Staten och nigeriabreven

Förhoppningsvis är det ingen som läser detta som inte vet vad ett nigeriabrev är. Dessa finns i en uppsjö olika versioner, men gemensamt för dem alla är att de siktar på lurendrejeri och bedrägeri. Antingen det handlar om en nigeriansk prins som vill skänka dig en slant (därav termen), en rik änka i Holland som av skatteskäl behöver flytta pengarna till olika konton och behöver din ”hjälp” att bli av med ett par miljoner, eller om ett lotteri som du lustigt nog vunnit högsta vinsten i utan att någonsin köpt en lott. I samtliga fall handlar det om att du ska uppge information för att få en väldig massa för ingenting.

Vissa hävdar att det är anonymiteten på Internet som gör oss sårbara. Det är svårt att avgöra sanningshalten i och med att vi inte vet vem det är som kontaktar oss och därmed inte kan avgöra om de verkligen vill skänka en för dem främling ett par miljoner euro (!). Det är helt enkelt omöjligt att kontrollera uppgifterna.

Men det verkliga problemet är ett helt annat: godtrogenheten och den näst intill religiösa tron att man kan få något för inget. Och detta är helt och hållet statens fel.

Det låter kanske som ett dogmatiskt uttalande, men faktum är att som regel ingen på en fri marknad utan att tänka efter hade uppgett kontonummer och känsliga personliga uppgifter till någon som skickar ett relativt anonymt e-postmeddelande. Staten skapar en illusion om att livet är en skyddad verkstad där man inte behöver se sig om eller ifrågasätta sådant som verkar alldeles för bra för att vara sant. För endast i ett statscentrerat samhälle får vi lära oss att någon annan tar hand om oss, att vi inte ska oroa oss eller bry oss om vad som sker, utan att vi kan lita på att ”någon annan” skyddar oss. Staten är allas vår curlingförälder. Med lagar och regler försöker den skapa en tillvaro helt utan osäkerhet. Så att vi slipper bry oss om eller tänka efter före.

Detta gör oss givetvis extra sårbara för uppenbara dumheter – så där statens långa arm på något sätt fallerar (och det gör den alltid, och desto mer ju större den är!) får vi stå med rumpan bar och ta konsekvenserna. Detta trots att vi redan betalat för att skyddas från osäkerhet – en betalning vi gjort i form av att ge upp både en stor del av vår frihet och vår inkomst. Det visar sig att staten i slutänden inte tar hand om oss när det verkligen gäller och när det verkligen krävs. Då måste vi rå om oss själva – en förmåga som vi sedan länge arkiverat.

Det är i staten, den stora illusion i vilken alla tror sig leva på någon annans bekostnad (för att parafrasera Frederic Bastiat helt öppet), som vi får lära oss att vi är som barn som lever i skydd av en självutnämnd förälder. Det är också i staten som vi lär oss att man kan få någonting för ingenting, för staten skjuter så gärna till (när det passar den). Bägge är illusioner och rent och skärt bedrägeri. För när allt kommer kring så kan och måste vi rå om oss själva och våra närmaste – och detta är också vad staten kräver när det börjar blåsa kring dess korthus (men den hävdar gärna motsatsen när det inte är någon fara på taket).

Om vi tror på statens bedrägeri, som vi föds in i och som därefter bankas in i våra sinnen genom kontrollerad utbildning och medial hjärntvätt – då tror vi också på andra som lovar att det ska regna manna från himlen. Det är ingen egentlig skillnad mellan välfärdsstat och nigeriabrev. Den stora skillnaden är att de som skriver de senare inte med våld tar vår egendom, utan nöjer sig med att luras och bedras.