…kommer knappast att hitta den i media, vilket vi skrivit om tidigare. Nyhetsrapportering handlar nämligen inte om att rapportera om nyheter (!), utan om att lägga information till rätta – och skapa (eller säkerställa) rätt åsikter hos folk. I USA har det gått så långt att man inte har en aning om huruvida det som rapporteras ens stämmer överens med de fakta som finns (men som göms). Fakta får man genom underhållningen, där t ex Jon Stewart med ironi och sarkasmer säger hur det är på ”ren svenska” (fast på engelska).
Detsamma gäller annan underhållning; det är här vi hittar de egentliga frågeställningarna. Och det är här som de verkligt viktiga frågorna ställs – och illustreras på ett oerhört tydligt sätt. Glöm Aftonbladet eller SvD eller DN. Där finns mest skvaller om vad som hände politiker X eller relativt värdelösa historier om hur det återigen gått fel i den så resursfattiga välfärdsstaten.
Nej, slå upp t ex Kalle och Hobbe istället. Det är förvisso underhållning, men det är ifrågasättande och ställer krav på läsaren. Här matas man inte med enkel information som redan gått igenom ett antal censur- och politisk-korrekthet-filter, utan här presenteras de viktiga frågorna helt ”nakna”. Frågorna ställs så som de är tänkta att ställas – och svaret framstår för oss som så uppenbart som det borde vara. Skillnaden mot ”nyhetsrapporteringen” i media är brutalt uppenbar:
När ställde media senast frågan om huruvida krig löser problem – eller vad det leder till? Nej, nyhetsrapporteringen fokuserar på det ena slaget efter det andra och hittar en soldat eller två att uttala sig om en specifik bomb. Den egentliga frågan berörs inte. För media är beroende av både nyheten och den stat som skapar den.
