Jonatan Godtrogen: Kap. 10

Drömmaskinen

Jonatan fortsatte runt kvarteret till nästa gata och funderade på hur han någonsin skulle kunna ta sig hem. Kanske fanns det någon hamn där han kunde mönstra på ett fartyg. Han var en sund, ärlig grabb och fullt beredd att utföra vilket arbete som helst.

Medan han funderade på att söka arbete som besättningsman på något fartyg lade Jonatan märke till en mager man med en uppseendeväckande röd kostym och en moderiktig hatt med en stor fjäder i bandet. Mannen kämpade med att lasta en otymplig maskin på en stor hästdragen kärra. När mannen fick syn på Jonatan ropade han: ”Hallå där, du får fem moints om du hjälper mig lasta.”

”Moints?” upprepade Jonatan nyfiket.

”Pengar, grabben. Pappersstålar. Tar ru’t eller inte?”

”Visst”, sade Jonatan utan att veta vad han annars skulle göra. Det var ju inget sjömansjobb, men kanske skulle han kunna börja tjäna ihop till biljetten. För övrigt såg mannen intelligent ut och kunde möjligen komma med några goda råd. Efter en hel del hasande och slitande lyckades de få den tunga, oformliga maskinen upp på kärran. Jonatan torkade sig i pannan och ställde sig andfådd för att titta på föremålet han just lastat. Lådan var stor, fyrkantig och täckt med vackra målningar i klara färger. Ovanpå den fanns ett stort horn, som det Jonatan en gång sett på en vevdriven grammofonspelare.

”Vilka vackra färger”, sade Jonatan, förtrollad av lådans invecklade mönster, som, när han stirrade på det, verkade pulsera en aning. ”Och vad är det för stort horn på ovansidan?”

”Kom runt till framsidan, grabben, så kan du se själv.” Så Jonatan klättrade upp på vagnen och läste den eleganta skyltens guldbokstäver: Golly Gumpers drömmaskin!

”En drömmaskin?” upprepade Jonatan. ”Menar du att den gör drömmar sanna?”

”Jajamensan”, sade den magre mannen samtidigt som han skruvade ur den sista skruven och tog bort en brädfodring på baksidan av maskinen. Inuti såg den ut som en vanlig enkel grammofon. Den var inte vevdriven, utan verkade använda en fjäder som om den spändes hårt startade maskinen, vilken då spelade upp musik eller röster.

”Hur?” undrade Jonatan. ”Det finns ju inget annat än en gammal skivspelare här inne!”

”Vad väntade du dig”, sade mannen. ”En god fé, kanske?”

”Inte vet jag. Jag antar att jag trodde det skulle vara lite mer, ja, mystiskt. När allt kommer omkring krävs det väl något väldigt speciellt för att få människors drömmar att gå i uppfyllelse.”

Mannen lade ifrån sig verktygen och vände sig så att han stod ansikte mot ansikte med Jonatan. Ett förtäckt leende spreds över hans tunna ansikte samtidigt som han noga och länge betraktade Jonatan. ”Ord, min nyfikne unge vän. Det enda som behövs för att förverkliga somliga drömmar är ord. Problemet är att man aldrig vet vem som kommer att få uppleva drömmen då man önskar något.”

Jonatans konfunderade blick fick mannen att fortsätta. ”Människor känner ju till sina drömmar, eller hur? De vet bara inte hur de skall få dem att gå i uppfyllelse. Eller hur?” Jonatan nickade oförstående.

”Så de betalar pengar och vrider på kontakten, och då spelar lådan en viss, mycket svårtolkad förklaring om och om igen. Den spelar alltid upp samma förklaring och det finns alltid gott om drömmare som inget hellre vill än lyssna.”

”Vad säger den?” frågade Jonatan.

”Enkelt. Drömmaskinen säger åt folk att tänka på vad de helst vill ha och…” mannen såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen lyssnade. ”Sedan förklarar den för drömmaren vad han skall göra. Och, måste jag tillägga, den förklarar det på ett väldigt övertygande sätt.”

”Du menar att den hypnotiserar dem?” frågade Jonatan bestört.

”Åh nej, nej, nej, nej, nej, nej!” försvarade sig mannen. ”Maskinen berättar att de är bra människor och att deras önskningar är goda, så goda att de borde kräva att de uppfylls!”

”Är det allt?” sade Jonatan imponerad.

”Det är allt.”

Efter en stunds tvekan frågade Jonatan: ”Och vad frågar drömmarna efter?”

Mannen tog fram en oljekanna och började smörja hjulen inne i maskinen. ”Tja, det beror till stor del på var jag ställer maskinen. Ofta ställer jag mig framför en fabrik som den här.” Han pekade med tummen i riktning mot ett klumpigt tvåvåningshus på andra sidan gatan. ”Ibland ställer jag mig utanför stadshuset. I de här trakterna önskar sig människor alltid mer pengar. Pengar är bra att ha, vet du, priserna går ju upp hela tiden.”

