Visserligen är hans namn enligt skattemyndigheten något i stil med ”Stefan Löfven”, men nog låter det förvånansvärt likt ”George Orwell”? Inte? Se i så fall till detta uttalande från dagens presskonferens, som återges i SvD:
Jag kommer lägga stor vikt vid hur politiken kan frigöra människors kraft.
Här har vi ett ypperligt exempel på en logisk omöjlighet och inneboende kontradiktion. (Förvisso en utmärkt början för en partiledare med sikte på statsministerposten.) Politiken är per definition parasitisk eftersom politik inte kan skapa något – den kan som bäst omfördela (och vanligtvis blir resultatet delvis omfördelning och delvis byråkratisk konsumtion, så totalt sett mindre medel kommer samhället till del). Frågan är då hur samma politik kan ”frigöra människors kraft” när dess enda medel att göra så är att slå människor i bojor (dvs använda statens våldsmakt).
Svaret är antagligen att den skatt vi betalar på något mystiskt sätt inte påverkar vår ”kraft” negativt, trots att de flesta av oss betalar en bra bit över hälften till den politiska makten. Inte heller kan lagar och regleringar (som per definition är tvingande begränsningar av vårt handlande) ha någon negativ effekt på denna vår inneboende ”kraft”. Nej, sådana begränsningar ska på något vänster ”frigöra” kraften. Hm? Hur var det nu igen – krig är fred, frihet är slaveri…? Och politiken frigör!
Men för att vara rättvis så vet jag inte exakt vad Löfven menar, utan jag utgår ifrån en förförståelse för socialdemokrater och politiker. Det är fortfarande möjligt att han menar att han ska nyttja sin ställning till att avskaffa den politiska makten. Men det framstår för mig som ganska osannolikt.
Jag tror nog han siktar på att frigöra människors kraft så att den bättre kan användas till att förstärka nationalprodukten.
Mycket kraft kan frigöras genom att befria människor från svåra val (välja åt dem), befria dem från distraktionen som kommer av penningöverskott, befria dem från fritid, befria dem från ansvaret för sina barn, etc. Fixa, fixa, fixa! Bara fantasin sätter gränsen. Politik är att VILJA.
Nej han tänker mer som i matrix med människobatterier tror jag 🙂
Loggan ser ut som en glad apa med mohikan.
Om Löfven lever upp till stereotypen om svetsaren som jobbade upp sig inom Rörelsen som metallfackare, och av hans pragmatiska förhandlingshistoria som pamp att döma, så är han hans mål att maximera statsmakten. En slags Laffer-kurveoptimering, fast mer genom handskakning på fabriksgolvet än i så akademisk form som två streck i kors.
Det är i så fall en dramatiskt annorlunda tradition än den som PK-folket de senaste decennierna framgångsrikt lyckats göra till politik, nämligen att bara förstöra utan något pragmatiskt komprimissande som mål eller medel. Klimat, feminism, religiositet, moralism m.m. tjänar självändamålet att förstöra. Om Löfven lever upp till ”klass”-stereotypen så har han inget emot kärnkraftsbyggen, försvarsindustrisubventioner, återhållsam löneutveckling i lågkonjunktur och valutaunioner så länge han tror att det gynnar statskassan på sikt. Och är villig att tolerera lite ökad inkomst och frihet till privatpersoner på kuppen. PK-folket definierar sig däremot kategoriskt mot all frihet och är fullt beredda att själva gå under bara friheten förintas.
Löfven skulle i så fall så att säga representera den motståndare som Ludwig von Mises beskrev: På något sätt välvillig, främst bara djupt felinformerad. PK-folket (tänk Mona Sahlin eller Gudrun Schyman) representerar däremot den fiende som Ayn Rand beskrev: Helt enkelt (själv)hatande förstörelseivrande.
Om sossarna nu återgår till nån slags industrisocialism á la mitten av 1900-talet så kan de lätt vinna stor populäritet bland många likaledes välvilliga men okunniga väljare som söker ett bättre alternativ än det idag politiskt och medialt dominerande PK-folkets hetsiga självhatsförintelse.
(s) bör nog försöka vinna val på sin egen politiska linje, inte på v eller mp´s. återstår att se om det finns pengar till att driva den gamla socialdemokratiska politiken, den krävde ju stigande skatter, och valresultaten på sistone antyder att skattetaket är nått, nu väntar mindre välgörenhet för samma pengar.
Det är lustigt att det marxistiska pratet om fallande profitkvot, och alla dess katastrofala konsekvenser, i realiteten visar sig vara fallande marginalnytta på stigande skatter, det är där problemet återfinns.