Med Carl Menger bortgick den sista i raden av de tre namnkunniga nationalekonomer (de båda andra voro Jevons och Walras), som på 1870-talet genom gränsnyttebegreppets – eller allmännare uttryckt knapphets- eller marginalprincipens – uppställande lyckades giva den teoretiska nationalekonomien det uppsving, på vilket den ännu alltjämt lever. Att en dylik, epokgörande upptäckt på en gång göres av flera, av varandra oberoende forskare, är ju i vetenskapernas historia ingalunda okänt. For det mesta handlar det dock därvid om idéer, som så att säga ligga i luften och förr eller senare måste framtvingas av de nya problem, med vilka vetenskapen i fråga kommit att syssla. Detta gällde exempelvis i hög grad om differentialkalkylen, med vilken gränsnytteläran har så många beröringspunkter: så snart man med Cartesius började undersöka kroklinjer av högre gradtal än cirkeln och de koniska sektionerna, eller med Galilei rörelsen hos en kropp, vars hastighet kontinuerligt förändras, var ett infinitesimalt betraktelsesätt i själva verket oundvikligt och en därpå grundad kalkyl skulle förr eller senare nog ha kommit till stånd, även om ingen Newton eller Leibniz funnits.
I föreliggande fall åter låg just ingenting i luften. Den klassiska nationalekonomiens läror hade kritiserats och börjat råka i misskredit, men ingenting annat än den rena negationen hade trätt i deras ställe; de försök till en rationell utbildning av teorien, som av Cournot, Dupuit och Gossen försökts, hade gått spårlöst förbi; nationalekonomerna hade fastmer börjat misströsta om all teori och i växande skaror vänt sig till historiska undersökningar. Den nya läran kom därför som en blixt från klar himmel.
Som vanligt vid dylika tillfällen ha ledsamma prioritetsfrågor icke helt uteblivit, dock icke väckta av dem det närmast gällde. Jevons innehar så till vida prioriteten, som han redan på 1860-talet framlade sina idéer i ett par korta notiser i British Associations förhandlingar samt i Journal of the statistical society. Hans arbete Theory of political economy utkom emellertid först 1871 eller samma år som Mengers Grundsätze der Volkswirtschaftslehre. Olyckligtvis hade genom ett tryckfel ett senare utgivningsår angivits på omslaget till Mengers bok. Detta gav en bekant italiensk nationalekonom anledning till att mot Menger rikta den fula insinuationen, att han vid det besök i England, som han, dock först år 1877, företog såsom ledsagare åt ärkehertig Rudolf, skulle ha fått kännedom om Jevons system och – plagierat detta. Beskyllningen är gripen ur luften, det finnes ingenting som antyder, att Menger skulle mera ha känt till Jevons, än Jevons ännu åtta år därefter, då han utgav andra upplagan av sin Theory, kände Mengers namn. Walras’ bok utkom först tre år senare och kan alltså ännu mindre ha påverkat Menger. Däremot finner man bland de i Grundsätze uppräknade författarna namnet Auguste Walras, fader till Léon W.; och då den senare i en huvudpunkt av sin framställning åberopar sig på fadern, är det ju möjligt att här en gemensam utgångspunkt för M:s och W:s arbeten vore till finnandes.
Innehållet av Grundsätze behöver icke återges, då det i synnerhet genom Mengers talrika och begåvade lärjungar, en Wieser, Sax, Böhm-Bawerk, Robert Meyer, Zuckerkandl m. fl., längesedan blivit gemensam egendom för den nationalekonomiska världen. Även författare, vilka såsom vår egen Cassel ännu alltjämt påstå sig »förkasta» gränsnytteläran, stå dock i verkligheten helt och hållet på dess grund; och man behöver endast tänka på de vaga och intetsägande begreppsbestämmelser, med vilka ännu en Schäffle måste låta sig nöja: bytesvärdet en balans mellan produktionskostnaderna och det subjektiva bruksvärdet – för att strax kunna mäta skillnaden mellan nu och fordom. Särskilt har Böhm-Bawerks glänsande och medryckande framställning i Grundzüge der Theorie des wirtschaftlichen Güterwertes (Conrads Jahrb. 1886, i utdrag återgiven i hans Positive Theorie des Kapitales) härvid varit av stor betydelse. Denna stöder sig emellertid, vad innehållet beträffar, helt och hållet på Menger, t. o. m. det bekanta, så ofta citerade exemplet om kolonistens fem säckar vete med olika användningssätt förekommer så gott som ordagrant hos Menger.