”Jag har hört det”, sade Jonatan försiktigt. ”Får de pengar?”

Mannen lutade sig tillbaka och torkade händerna på en trasa. ”En del får det, bara sådär!” sade han och knäppte med fingrarna. ”Drömmarna stormade iväg ner till Lordernas Råd och krävde att de skulle stifta lagar som tvingade fabriken att tredubbla deras löner. Och så begärde de olika förmåner som fabriken tvingades stå för.”

”Vad för slags förmåner?” sade Jonatan.

”Trygghet, till exempel. Mer trygghet är också bra, vet du. Så drömmarna begärde lagar som skulle tvinga fabriken att försäkra dem. Försäkringar mot sjukdom. Försäkringar mot arbetslöshet. Till och med försäkringar mot döden.”

”Det låter fantastiskt!” utropade Jonatan. ”De drömmarna måste ha blivit verkligt lyckliga.” Han vände sig för att titta på fabriken och lade märke till att det inte var mycket som pågick på andra sidan gatan. Den flagnande färgen fick byggnaden att se trött ut och det sken inget ljus ur de smutsiga fönstren, som alla var igenspikade.

Mannen avslutade sitt arbete och skruvade tillbaka skruvarna. Med ett sista svep med trasan över lådans polerade yta hoppade den pråligt klädde entreprenören ned från vagnen och gick för att kontrollera hästens betsel. Jonatan hoppade efter ner på marken, vände sig mot mannen och upprepade: ”Jag sade att de måste ha blivit lyckliga för pengarna och tryggheten de fick – och dessutom tacksamma. Fick du något pris eller ordnades en fest för att fira?”

”Knappast”, sade mannen kort. ”Jag blev nästan doppad i tjära och rullad i fjädrar. Igår kväll hade de nästan sönder drömmaskinen med tegelstenar eller vad de nu fick tag i som gick att kasta. Du förstår, fabriken slog igen i går och de tror att maskinen hade något med saken att göra.”

”Varför stängde fabriken?”

”Det verkar som om fabriken inte hade råd med arbetarnas nya, höga löner eller med att betala för alla försäkringarna.”

”Men i så fall”, sade Jonatan, ”betyder det ju att drömmarna inte gick i uppfyllelse till slut. Om fabriken är stängd får ingen lön. Och ingen kan heller känna sig trygg. Ingen får någonting! Ni är rena bedragaren, herr Gompers. Ni sade ju att drömmaskinen…”

”Stopp nu ett tag, grabben! Drömmarna gick visst i uppfyllelse. Jag sade att man aldrig kan veta exakt vem som får skörda frukterna när man önskar något. Det råkar vara så att varje gång en fabrik i Korrumpe blir tvungen att slå igen, så förverkligas drömmarna på andra sidan vattnet. För då öppnas en ny fabrik på ön Nie, som ligger bara en dags seglats härifrån. Nu finns det gott om arbete och trygghet där. Och för min del, så… ja, jag får ju betalt vad som än händer.”

Jonatan tänkte länge på vad mannen sagt och insåg att det fanns andra öar dit han kunde resa – öar som därtill också var mer välbärgade. ”Var ligger Nie egentligen?” frågade han.

”Långt österut, bortom horisonten. Människorna på Nie har en fabrik precis som den här, som också gör kläder och sådana saker. När kostnaderna för fabriken stiger här får deras fabriker fler beställningar. De har förstått att det bästa sättet att få mer av allting – pengar och trygghet – är ökad företagsamhet. Man kan inte ’beordra fram’ fler företag.”

Gompers surrade fast maskinen ordentligt och småskrattade: ”Drömmarna här gapade efter mycket, och förlorade hela stycket. Med följden att folk utomlands fick just det som drömmarna suktade efter.”

Han betalade Jonatan för hjälpen och klev sedan upp på förarsätet och tog tag i tyglarna. Jonatan tittade på pengarna han hade fått och började med ens oroa sig för att de snart skulle vara värdelösa. Det var samma slags papper som det eleganta paret hade visat honom utanför Verket för tillverkning av pengar. ”Herr Gompers! Hallå, herr Gompers!”

”Ja?”

”Kan ni inte ge mig betalt med något annat slags pengar? Jag menar, något som inte förlorar i värde?”

”Det där är lagliga sedlar, min vän. Du måste ta emot dem. Tror du att jag skulle använda sådana här pengar om jag hade något val? Se bara till att göra av med dem snabbt!” Mannen satte fart på hästen och begav sig iväg.

Jonatan ropade efter honom: ”Vart skall ni ta vägen nu?”

”Någonstans där det finns gott om människor som tror att man kan få allt för ingenting!”

Kommentera på bloggen