En reflektion om sanning och tyranni

Den nya terminen i Madrid har börjat, och mängden uppsatser, presentationer och tentor som vi kommer att ha detta år är betydligt fler än förra terminen. Det får en dels att lite smått undra hur man ska hinna med, och dels att… nej egentligen undrar man bara hur man ska hinna med. Men, folk har i alla fall klarat av det tidigare så det skall nog gå bra.

En av klasserna, Teorin om institutioners evolution, behöver inte vi utlänningar som inte pratar spanska gå på, eftersom den är helt på spanska, läraren pratar enbart spanska, och alla uppsatser, presentationer och tentor skall göras på spanska. Istället är vår uppgift att läsa The Fatal Conceit av Hayek, och skriva en 40 sidors uppsats om denna. Då boken i sig är på ca. 140 sidor och skriven på Hayekianska är sannolikt även detta en utmaning.

Nåväl, även om lektionerna är på spanska, och även om jag inte behöver gå, har jag valt att gå ändå. Ämnet intresserar mig, och dessutom lär jag mig lite spanska samtidigt. Dock blir man lite smått orolig när läraren, på den första lektionen, uttrycker som epistemologisk bas, detta:

”Vi får inte vara dogmatiska! Vi måste vara intellektuellt ödmjuka nog för att inse att det inte finns några absoluta sanningar!”

Nehej. Ok. Jag förstår. Eller. Vänta. Är inte…

Jo, detta påstående i sig gör ju anspråk på att vara en absolut sanning.

Som så ofta förut lyckas philosoraptor (bilden) sammanfatta problemet. Som epistemologisk bas har påståendet tydliga och uppenbara problem. Dessutom, att hävda att det är intellektuell ödmjukhet att göra detta absoluta påstående är givetvis tokigt. Man får inte missta intellektuell ödmjukhet med intellektuellt dårskap.

Det intellektuellt ödmjuka skulle vara att påstå att det kanske finns vissa saker i universum som vi aldrig kan veta med absolut säkerhet. Men att hävda att allt, för evigt, är utanför vår absoluta kunskap är dåraktigt och självdestruktivt av ovanstående anledningar. Läraren i fråga är Hayekian ut i fingerspetsarna, och menar att vi måste rensa Österrikisk ekonomi från den ”Rothbardianska pesten” (berättat för mig av studenter från tidigare årskurser). Vidare hävdar han att Mises på något sätt skulle påstå att det inte finns några absoluta sanningar, vilket är en missrepresentation, samt att exempelvis logik är evolutionärt (dock utan att kunna ge ett exempel där ”logik” har ”utvecklats evolutionärt”).

Dock förde denna lektion med sig en positiv sak och det är att jag började tänka på hur det kan komma sig att någon kommer fram till dessa slutsatser (det finns ingen sanning, inget kan vetas absolut osv.). En instinktiv tanke var att koppla detta samman med fokuserandet på Hayeks ”kunskapsproblem” gällande socialism istället för Mises ”egendomsproblem”. Läraren i fråga var hängiven Hayekian, och fokuserade således mycket på kunskap och de problem som Hayek tog upp. Enligt Hayek är det som gör socialism ”omöjligt” att all den kunskap som diktatorn behöver är oåtkomlig och inte kan få plats i ett enda sinne. Det är detta som gör att socialism är ”omöjligt”. Även Friedman uttrycker liknande åsikter då han säger att han inte vill begränsa folks frihet eftersom han inte kan veta om det verkligen är bättre eller sämre för personen i fråga.

Jaha. Men om man kan veta då? Gör det helt plötsligt att tyranni och diktatur, och total socialism är ok?

Istället för att diskutera moral, eller att ta sin tillflykt till Mises utilitaristiska och i min mening mycket mer gundläggande och viktiga argument, att det är egendom som gör socialism ”omöjligt”, har dessa personer, läraren inkluderad, valt att ta sin tillflykt till att implicit hävda att ”sanning” inte existerar, på grund av att de verkar likställa sanning med tyranni. Således hamnar de också i allehanda problem, som att de måste börja påstå nonsens som att ”logik” är evolutionärt och enbart en konvention.