Utom bytesläran i egentlig mening behandlar Mengers bok även i ett par, dess värre alltför kortfattade, paragrafer kapitalläran samt i ett slutkapitel penningläran. Genom sitt starka betonande av den kapitalistiska produktionen såsom en på framtiden inriktad produktion har Menger tvivelsutan även här påverkat Böhm-Bawerk, men på samma gång genom ett i en punkt mindre lyckligt uttrycksätt framkallat hans kritik. Menger anmärker, att produktionsmedlen, de ekonomiska godena av »högre ordning», få sitt värde för oss endast genom sina produkter, och frågar, hur det då kan komma sig, att de förras bytesvärde dock regelmässigt understiger de sistnämndas – nämligen med kapitalräntans belopp. Hans svar är, att då produktionen kräver tid, så erfordras utom produktionsmedel även förfogandet över dessa under nämnda tid, detta förfogande är självt ett ekonomiskt gode, och dess ekvivalent, kapitalräntan, nedpressar med nödvändighet produktionsmedlens bytesvärde under produkternas. Uppenbarligen är detta resonemang otillfredsställande. Den som har produktionsmedlen i sin besittning förfogar ju över dem efter behag och behöver – såsom B.-B. icke varit sen att framhålla – icke betala något särskilt för detta förfogande. Däremot är han ännu icke i besittning av produkterna, utan får lov att vänta på dessa, och det är för detta väntande han själv betingar eller beräknar sig en ersättning; eller, om man så vill, produktionsmedlens värde är lika med produkternas till nutiden diskonterade värde. Detta anmärkes också av Menger i en not; den fulla klarheten över detta ämne var det dock förbehållet Böhm-Bawerk (och Jevons) att sprida.
Menger har senare en gång återvant till frågan om kapitalet, i en uppsats i Conrads Jahrbücher 1888, alltså omedelbart innan Böhm utgav sin Positive Theorie. Emellertid betecknar, synes mig, hans där intagna ståndpunkt snarare ett tillbakasteg från den i Grundsätze förfäktade. Han opponerar sig bl. a. mot den gamla, från Adam Smith härrörande, definitionen av kapitalet såsom »producerade produktionsmedel» och framhåller, att även de av naturens hand spontant framräckta krafterna och kraftförråden, så snart de på grund av sin knapphet fått ekonomisk betydelse, måste inräknas i kapitalet. Anmärkningen är naturligtvis riktig, men träffar egentligen blott den Smithska, alltför trånga definitionen på begreppet »producera», såsom om detta alltid krävde människoarbetets medverkan. En vilt växande trädstam är kapital lika väl som en planterad trädstam, säger Menger. Utan tvivel, men funnes det naturlig skogsmark i överflöd, skulle ingendera trädstammen ha något bytesvärde och alltså icke heller vara kapital. Är åter den naturliga skogsmarken knapp, så betingar den en årlig jordränta, och dessa successiva jordräntor, med därpå upplupna kapitalräntor, måste vid ekonomisk jämvikt ekvivalera den naturliga trädstammens värde, liksom den planterade stammens ekvivaleras av planteringsarbetets värde med därpå upplupna kapitalräntor. Det är alltså här blott fråga om två olika slag av produktion. Något svårare ställer sig frågan om de i gruvor och malmstreck redan befintliga förråden av produktionsmedel, som kunna tagas i bruk i vad utsträckning som helst. Här gäller emellertid, såsom jag i min recension av Cassels bok (Ekon. Tidskr. 1919) påpekat, att dessa endast genom en avsiktlig inskränkning av den årliga brytningen – alltså ett monopolistiskt behandlingssätt – kunna erhålla ekonomiskt värde och lämna sina ägare en årlig avkastning (royalty). I annat fall skulle de endast lämna ersättning för det nedlagda arbetet och alltså icke i sig själva ha något bytes- eller kapitalvärde.
