har någon effekt utan hans samtycke – kulorna löses upp till digitala ettor och nollor. Neo griper en svävande kula mellan fingrarna och hela fiendens apparat faller ihop, maktlös.
Tyranni slutar när vi slutar att frivilligt stödja vår egen träldom.
Slutligen vill jag påpeka att det inte är nödvändigt att förändra världen eller skapa en nation av suveräna individer. Det viktiga – och det man kan göra just nu – är att leva som en suverän individ, att vara nära de som respekterar dig som en sådan, och undvika manipulatörerna och de som vill leva som parasiter på din energi, dina talanger och dina dygder. På så sätt kan vi i stor utsträckning uppnå frihet under vår livstid, oberoende av om vi lyckas avsluta statens träldom. Om du beter dig som en suverän individ i dina personliga relationer kommer du inte bara att bidra till din egen lycka utan också till att sprida uppfattningen om individuell suveränitet. Jag är säker på att denna väg av godhet kommer att leda bort från alla vägar av ondska.
Detta tacktal för Libertas Award levererades under Forum da Liberdades trettonde årliga möte i Porto Alegre, Brasilien, den 12 april 2010.
