Värdelöst vetande som vetenskap

Dagens Nyheter basunerar ut ”nyheten” att män förekommer mer frekvent och i mer positiva ordalag än kvinnor i svenska kyrkans psalmbok. Det är väl knappast någon som är förvånad; att fastslå något så uppenbart förefaller vara ett rejält slöseri med tid och resurser. Tänk om dessa pengar och arbetstimmar istället lagts på något matnyttigt eller någon slags kunskap – vilken som helst – som inte helt och hållet faller inom kategorin ”värdelöst vetande”!

Så här blir det när staten tar över och tvångsfinansierar forskningen. Då faller allt med praktisk och världslig relevans utom ramen för det viktiga, och istället satsas enorma summor på rena galenskaper. Som i denna doktorsavhandling av Agneta Lejdhamre, som slår fast sådana fantastiska nyheter som att ”betydligt fler män än kvinnor förekommer i [psalm]texterna” – något man uppenbarligen inte skulle vänta sig av en psalmbok med anor från åtminstone 1695. Det är dessutom ett faktum att ”benämningar på män ofta sammanfaller med benämningar på Gud”, vilket också av någon anledning är chockerande  för teologiforskare som Lejdhamre (som aldrig verkar ha hört talas om ”fadern” i treenigheten).

Men frågan är hur det hade sett ut om staten inte hade våldfört sig på vetenskapen. Många hävdar att det utan staten inte skulle ske någon basforskning (som förvisso inte har någonting alls gemensamt med genustolkningar av psalmböcker), vilket skulle vara till hela samhällets nackdel. Även om just det argumentet är relativt ignorant (ingen av dem som hävdar detta verkar någonsin ha hört talas om t ex Xerox Labs), så ligger det någonting i det. För vem hade investerad i sådan basforskning som inte leder till produkter och därmed till nytta för konsumenter? Vem skulle satsa många miljarder euro på att forska om t ex universums födelse?

Fast innan vi svarar på det bör vi kanske ställa oss frågan varför sådan basforskning, som enligt frågeställningen inte kommer konsumenter till nytta, skulle utföras över huvud taget. För vad är vitsen med att investera pengar i något som inte skapar något nyttigt, som bara skapar kunskap för kunskapens skull? Svaret får vi av frågeställarna, som av någon anledning utgår ifrån att basforskning först i ett senare steg kan leda till enorma produktivitetsökningar, nya produkter och tjänster. Men det är något som statsförespråkarna förstår, men som investerare inte förstår. (Exakt varför det förhåller sig på det sättet verkar helt omöjligt att förstå.)

Så uppenbarligen vill inte någon investera i forskning och experimenterande som kan leda till framtida produkter, om än indirekt (återigen: bortse ifrån Xerox Labs och t ex Google X). Och investerare förstår inte detta enorma och fantastiskt vinstrika koncept, men staten gör det. Så vi bör överlåta det till staten. Eller så hävdar man, som alternativ (men lika sann) hypotes, att marknaden är kortsiktig – man talar om kvartalshysterin – och därför, även om man inser vinstpotentialen, inte kan ta sådana risker. Men staten har inga sådana intressen utan agerar långsiktigt och vist.

Man förundras. Om man skulle tro alla dessa kvaliteter som tillskrivs staten av allehanda etatister, så skulle man utan tvekan dra slutsatsen att det finns en gud – och att den (inte han) heter Staten. För staten verkar vara både allvetande och allsmäktig. Vilket är ganska underligt, för de flesta politiker jag känner är verkligen inga intellektuella giganter. Inte heller är de särdeles pålästa eller visa.

Så här skriver Mises om nationalekonomisk forskning och vad konsekvenserna av den statliga forskningen är (fritt översatt):

Det kan inte finnas något tvivel om att den stora gruppen [professionella ekonomer] innehåller extremt begåvade individer, även de som är vår tids mest framstående. Men den filosofi som vägleder deras aktiviteter begränsar deras perspektiv. De blir i sin iver att erhålla privilegier ensidiga genom sitt samröre med enskilda parter och särintressen. De blundar för de mer långtgående konsekvenserna av den politik de förespråkar. För dem räknas ingenting utom den kortsiktiga omsorg de känner för den grupp de tjänar. Det yttersta målet för deras handlingar är att få dessa intressen att blomstra på andra människors bekostnad. De är helt inriktade på att övertyga sig själva om att mänsklighetens öde sammanfaller med gruppens kortsiktiga intressen.