Vad penningläran beträffar sysselsätter sig Menger i Grundsätze huvudsakligen med frågan om penningens väsen och ursprung, särskilt det sistnämnda. Den viktiga frågan om penningvärdets bestämningsgrunder berör han endast föga. Närmast synes han här ännu intaga en väsentligen »metallistisk» ståndpunkt. Han säger nämligen (s. 259 n.), att om också »vanans makt tryggar penningens köpkraft, även där dess karaktär av bruksmetall icke omedelbart beaktas», så skulle dock »denna köpkraft tillika med den till grund därför liggande vanan strax upphöra, om penningens egenskap av bruksmetall av någon anledning upphörde. Att penningen vid högt utvecklat affärsliv», fortsatter han, »för många människor endast ter sig såsom ett tecken kan därför medgivas. Men det är säkert, att detta lätt förklarliga misstag (Tauschung) strax skulle upphöra, om penningstyckenas egenskap av bruksmetall ginge förlorad.»
Menger skulle emellertid i sitt eget land få uppleva, hurusom det oinlösliga pappersmyntet – såsom han i sina senare penningskrifter själv framhåller – under flera år t. o. m. hade ett högre värde än det silver, med vilket sedlarna en gång varit inlösliga. Något alldeles avgörande bevis mot metallteorien innebar väl icke detta, ty man hoppades ju att längre fram kunna få inlösa sedlarna mot guld. Genom omständigheternas makt kom emellertid i Österrike den fullt fria inlösningen av sedlarna mot guld icke till stånd, och dock bevarade dessa ända till världskrigets utbrott sitt parivärde mot guldet ungefär lika bra som i de egentliga guldfotsländerna. Dessa erfarenheter kunde icke undgå att inverka på Mengers ståndpunkt i denna fråga. I hans stora monografi, Das Geld, i Conrads Handwörterbuch (f. ö. redan i en uppsats i Revue d’économie politique 1892) finner man visserligen ännu här och där en återklang av hans äldre ståndpunkt – bl. a. påstår han, att frågan om penningens omloppshastighet blivit till sin betydelse »överskattad»(?) – i det stora hela ställer han sig emellertid där på det rent formalistiska uppfattningssättets (kvantitetsteoriens) grund. Han förklarar uttryckligen såsom sin mening, att det genom ett gemensamt ingripande från de olika staternas sida i och för reglerande av guldproduktion, täckningsbestämmelser för sedelmyntet o. s. v. borde vara möjligt att åstadkomma ett bytesmedel, vars »inre» värde hölles alldeles oföränderligt genom tiderna.
Mengers ställning till den samtida tyska nationalekonomien var ingalunda från början starkt polemisk. I förordet till Grundsätze säger han – säkerligen med en betydande överdrift – att »den här försökta reformen av de högsta principerna i vår vetenskap vilar på grundvalen av förarbeten, som nästan uteslutande skapats genom tysk forskarflit», och han vill ha sitt eget arbete – vilket tillägnades Roscher – uppfattat såsom »en vänlig hälsning från en medsträvande i Österrike» o. s. v.
Denna vänliga appell skulle emellertid i Tyskland förklinga så gott som alldeles ohörd. Även på närmaste håll, i sin Wienerkollega Lorenz von Stein (vars minnesruna han tecknat i Conrads Jahrbucher 1891) hade Menger en representant för den rikstyska vetenskapen, som, efter vad det sagts mig, ingalunda ställde sig sympatisk till hans »försökta reform»; lika litet hördes någon genklang från det egentliga Tyskland, där vid denna tid den historiska eller historisk-etiska riktningen helt började behärska sinnena och en tid rent av tycktes vilja göra table rase med all teori. Att Menger skulle känna sig kränkt av denna brist på förståelse är icke underligt, men i viss mån beklagligt. Hans nästa större arbete (1883) blev icke den fortsättning eller speciella del av det första, som på titelbladet av Grundsätze utlovats, utan i stället en vidlyftig monografi över socialvetenskapernas metodik. Även detta arbete innehåller tvivelsutan många fina anmärkningar: intressant är i synnerhet dess sista avdelning, däri författaren dels med en mängd citat från Bodinus, Bacon, Macchiavelli m. fl. visar, att vikten av en historisk behandling av samhällsvetenskaperna varit sedan äldsta tider känd och erkänd (och alltså icke någon upptäckt av den historiska skolan), dels också påpekar, att den föregivna parallelismen mellan den historiska riktningen inom nationalekonomien och den s. k. historiska jurisprudensen (den Savignyska skolan) egentligen grundar sig på ett missförstånd av den sistnämndas betydelse och syfte. Långt ifrån att bestrida de rättsliga företeelsernas stränga lagbundenhet ville denna skola tvärtom upphöja dem till rangen av verkliga naturlagar, undandragna människans medvetna åtgöranden – alltså ungefär raka motsatsen till vad som från den nationalekonomiska »historiska» skolans sida yrkades med hänsyn till de ekonomiska lagarna.