Det blev också tydligt hur djup förvirringen var bland studenterna i de efterföljande diskussionerna. När man påpekade det uppenbart motsägelsefulla att påstå att ”det inte finns någon absolut sanning”, påstods det att man var dogmatisk och att man måste hålla dörren öppen för det faktum att teori och vetenskap kan förbättras. Påpekandet att ”förkastandet” av Newtons teori inte innebar att ”sanning” som sådant inte existerar, föll på döva öron. ”Vi kommer aldrig kunna veta allt!”, påstods det.

Och visst, det stämmer ju.

Men att säga att absolut sanning inte kan uppnås är inte samma sak som att säga att vi inte kan veta allt. Det man kan säga är att det kanske finns vissa saker som vi aldrig kommer att kunna veta, och det är också detta som Mises sa (trots lärarens insisterande på att Mises hävdade att absolut sanning var omöjlig). Men detta motbevisar ju inte på något sätt att sanning existerar och kan nås!

Även om kursens ämne verkar intressant verkar den vara baserad på en sannerligen ohållbar och relativistisk grund. Det verkar snarare som att det är en helt annan pest än den Rothbardianska som vi borde göra oss av med (för att använda lärarens egna ord).

I sin rädsla för att öppna dörren som leder till tyranni, och på grund av att de implicit jämställer sanning med tyranni, har dessa personer ägnat sig åt att attackera själva begreppet ”sanning”, vilket de facto öppnar just denna dörr som de är så rädda för. Inte helt lyckat, kan tyckas.

2 reaktioner på ”En reflektion om sanning och tyranni”

  1. Relativism är oansvarigt och ointelligent, och jag förstår inte hur det kan vara så vanligt att röra ihop det faktum att många saker är svåra att nå säker kunskap om (och därför lämpligen föranleder ödmjukhet och kritiskt sinnelag mot eget och andras tänkande i saken) med påståendet att det inte går att veta någonting och därför att det inte finns något som faktiskt är sant. Dvs att blanda ihop epistemologi med ontologi som en filosof skulle säga.

    Fatal conceit är en intressant bok som dessutom har en diskussion om författarskapet i sin historia. Det har påståtts att redaktören Bartley gjorde ändringar och tillägg i boken som en skröplig Hayek knappt könde till och inte heller stämde med den skröplige Hayeks åsikter. Min tro är att den substantiellt stämmer med Hayeks intentioner men att Bartley kan ha gett den en touch av konservatism som Hayek inte skulle gett den själv. Det sägs finnas ett manuskript från tiden före Bartleys redigering som vore intressant att få utgivet och att läsa. Boken är missaktad bland många liberterianer men min åsikt är att det finns en del mycket högkvalitativa tankar i den.

    Sen tycker jag att positionen att det finns en djup och oförenlig skillnad mellan Mises och Hayeks syn på kalkyldebatten som Salerno m.fl. Förfäktat är fel, men det påståendet får jag belägga en annan gång.

    1. Ja jag håller med, det är oansvarigt och ointelligent.

      Gällande Fatal Conceit har jag inte så mycket fördomar, förutom att det är Hayek, så ska läsa den med öppet sinne. Dock, första kapitlet börjar inte bra, så vi får se var det landar 🙂 Har dock hört mycket gott om den, och har faktiskt velat läsa den ett bra tag. Jag återkommer i frågan.

      Gällande Mises och Hayek argument mot socialism har jag skrivit lite om det här. Jag menar inte att skillnaden nödvändigtvis är oförenlig, utan snarare att det är Mises argument som är grunden. Men jag är intresserad av att höra vad du har att säga. Orkar du inte skriva här är du alltid välkommen att skicka ett mail.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *