Toppolitiker räddar marknaden

Efter EU-toppmötet som avslutades i onsdags upplevs det som om våra toppolitiker har räddat marknaden.

Marknadens hjältar
I veckan kom beskedet från EU-toppmötet, där man till slut kom fram till en plan, som går ut på att sänka Greklands skulder med 50 procent, 100 miljarder euro. Samtidigt utökar man räddningsfonden med 1000 miljarder euro. Då aktiemarknaden bröt upp till högre toppar, framstår våra beslutsfattare som hjältar som ”räddat” marknaden. Men man borde kanske fråga sig vem som egentligen bär skulden till dagens kris.

Den ledare som för en sund och rättvis politik och undviker kriser får sällan någon uppmärksamhet. Men kan man först skapa en röra som sedan måste lösas, framstår man gärna som hjälte i historieböckerna.

Den STORA depressionen
Om man får tro bästsäljare som Thomas E. Woods The Political Incorrect Guide to American History och Robert P. Murphy’s The Political Incorrect Guide to The Great Depression härrör vår tids förhållningssätt – att politikerna skall komma in på sina vita springare och ”rädda” marknaden och oss alla – från en felaktig och djupt oförtjänt heroisering av Franklin D. Roosevelt.

Det som kunde blivit en liten tillbakagång under en kortare tid, förvandlades av dennes New Deal till en lång, utdragen och smärtsam process, som kom att pågå under hela 1930-talet och en bra bit in på 40-talet.

The roaring twenties
Problemen började dock redan på ”det glada tjugotalet”.

President Warren Harding (1921-1923) har gått till rullorna som allmänt ”inkompetent”. Harding, mer intresserad av kvinnor och god mat, än att diktera regler för ekonomin och lägga sig i hur andra skall leva sina liv, var inte av hjältevirke. Genom att lämna marknaden fri och ägna sig åt privata intressen istället för politik, lyckades han skapa tillväxt och arbetstillfällen.

Efter att Harding avled i en hjärtinfarkt (för mycket av det goda?) tog Calvin Coolidge (1923-1929) över. Även han lät landets entreprenörer arbeta i ro. Det resulterade i en blomstrande ekonomi, en av de bästa perioderna i den nordamerikanska historien, där amerikanerna kunde arbeta mindre, få högre lön och minskad skatt från 73 procent till 23 procent.

Låginkomsttagarnas skatt eliminerades nästan helt. Detta under en period då anslutningen till fackföreningarna minskade. USA stod i slutet av 1920-talet för en dryg tredjedel av den totala globala produktionen.

1926 var arbetslösheten nere på 1 procent. Harding och Coolidges medicin var så kallad laissez-faire-ekonomi: ”hands off, leave us alone”. Statens inflytande minskade under denna period, alltså tvärt emot dagens politiska trend, där många vill ha ökad statlig kontroll och höjda skatter.

Perhaps one of the most important accomplishments of my administration has been minding my own business.” Calvin Coolidge

Det är nästan omöjligt att tänka sig att en så försynt president som Coolidge skulle kunna bli vald idag. Hans presidentkampanj innehöll inga välmenande åtgärdsprogram för att rädda någon, han utlovade aldrig att någon grupp i samhället skulle få rättigheten att – med hjälp av skatter – berika sig på andras bekostnad. Varken Harding eller Coolidge försökte göra världen bättre med hjälp av statlig kontroll.

Nothing is easier than the expenditure of public money. It doesn´t appear to belong to anyone. The temptation is overwhelming to bestow it on somebody.
Calvin Coolidge

Inflation

Detta är den positiva sidan av ”the roaring twenties”.

Baksidan är att jäms med denna sunda ekonomiska utveckling pågick en kreditexpansion där USA:s centralbank, Federal Reserve, flödade marknaden med billiga pengar, vilket uppmuntrade obetänksamhet och felinvesteringar. Coolidgeadminstrationen var för en fri marknad men förstod inte att även penningmarknaden behöver vara konkurrensutsatt för att fungera. Mot slutet av tjugotalet kulminerade denna inflatoriska process och bubblan sprack.

Ny deal
När Coolidge 1929 lämnade över presidentposten till Herbert Hoover (1929-1933) var det sålunda dags för en korrigering av ekonomin. Arbetslösheten skenade och rösterna höjdes naturligt för att staten bör göra något.

Franklin D. Roosevelt (1933-1945) kom till makten 1933 och blev sedan omvald i fyra förödande perioder. Ju sämre folket fick det, desto högre krav ställdes på statlig involvering. Efter Roosevelts diktatoriska år infördes den regel som omöjliggör att en president sitter mer än två perioder.

Hoover försökte lösa krisen med ökade skatter men lade sig även i produktionen av spannmål i ett försök att hjälpa bönderna när priserna föll – en linje som Roosevelt fortsatte med. Bland annat slaktades sex miljoner grisar, som undanhölls från marknaden i syfte att driva upp priset – och detta under en period då människor svalt!

Roosevelt var presidenten som ville ”göra” något, hjälpa de fattiga och skapa jobb. Räddningspaketen avlöste varandra. Jobb skapades ofta i den publika sektorn, men på bekostnad av den privata. Man gjorde en stor kris av en liten, då man hela tiden sköt problemen framför sig och skapade nya, med en policy som gick ut på att ta från de framgångsrika och ge till de som misslyckats. Den stora depressionen upphörde först efter kriget och Roosevelts bortgång, då marknaden åter fick friare tyglar.

Vem tar notan?
Roosevelts politik är inte olik den som förs i dag, där banker och bilindustrier skall räddas och stöttas upp, då de är ”för stora för att misslyckas”. Men staten har inga pengar att rädda någon med, den måste ta slantarna från någon. Och den som har pengar är ju den som ”gjort rätt”, hårt arbetande företagare och deras anställda, som skapar jobb och tillväxt och lyckas överleva på marknaden. Om man tar deras pengar och ger dem till en grupp som bevisligen inte kan förvalta dem – vad annat kan det resultera i än en kris?

Kommentera på bloggen.

Artikeln har tidigare publicerats på Börstjänaren.