I mitt tycke lider emellertid detta arbete av en tröttande vidlyftighet, vida mera lättläst är den följande år tryckta broschyren Die Irrtümer des Historismus, en mot Schmoller riktad, utomordentligt väl skriven filippik. I det hela fruktar jag, att Mengers rent metodologiska arbeten – ett ytterligare, större sådant var planlagt men kom icke till utförande – utgjorde en kraftförlust, som i viss mån drog honom bort från hans egentliga arbetsfält. Den utlovade fortsättningen på hans första bok kom i själva verket aldrig, till och med en ny upplaga av denna, som redan var tryckt, skall ha hållits tillbaka av Menger och slutligen, dock genom missförstånd, blivit makulerad. Det förefaller, som om Menger, sedan han en gång liksom släppt taget, skulle ha börjat misstro sin förmåga att bringa sitt eget livsverk vidare. Icke osannolikt blev just den uppmärksamhet, som kom »den österrikiska skolans», d. v. s. ytterst hans egna idéer överallt i världen – blott icke i Tyskland – till del, ett hinder för hans fortsatta verksamhet, i det han kände, att förväntningarna på ett nytt arbete av hans hand voro alltför högt spända, för att han skulle trott sig om att kunna motsvara dem. Huru som helst, hans återstående skrifter – vilka till stor del beröra vissa, med den österrikiska valutareformen sammanhängande, mera praktiska frågor – äro helt visst högeligen aktningsvärda, men intet av dem kan sägas ha fullt infriat de löften, som hans genialiska förstlingsarbete i så rikt mått avgav. Det är på detta arbete hans berömmelse vilar, genom detta som hans namn skall gå till eftervärlden, ty man torde tryggt kunna påstå, att sedan Ricardos principles ingen bok – Jevons genialiska, men alltför aforistiska, och Walras’ dessvärre ytterst svårlästa arbete icke ens undantagna – haft så stort inflytande på utvecklingen av den ekonomiska teorien som Mengers Grundsätze, och detta icke blott på folkhushållningens utan jämväl på statshushållningens, finansteoriens område – en utveckling som visserligen ännu blott befinner sig i sin början.
Menger var i sin ungdom journalist och skötte en tid handelsavdelningen i en Wienertidning. Han var alltså icke, såsom Schmoller vill göra honom till, en »weltflüchtiger Stubengelehrter» utan hade, såsom man också granneligen märker av Grundsätze, haft en betydande beröring med det praktiska affärslivet. Snarare utgör han ett bevis på den gamla satsen, att just praktikerna, när de rätt gripa sig an och äga erforderlig begåvning, ofta bli de djärvaste och mest abstrakta teoretiker, under det att nationalekonomer, som från början stått det praktiska livet fjärran, icke alltid våga att tänka sina tankar ända ut till deras yttersta konsekvenser – av fruktan att alltför mycket stöta praktikens män for huvudet.
Ovanstående text publicerades ursprungligen med rubriken ”Carl Menger” år 1921 och var Knut Wicksells dödsruna över den österrikiska skolans grundare. Originaltexten publicerades i Ekonomisk Tidskrift årgång 23, häfte 4/5, s. 113–118 och har tidigare endast funnits tillgänglig på svenska. Den har nu översatts till engelska av Per Bylund och publicerades i senaste numret av Quarterly Journal of Austrian Economics.
