Aftonbladet beskriver gränspolisens modiga gryningsräd mot en Armenisk familj som bott i Ånge i över tio år.
Annica Odelind, tillförordnad informationschef på polismyndigheten i Västernorrland bekräftar att utvisningen verkställdes klockan 6.30 i morse.
– Tidigt på morgonen så kom polisen och knackade på och hjälpte familjen att packa sina väskor och dylikt. De kördes till Midlanda där ett chartrat plan fanns. De lyfte 11.05 och flög till Armenien.
Var det något problem i samband med utvisningen?
– Inga problem. Det gick till lugnt och smidigt. Vi pratade med de som varit med och det har inte varit någon dramatik alls. Det gick bra får jag säga.
Vad händer med familjen i Armenien?
– Det har jag inget svar på. De blir överlämnad till myndigheterna där nere. Polispersonal som är med på planet sköter den överlämningen.
Visste familjen om att de skulle utvisas i dag?
– Nej, de visste de inte om. Utan de vet om att de inte ska vara kvar i landet, att de varit illegalt i landet.
Denna ”illegala” familj som på gestapomanér, innan solens uppgång, fick ”hjälp att packa” har varit i Sverige över tio år. De har sökt uppehållstillstånd sedan 2002 men fått avslag två gånger. De har tre söner, den yngste var två år när de kom hit. Familjen sägs vara omtyckt och integrerad i lokalsamhället, inklusive skola, bland grannar och vänner.
Återigen, problemet är inte ”invandring”, utan det faktum att de flesta som kommer hit lever på andras bekostnad, antingen avsiktligt (välfärdsparasiter) eller oavsiktligt (utestängda från arbete av facken). Välfärdsparasiterna lockas hit av den generösa välfärdsstaten som gör att man inte behöver arbeta, och de hånskrattar åt de dumma svenskarna som delar ut så mycket gratispengar till friska, arbetsföra människor. De andra vill komma hit för att leva hederligt under en inte fullt så våldsam stat som de själva kommer ifrån, och är villiga att arbeta hårt för den förmånen. Den förra gruppen är ett stort problem, och däribland ingår en hel del svenskar; den andra gruppen är en tillgång.
Problemet är alltså välfärdsstaten och den av fackliga karteller reglerade arbetsmarknaden. Lösningen är därför att stänga de statliga välfärdskranarna, låta folk behålla sina surt förvärvade pengar och jobba för vilken usel lön de vill oavsett vad facket tycker. Då kommer alla som idag lever på andras bekostnad snart försörja sina egna familjer eller lämna landet för generösare välfärdsstater. Både utlänningar och svenskar. Därefter, men inte innan, kan vi öppna gränserna.
UPPDATERING: Familjen släpps inte in i Armenien. Typiskt statsmisslyckande.
Glöm inte bort byråkrati och skatter som kan göra en invandrares produktivitet negativ.
Det intressanta är väl att det inte är brist på folk som vill hjälpa till. Som vanligt finns gott om solidaritet och omsorg – det är det statliga systemet som sätter käppar i hjulet. För familjen har vänner och bekanta och välgörare lokalt; hade bara staten struntat i att lägga sig i så hade det inte funnits några problem att stanna, hitta försörjning (både frivillig från andra och arbete).
En anledninge är att lokalt och i folks närhet så ser man människorna – och då bryr man sig. 349 torra politiker utan verklighetsförankring diskuterar principer i formell lagstiftning som har statistiska resultat – där finns inga människor. Och då finns heller ingen empati. Istället för att tala om människoöden talar man om att ”invandringen bör minskas med X%” eller att ”budgeten inte medger kostnaderna” – samtidigt som de människor som är på plats (och som både vill och kan hjälpa till) avfärdas. Det är de formella och byråkratiska systemen som gäller. Och de kommer före människovärdet. Alltid.