Den kränkta nationen

Sällan har väl världen sett så många kränkta personer som det finns i Sverige. Trots inbördeskrig och allehanda hemskheter runt om i världen så är det värre här. För ur ska man annars tolka att det ständigt pågår hundratusentals om inte miljontals kränkningar i vårt land? Frågan är hur det har kunnat gå så illa.

Men frågan är felställd. Faktum är att kränkningar var oerhört sällsynta för bara ett par decennier sedan. Därefter har det gått snabbt utför och kränkningar har blivit vardagsmat. Vad är det som gjort att vårt samhälle blivit så oerhört hemskt på så kort tid? Och vad kan vi göra åt det?

Läs hela artikeln, av Per Bylund.

10 reaktioner på ”Den kränkta nationen”

  1. Intressant.
    Jag trodde inte att det var fullt så allvarligt. Det kanske man kan förklara utifrån min långvariga vistelse utom svenska statens räckhåll vilket betyder att man känner sig lite utanför utvecklingen vad gäller ’normal’ Svenskens förehavanden. Men har det gått så här långt så är det upprörande.
    Att titta på På Spåret då och då är inte samma sak som att vara hemma. 🙂

  2. Leif Ståhlberg

    Underbar analys!
    ”Blanda inte in mig i mitt liv” hörde jag någon skämtsamt säga om just den spridda attityden att andra ska ta ansvar för individen.

  3. ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”, finns en bok som behandlar detta ämne. Helt läsvärd enligt mig.

  4. Ludiwg von Krankenheit

    Kränkningar i svensk mening handlar om misslyckad personlig maktutövning. Den som inte lyckas genomdriva sin vilja har blivit ”kränkt” av att inte bli tillmötesgådd, och menar sig därför ha rätt till upprättelse för egen del, och kännbara straffsantkioner mot den utpekade antagonisten.

    Men man kan inte utan vidare lyckas med detta reptrick. Det gäller — åtminstone i Sverige — att försöka göra gällande att kränkningen är ”strukturell”, dvs att den har något att göra med vem man är, eller till vilken grupp man anses tillhöra.

    Det svenska kränkningsindustriella komplexet grundas på att alla svenskar indoktrinerats i den dialektisk-materialistiska föreställningen att alla skillnader är (och skall vara) klasskonflikter och intressemotsättningar. Och enligt den socialistiska doktrinen gäller det då att ta ”den svages” parti, oavsett om denne har rätt eller inte. Det är därför viktigt att kunna göra gällande att man är ringaktad på grund av ”klass”, eller helt enkelt därför att man tillhör någon relativ minoritet.

    Detta följer ur den andra grundläggande föreställningen, nämligen att kränkningar inte handlar om hur individen blir behandlad, utan är uttryck för strukturellt förtryck av grupper. Därför bedrivs numera en uttalad grupp- och identitetspolitik, där man dömer utifrån parternas relativa ställning enligt den postmoderna intersektionlismens sten-sax-påse-spel, såsom det kodifieras i den s.k. förtrycksmatrisen. Såväl den radikala feminismen som Masoud Kamalis ”strukturella rasism” är exempel på dessa föreställningar, omsatta i praktisk, politisk handling.

    Vi älskar konflikter, därför att de ger oss chansen att visa oss rättfärdiga — vi får utlopp för undertryckta aggressioner genom att döma alla hårt, som avviker från den tvvingande, normativa ortodoxin. För säkerhets skull kallar vi detta betende för ”tolerans”. Därmed kan vi låta adrenalinet flöda samtidigt som vi är goda. Aggression och hämndlystnad förkläs till till en berättigad straffsanktion, som syftar till att bekräfta den ideologiska renheten.

    Eftersom individens enskilda rättigheter inte erkänns i Sverige, föreställer vi oss istället att individens rättigheter är kollektivets, och kollektivets rättigheter är individens. Det är således staten som ”ger” oss rättigheterna, och istället för att ansvarsfullt individualisera möjligheterna att komma tillrätta med oförrätter väljer vi att institutionalisera processen. JämO, DO och KränkO är myndigheter som ska se till att rättvisa skipas i de dialektiska striderna, och att strukturellt förtryck bekämpas.

    Rent tekniskt är det lätt. Det är bara att läsa av kontrahenternas positioner i den intersektionella förtrycksmatrisen. Den som har en ”lägre rang” vinner. Till exempel slår självklart kvinna man, medan muslim slår sekulär, som i sin tur slår kristen. Även homosexuell slår kristen. Homsexuell är ungefär som sekulär, dock inte heterosexuell.

    Problemen börjar därför när man kombinerar kategorier, eftersom man samtidigt kan tillhöra mer än en kategori. Trots att sekulär utan vidare slår biskop, och Birgitta Ohlsson till och med slår Påven, så slår lesbisk biskop självklart sekulär man, i synnerhet om denne är humanist. Och muslimsk man slår sekulär kvinna, vilket sätter oförutsedda gränser för feminismen. Mer otippat är att uzbekisk skärmvägg slår nicaraguansk kvinna, en riktig högoddsare.

    Enligt intersektionalismen råder dock dött lopp i frågan om hedersvåld, som det är rasistiskt att kritisera och inte feministiskt att inte kritisera. Man tvingas således välja mellan rasism eller antifeminism, vilket är ett ogiltigt drag. Då får hedersvåldet fortsätta utan att passera fängelse, och det blir omspel.

    Detta numera institutionaliserade vanvett är en postmodern relativistisk generalisering av den marxistiska klasskampen. Målet är alltid att ge ”den svagare parten” rätt, oavsett om detta är rimligt eller inte. Men eftersom det är ombudsmannamyndigheterna som avgör var skåpet ska stå, blir det omöjligt att få rätt mot staten.

    Staten har således lyckats manipulera sig till en självpåtagen rätt att förtrycka, ty det är staten som avgör vem som skall bestraffas. Och den som kan anses tillhöra en majoritet förlorar, ty i det postmoderna politiska klasstänkandet misstänker man att majoriteten är roten till allt ont, och att varje minoritet därför har särskilda rättigheter i kraft av sin relativa klassposition.

    Det hade varit mycket enklare att erkänna den fria individens rättigheter och personliga ansvar, men den tanken är kättersk för etatistismens ideal.

    1. Fullkomligt underbar kommentar Ludwig! Det finns egentilgen bara ett problem med den: vad gör den i ett kommentarsfält? 🙂 Är det ok med dig om vi publicerar den som ett blogginlägg också, så att fler läser den?

  5. Ja det är en inte ofta förunnat att ha nöjet att läsa något så klockrent och kreativt skrivet, speciellt inte utanför mises sidorna. Det är inte utan att man undrar vad denne Ludiwg har för bakgrund, och varför han har en sån okonventionell stavning på namnet?

    Ser fram emot fler dräpande analyser.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *