Brukar lyssna på österrikiska böcker och tal när jag åker bil. I alla fall när jag åker ensam. Lyssnar just nu på Human Action och blev idag påmind av Mises om en bra metod för att diskutera med våra medmänniskor.
Huruvida frihet eller ”rättvisa” är mer önskvärt är subjektivt. Frihetsvänner har inga problem med att någon annan har det bättre än dem själva, bara de får vara i fred. Socialister, å andra sidan, tycks inte nöja sig med att leva i en tid med ett aldrig tidigare skådat materiellt välstånd för alla; de kan inte bli riktigt lyckliga förrän alla är lika rika som den rikaste (eller den rikaste är lika fattig som de andra).
Visst finns det en hel del riktigt onda socialister som gillar att mörda oskyldiga människor och äta små barn, men de flesta socialister är inte onda utan vill säkert väl. De är bara intellektuellt svagsinta eller förvirrade — en helt naturlig (och avsiktlig) följd av de statliga skol- och propagandasystemen. Även de flesta socialister vill att människor ska vara lyckliga och få leva rika liv, precis som vi anarkokapitalister önskar. Även anarkokapitalister tycker det är gott och väl om alla kan få ha det ungefär lika bra. Så målen är ungefär detsamma: lycka och rikedom. Frågan om hur man uppnår dem är en fråga om medel, inte mål. Alltså en fråga om praxeologi.
Så, kan ”rikedom” skapas i ett samhälle med fullständig jämliket? Eller är skillnader en förutsättning för att entreprenörer ska vilja ta risken att skapa ”rikedom”? Det vill säga är rättvisa eller frihet rätt medel för målet rikedom.
Skulle du, käre socialist, vara villig att riskera hus och hem och starta ett företag, om din maximala vinst var lika stor som dina anställdas lön? Och om överskottet fördelades på ”folket”?
Skulle ditt företag kunna överleva, och välsigna folk med billiga prylar (rikedom), om företagets springpojke skulle ha samma lön som en kvalificerad ingenjör?
Skulle ditt företag investera och tillhandahålla arbeten med avancerade verktyg och maskiner om du inte var säker på att få behålla dina verktyg själv? Eller skulle dina anställda få ägna sig åt lågproduktivt och farligt handarbete istället?
Vilka befogenheter ska den ha som skulle administrera den rättvisa fördelningen? Våldsmonopol?
Genom sokratiska praxeologiska resonemang om medlen kan man få förnuftiga människor att inse att de gemensamma målen bäst uppnås genom frihet och inte genom tvång och våld. Med oförnuftiga människor är det en annan sak.
Låt oss skjuta socialismen i sank, inte genom att kritisera deras mål, utan genom att visa dem att de mål de drömmer om inte kan uppnås med de medel de förespråkar.
God Jul!
Inlägg i bra anda, tack!
Men jag vill anmärka på en grej. Nämligen den där ”borgerliga” inställningen att en ingenjör självklart ska ha bättre betalt än en springpojke. Typexemplet på den attityden är folkpartisterna (lärarfackets parlamentariska gren) som hela tiden påstår att värnskatt är ”skatt på utbildning”. Den typen av retorik har vi ingenting att vinna på. Det är nämligen inte alls sant, och det tenderar att reducera bilden av ekonomin till en hierarki av antal utbildningsår. Som om det vore studier, och inte arbete, som skapade välstånd.
Det är inte så ovanligt att hantverkare utan akademisk utbildning tjänar mer än de ingenjörer hemma hos vilka de mokar rören. Och jag vet förvisso ingenting om springpojkebranschen, men det skulle inte förvåna mig om det finns en och annan egensinnig dyslektisk egenföretagare som tjänar riktigt gott om pengar på att helt enkelt finnas på rätt plats vid rätt tid där.
Sympatiserar mycket med det misesianska angreppsättet. Problemet med socialismen är inte främst moraliskt eller etiskt, utan problem som har med fakta och vetenskap kring vilka ekonomiska medel som fungerar för att nå mänsklig välfärd och vilka som inte gör det.