Jag nämnde tidigare att jag debatterat Göran Greider i radiodebatt. Denna erfarenhet utgör ett ypperligt exempel på hur media hela tiden fulspelar – till vår nackdel. Vi behöver inte tala om den genomgående vänstervridningen i media, för den är lika uppenbar som den är omdiskuterad. Här på Mises.se är det egentligen helt ointressant om media är för vänstersocialdemokrater eller högersocialdemokrater (dvs de alternativ som ges svenskar i allmänna val) – att media i grundläggande mening är etatistisk och hålls under armarna av staten lär knappast förvåna någon.
Att media därigenom är för status quo och emot allt vad frihet heter blir tydligt i hur debatter sätts upp och program klipps ihop. Det är inte alls så uppenbart för de som ser på tv eller de som lyssnar på radio, däremot. Istället framställs allting som oerhört neutralt, samtidigt som det verkligen inte är det. Ett tydligt exempel är narkotikafrågan, som ju är oerhört infekterad. En god vän tillika frihetskämpe har flera gånger blivit inbjuden att diskutera frågan i tv. Varje gång har resultatet blivit katastrofalt. Varför? Därför att media ljuger. Och därför att programmen klipps ihop på sådant sätt att argumenten antingen tas bort eller förvanskas.
I just fallet med denna herre, som jag tänker låta vara anonym, ställdes i förhand kravet att debatten skulle hållas på en saklig nivå – samt att media (i det här fallet ett av produktionsbolagen för TV3, om jag inte minns fel) inte skulle bjuda in någon ledsen förälder som just förlorat ett barn i relation till knark. Media godtog kraven. Inspelning skedde någon dag innan programmet sändes och av fyra timmar (om jag minns rätt) blev det ett program om en knapp timme. Trots att min vän vid flera tillfällen framkallat ljudliga applåder och hurrarop från publiken, så kom just dessa inlägg inte med. Inte heller höll media vad de lovade – den mest framträdande motståndaren i debatten var just en förälder som med gråten i halsen uttryckte att drogerna dödat hans/hennes barn. Så mycket för medias löfte.
I mitt fall, i debatten mot Greider, ringde SR upp och undrade om jag ville ställa upp. Programmet skulle sändas ifrån Norrköping, men jag skulle få sitta i studion i radiohuset i Stockholm. Dock skulle Göran Greider göra samma sak från annan ort, så de lovade en rättvis debatt. När jag väl dyker upp på radiohuset och leds in i ett mycket tyst rum och sätter på mig hörlurarna och lutar mig över mikrofonen, talar ljudteknikerna om för mig att programledaren och Göran Greider är i studion och att debatten börjar snart. Va? Men Greider skulle ju också vara på distans! Deras svar på min fråga var att Greider ”hade vägarna förbi” Norrköping och han alltså lika gärna kunde sitta i studion. Jaha…
Diskussionen börjar med inlägg av programledaren i frågeställningen, som sedan säger att ”med sig” har hon två debattörer: Göran Greider och Per Bylund. Greider inleder med en massa svammel (vad annars?) och programledaren ger mig sedan ordet. Göran har förstås överhanden och avbryter lite då och då – det är ju inte så svårt om man sitter vid samma bord som programledaren. Om man däremot sitter 20 mil därifrån i ett halvmörkt rum utan en människa i närheten, då är det inte speciellt lätt att varken avbryta eller ta ordet från någon.
Gissa om det någonsin i programmet meddelades att undertecknad medverkade ”på länk”. Nej, om den saken talade man inte alls. Det framstod istället som att både undertecknad och Greider satt i samma studio – men givetvis att Göran var mer på hugget, var bättre påläst och bättre debattant. Helt enkelt för att han satt i studion med programledaren.
Förvisso kan man hävda att detta inte är ett bevis för medias fulhet. Men det är endast ett exempel, och frågan är om tanken någonsin var att Greider skulle medverka på distans (som jag) – kanske inte. De kanske helt enkelt ljög för att få mig att ställa upp?
Frågan hade för mig varit både långsökt och löjeväckande innan jag – genom att jag anordnade Walk for Capitalism i Stockholm – fick en ganska stor dos mediaerfarenhet. Nu är det varken främmande eller konstigt att utgå ifrån att media kör fulspel, ger ena sidan i debatter kalla handen, osv. Det är inte undantag – det är regel. Min erfarenhet liksom min väns erfarenheter är att vi konsekvent motarbetas i media – framför allt på det fula sättet, som inte märks för den som tittar eller lyssnar.
Det är viktigt att ha detta i åtanke när man ser på tv eller lyssnar på radio. Det är underhållning – ingenting är egentligen vad det verkar vara. Allt är konstlat, tillgjort och förvridet. Ingenting är neutralt eller på lika villkor.
Av samma anledning bör man ställa krav om man mot förmodan bjuds in att delta i media. Några tumregler kan vara på sin plats – man bör följa dem av ren överlevnadsinstinkt. Kräv direktsändning – om programmet klipps så framställs du alltid som idiot. Kräv att få veta vilka motparterna är, så att du kan förbeereda dig ordentligt – och kräv också att få veta planen för programmet samt få dem att lova att den inte ändras (detta löfte bryts alltid, men man kan ju försöka). Kräv att få se inslag i förtid; kräv att få veta vem programledaren är; kräv att få veta perspektivet och bakgrunden till programmet.
Dessa krav räcker knappast för att debatten ska kännas neutral och hederlig, men du har i alla fall chansen att media misslyckas att få dig att se ut som en total jubelidiot.