Där ser man – uppenbarligen kände Mises att nationalekonomisk forskning blivit alltmer kortsiktig och inriktad på att snabbt blidka särintressen (och givetvis staten) snarare än att envetet söka sanningen. Och visst är det långt närmare sanningen än den etatistiska smörjan om statens enorma vishet.

Så vem skulle satsa på basforskning vore det inte för staten? Tja, det förefaller inte helt orimligt att de privata universiteten kan attrahera de bästa studenterna genom att uppvisa fantastiska forskningsresultat. Inte heller är det speciellt orimligt att tänka sig att privata företag satsar på forskning liknande basforskningen för att därigenom skapa sig en fördel gentemot konkurrenter och kunna erbjuda en uppsjö produkter i framtiden. Precis som företag gör idag, trots att forskningen i stor utsträckning socialiserats och tvångsfinansieras – de stora framgångar vi idag tar för givna är baserade på privata organisationers fria forskning (Xerox Labs har här varit enormt framgångsrika!).

Men sådan forskning behövs inte drivas i enorma projekt som slukar enorma summor där det absolut viktigaste är att kunna påvisa det förväntade resultatet. Den statliga finansieringen av forskningsprojekt skapar enorma incitament för att ta genvägar och fabricera resultat – forskningen är inte en upptäcktsprocess, utan bevisproduktion. Därmed investeras enorma summor och enorm prestige i enkelspåriga projekt som bara måste fungera och visa på rätt resultat. Och då får vi per automatik sådant som Climategate.

Viss forskning ska inte företas i enorma projekt av enorma massor av forskare. Mises skrev (fritt översatt):

Det har aldrig på en och samma gång funnits mer än en ett fåtal män vars arbete bidragit med något av vikt till nationalekonomin. Det finns lika få kreativa män i nationalekonomi, som det finns i andra kunskapsområden.

Med andra ord: ska inte forskningen företas av just dem som har förmågan att tänka fritt, tänka nytt och som vågar experimentera? Idag företas forskningen enligt statliga premisser, dvs i enkelspåriga projekt där experimenterandeoch nytänkande minimeras – allt annat vore katastrof. Det gäller att verifiera det vi redan gissat, inte att upptäcka sanningen.

Frågan är då vem som skulle slösa pengar på genustolkningar av psalmböcker om inte staten skulle satsa våra surt förvärvade slantar, som tagits ifrån oss med våld. Faktum är att det finns efterfrågan på marknaden efter sådant, precis som det finns en marknad för Svensk Damtidning eller Se & Hör. Och genusforskningen kan mycket väl vara produktiv och utgöra en viktig funktion på marknaden. Varför? Helt enkelt för att en uppgift för opinionsmakare och media på en fri marknad är inte att skriva om myndigheters pressmeddelanden för att få dem att se ut som nyheter – den uppenbara uppgiften är att finna och rapportera om missförhållanden. Och skapa opinion för förändringar till det bättre.

Genusforskningen kan här bidra med en hel del information och nya perspektiv på lönesättningen på privata företag – och därmed underlätta och slå larm om oegentligheter. Inte för att det skulle vara olagligt att betala minoriteter mer än den uttalade ”majoriteten” (som verkar bestå av vita, rika, heterosexuella, medelålders män med hemmafru i amerkanska förorter), utan för att det anses oetiskt. Och för att det är en möjlighet för mer etiska företag att profitera genom att attrahera de bästa av de underbetalda med högre löner.

Men så länge vetenskap och kunskapande sker på statens villkor, och finansieras tvångsmässigt, är den inte bättre än ideologiskt genustrixande som går ut på att räkna hur många gånger ”gud fader” omnämns som ”han” i psalmböcker. Alldeles oavsett om det är fysiska experiment, ekonomisk teori, eller mobilisering för att krossa könsmaktsordningen.

1 reaktion på ”Värdelöst vetande som vetenskap”

  1. Mycket intressant och beskrivande artikel.
    ”Det är bättre att tänka rätt än att tänka fritt”.

    Läste en kommentar för länge sedan att endast tre universitet i Sverige utbildar entreprenörer. Handels, Chalmers och KTH.
    Resten utbildar anställda.

    Att studera på universitetsnivå i vuxen ålder är mycket farligt. Då upptäcker man efter väldigt kort tid att myten om forskningens objektivitet är just det – en myt.
    Lärarna förmedlar vikten av objektivitet men om man då gör en del bakgrundskontroller av forskarna så inser man att de i flesta fall har en personlig agenda som handlar om att ta fram resultat som passar in i en politisk riktning.

    Denna koppling visar på just det du skrev ett konstruerat bevis.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *