Jonatan Godtrogen: Kap. 20

”Ditt förflutna eller din framtid!”

Stadshuset låg i ungefär samma riktning som torget. På vägen dit passerade han en gränd som av allt att döma var en genväg. Jonatan svängde in i gränden men ångrade sig snart. Efter den ljusa och livliga gatan hade han hamnat i en gränd full med lådor och annat skräp och där endast ett dunkelt ljus letade sig ned från himlen. Han satte fart på stegen och försökte bortse från den obehagliga känsla som började krypa över honom.

Plötsligt kände Jonatan en arm kring sin hals och en hård pistolmynning intryckt mellan revbenen. ”Ge mig ditt förflutna eller din framtid!” snäste rånaren ilsket.

”Vad?” sade Jonatan och skakade. ”Vad menar du?”

”Du hörde vad jag sade, pengarna eller livet,” upprepade tjuven och tryckte pistolen djupt in i hans sida. Jonatan nöjde sig med den förklaringen och stoppade handen i fickan för att ta upp sina hårt förvärvade slantar.

”Det här är allt jag har och jag behöver hälften av pengarna för att betala min skatt,” vädjade Jonatan och dolde noggrant brödskivorna han fått av mormor Greta. ”Snälla, låt mig behålla hälften.”

Tjuven släppte sitt grepp om Jonatan, som knappt kunde urskilja ansiktet bakom halsduken. Hon skrattade med en låg, hård röst och sade, ”Om du ändå måste skiljas från dina pengar lönar det sig bättre att ge allt till mig och inget till skattmasen.”

”Varför?” frågade han och lade pengarna i hennes hårda, utsträckta hand.

”Om du ger pengarna till mig,” sade tjuven och pulade ner sedlarna i en läderpung hon hade vid midjan, ”kommer jag åtminstone gå härifrån och lämna dig ifred. Men, till den dag du dör, kommer skattmasen att ta dina pengar, frukten av ditt förflutna, och han kommer att använda dem till att också vinna kontroll över varje del av din framtid. Ha! Han kommer slösa bort mer av dina förtjänster på ett år än vad alla frilansande rånare stjäl från dig under en livstid!”

Jonatan såg förbryllad ut. ”Men använder inte Lordernas Råd skattepengarna till många bra insatser för folket?”

”Oh, säkert,” sade hon torrt. ”Vissa blir rika. Men om systemet nu är så bra, varför övertygar inte skattmasen dig om fördelarna och får dig att betala frivilligt?”

Jonatan övervägde idén. ”Övertalningen skulle kanske ta en massa tid och innebära mycket arbete?”

”Visst,” sade tjuven med ett flin. ”Jag har samma problem. Både jag och skattmasen spar tid och arbete med hjälp av en pistol!” Hon svängde runt Jonatan med ena handen och band samman hans handleder med en tunn sladd. Sedan puttade hon omkull honom och gjorde en munkavle av hans egen näsduk. ”Sådär. Jag är rädd att skattmasen får vänta.”

Hon satte sig bredvid Jonatan, som utan att lyckas försökte röra sig. ”Vet du vad?” sade tjuven medan hon räknade pengarna. ”Politik är ett slags reningsritual. De flesta människor tycker att det är fel att luras, att ljuga, att stjäla eller att döda. Det främjar helt enkelt inte grannsämjan – om de inte får en politiker att göra smutsjobbet åt dem. Ja, politiken tillåter alla, även de bästa bland oss, att luras, att ljuga, att stjäla och även att döda emellanåt. Det bästa är att vi fortfarande kan känna oss tillfreds med oss själva.”

Jonatan gjorde en grimas och försökte få fram ett ljud. Tjuven skrattade, ”Så du vill skrika, va?”

Jonatan skakade kraftigt på huvudet och till tjuvens stora nöje såg han på henne med sorgliga ögon. ”Okej,” sade hon, ”Låt höra ditt gnäll, men tala lågt,” varnade hon och tryckte pistolmynningen mot hans ansikte. ”Jag kan göra livet mycket obekvämt för dig.” Hon böjde sig ned intill honom lirkade undan munkavlen.

Jonatan sträckte på käken och försökte återfå känseln. Han protesterade, ”Men det är fel att stjäla!”

”Kanske. Men det viktiga är att stjäla så stort att ingen märker att det är fel.”

”Om man stjäl mycket så märker ingen att det är fel?”

”Visst. Att ljuga litet är fel. Barn uppfostras med att det är fel att ljuga, men de riktigt stora lögnarna får gator uppkallade efter sig. Den som stjäl bara lite riskerar att hamna i djurparken för människor, medan den som stjäl mycket – och då menar jag hela landet – får äran att namnge fina byggnader. Detsamma gäller mördare.”

”Även mördare?” Jonatan hoppade till.

”Var har du varit?” fräste tjuven. ”Om man dödar en eller två hamnar man i djurparken eller så blir man avrättad. Den som dödar några tusen däremot, han görs till en hjältemodig erövrare om vilken skrivs sånger och som hedras med statyer och festligheter. Barnen lär sig att hylla och efterlikna de stora mördarna. Agera i det lilla och du blir föraktad och bortglömd. Agera i det stora och du blir odödliggjord i skolböckerna.”

”Den äldsta berättelsen om en rövare jag minns,” sade Jonatan, ”är den om Robin Hood. Han var en hjälte för att han stal från de rika och gav åt de fattiga.”

”Vem var det han stal från, mer exakt?” frågade hon.

”Sheriffen av Nottingham och hans vänner,” berättade Jonatan. ”Du förstår, de skatter sheriffen och prins John tog ut var så höga att människor drevs in i fattigdom. Myndigheterna tog från både rika och fattiga. Robin försökte hjälpa folket genom att ta tillbaka vad som stulits från dem.”

Tjuven skrattade, ”I så fall var inte Robin en rövare. Hur kan man stjäla från en tjuv?” Men så ryckte hon till och började fundera. ”Jag har fått en idé,” sade hon efter en stund. ”Jag tro att jag skall göra ett besök hos lady Tweed.” Raskt satte hon tillbaka Jonatans munkavle och såg till att den satt riktigt ordentligt, sedan försvann hon längs gränden.

Jonatan låg kvar i gränden, fullständigt hjälplös. Han tänkte på den unge polisen han hade träffat dagen före. Var fanns polisen nu när han verkligen behövde honom? Och hur hade rånaren fått tag i en pistol?

Tanken på att återvända till karnevalen för att tjäna ihop samma pengar en gång till gjorde Jonatan arg. Han sparkade hjälplöst med hälarna åt tanken. Rörelsen gjorde att sladden skar genom skinnet på hans handled. Jonatan lugnade ned sig funderade på sin situation. Han tänkte, ”Jag visste aldrig hur skönt det kändes att kunna röra händerna fritt – förrän nu.”

Kommentera på bloggen.